Kategori: 24 lögner per sekund

Filmfrossa i helgen, det är bestämt. Planen med att ha hunnit sett så många av de nominerade filmerna som möjligt innan Oscarsgalan står sig fortfarande. Natten till måndag är det ju dags för galan och innan fredag kommer jag inte ha tid att se en enda film, som det ser ut nu. Möjligtvis hinner vi klämma in Darling senare i veckan (biljetterna kom med posten igår) men annars kommer fredag kväll, lördag och söndag nästan helt vigas åt ett massivt filmtittande. Vi får se hur det går.

Annars går tiden just nu åt till studier och att titta på Heroes. Vi var tvungna att fylla igen det stora hål som Dexter lämnade efter sig här i hemmet och trots en ganska rörig och vacklande start har nu Heroes utvecklats till något riktigt underhållande. Avsnittet 12, som var det senaste vi såg, var det bästa hittills.

De filmnyheter jag kommer över just nu är inte så heta. Jag har heller aldrig riktigt intresserat mig för vem som ska jobba med vem eller när, att och varför regissörer och skådespelare hoppar av och på olika projekt. Jag brukar vänta tills trailern innan jag blir eld och lågor över ett projekt. Jag slängde därför ett öga på Apples trailersida nyss och det ser inte så spännande ut. Jim Carrey känns otroligt felcastad i The Number 23 och efter den senaste teasern blir jag inte riktigt klok på om Simpsonsfilmen kommer vara något att ha. Factory Girl trodde jag kunde bli riktigt bra när jag först hörde om den men trailern var bara skrämmande. Annars har jag gillat filmer om amerikansk popkultur så som Basquiat och Pollock men trailern väckte inte mycket hopp. Ska dock bli intressant att se Guy Pearces Warhol och Hayden Christensens pastisch av Bob Dylan. Det kan bli lika bra som dåligt men säkerligen väldigt sevärt. I trailern spelas David Bowies Life on Mars vilket är lite extra kul då Bowie spelar just Andy Warhol i Basquiat.

Nu ska jag återgå till studierna och har jag tur så blir det kanske en film till maten ikväll. Men troligen inte.

Jag är nästan aldrig först med något. Därför vet jag att många säkert redan har hört (om) Christina Jeurling och Tomas Seo fantastiska podcast Voccine. Men oj, vad underhållande det är. Programidén består av något så enkelt som att Christina och Tomas varje veckoslut pratar om, som de själva uttrycker det, de viktigaste populärkulturella händelserna i allmänhet och om tv-serier i synnerhet. Jag har bara hunnit lyssna på några avsnitt men jag är redan helt fast. Bara en sån sak att allt inleds med en vinjett där Alan Kalter, presentatör på Letterman, presenterar de båda programledarna och programmet. Jag gjorde genast plats på min portabla musikspelare för alla 22 avsnitt och arbetar mig nu igenom dem baklänges, från det senaste till det första. Det blir visserligen lite tråkigt eftersom avsnitt 22 satte ribban så otroligt högt och även att mediehändelserna bara blir mer och mer inaktuella för varje avsnitt, men jag kan ändå inte riktigt få nog av deras åsikter, röster och glada personligheter. I avsnitt 22 har de också kostat på att bjuda in en studiogäst och det är ingen mindre än Göran Everdahl, en av mina personliga filmkritikerfavoriter. De pratar bland annat Oscarsbuzz med honom och tippar några vinnare inför galan. Det som dock verkligen fick mig att le när jag gick där på gatan och lyssnade var att de alla tre hade tämligen svårt att förstå uppståndelsen kring Babel. De börjar snudd på att raljera kring filmen innan de lugnar ner sig och slutligen ger den några plus ändå. Vidare så gör Göran en sällsynt pricksäker reflektion över Melodifestivalen: ”Den är formad av konventioner i en tid som inte är vår.” Skönt att någon sätter ord på varför jag tittar på festivalen på samma sätt som en trafikolycka, jag kan inte riktigt vända bort huvudet.

Nästa avsnitt kommer på måndag (den 19:e februari) och ska handla om Superbowlreklamfilmer, ett ämne som jag har varit särskilt insatt i den senaste tiden. Det ser jag fram emot och hoppas även på mer Oscarprat nu när galan närmar sig.

Det blir inte så värst mycket film nu. Tiden har istället gått åt till att plöja igenom de 12 första, och enda, avsnitten av den fenomenala TV-serien Dexter. Varje avsnitt är över 50 minuter långt så ser man två på raken är det lika med tiden för en långfilm. Vi har sett alla avsnitten på lite mer än en vecka nu så Dexter har stulit tid från c:a sex långfilmer. Det är lite synd eftersom jag egentligen borde trappa upp inför Oscarsgalan och fortsätta ta mig igenom de nominerade filmerna. Det blir så mycket roligare att sitta uppe hela natten om man har några filmer att hålla på (eller att inte hålla på).

I alla fall har det varit värt det. Dexter är bättre än allt annat på TV just nu och mäter sig med många av de bästa filmerna jag sett i år. Serien är kall, snygg, välberättad och inte alltför enkel (även om min sambo klurade ut vem mördaren var redan i femte avsnittet). Upplägget är smart och drar man det till sin spets är grundidén till serien nästan rörande. Musiken är perfekt, vinjetten är både aptitretande och äcklande och hela serien är så otroligt välcastad. Michael C. Hall (ingen annan skulle kunna spela Dexter), Julie Benz (som man kunde se i Supernatural i måndags), David Zayas, Jennifer Carpenter och James Remar är några av favoriterna, men varenda liten biroll är otroligt genomarbetad.

I väntan på andra säsongen (vilket säkert dröjer) ska jag försöka se lite fler filmer och så blir det nog lite bio också. Min sambo vann biobiljetter till den svenska filmen Darling. Så när biljetterna dyker upp med posten bär det iväg.

Måste också tipsa om Stationery Movies. En liten gissningslek på filmscener som är återskapade av kontorsmaterial. Jag klarade 14 av 20. Och eftersom jag måste få veta vilka de övriga sex filmerna är utmanar jag någon att få alla 20 rätt. Game on!

Även om ingenting riktigt gick enligt mina fredagsplaner så har jag nu äntligen sett The Departed. Jag har egentligen inte varit så väldigt sugen på att se den utan det har snarare blivit till ett måste efter allt prat om den. Så här i efterhand ångrar jag nästan att jag såg Infernal Affairs före The Departed. Nu blev det mest en plångsam skildring hur man sakta men säkert försämrar en bättre förlaga. Allt som hade lagts till gjorde historien svagare och det som tagits bort gjorde den mer banal, förvirrande och irriterande. Eftersom filmen inte direkt gjorde det för mig fick jag istället roa mig med att titta efter vad som exakt var kopierat från Infernal Affairs och till vilken grad Matt Damon verkade uttråkad (oengagerad, osäker, villrådig?) i nästan varenda scen. Och soundtracket? Vad hade hänt där? Mark Wahlberg blev den som piggade upp en del med sitt överdrivna och rakt igenom förbittrade beteende. Därmed inte sagt att jag gillade det.

Jag kollar runt lite på recensionerna på nätet nu och de flesta verkar faktiskt uppskatta filmen. Jag börjar känna den där Babel-känslan komma krypande igen. Vissa såg tydligen intensiv action där jag såg ett sönderhackat bildspråk och en underliggande humor som hela tiden förflyttade nerven så fort vi började närma oss den. De flesta recensenter är också snabba med att nämna att historien bygger på en tidigare film men skyndar lika hastigt till att poängtera att Scorsese lyckats göra filmen till sin egen. Och ja, det skriver jag under på, det här är verkligen långt ifrån Infernal Affairs. Men det är absolut inget som talar för The Departed. Hittills årets största besvikelse.

Läste ett intressant blogginlägg av Andrea Reuter tidigare idag. Hon har blivit inbjuden att prata basketfilm i ett av de kommande halvtidsprogrammen som ska sändas under NBA-matcherna på TV400. Som självutnämnd expert på basketfilmer kände jag att jag var tvungen att väga in på ämnet och postade således en liten kommentar på hennes inlägg. Vi får se om den dyker upp snart, annars återkommer jag med min basketfilmsvisdom här.

Ikväll ser det ut som att ett av två ”äntligen!” slutligen ska kunna utropas. Antingen kommer jag iväg på bio, valet står just nu och väger mellan Darling eller Pan’s Labyrinth. Om det inte blir bio ska jag hyra Farväl Falkenberg (om den finns inne den här gången) och slutligen få se vad hypen handlar om. Hur som helst kommer åtminstone en apa hoppa ner från ryggen ikväll. Äntligen.