Kategori: 24 lögner per sekund

Snart har halva månaden gått och det är dags att ta nya filmtag. Asienmånaden står stilla just nu men jag ska plocka upp den redan ikväll med åtminstone en av de tidigare nämnda filmerna.

Annars har jag hunnit med att se Stranger Than Fiction. En bra kvasimetafilm med Charlie Kaufman ambitioner som kanske inte riktigt når hela vägen fram. Den är bra och väldigt sevärd men jag tycker att trailern lovar mycket mer än vad filmen slutligen levererar. Den bjuder på lysande skådespel från alla håll, kanske främst från Will Ferrell, som återigen visar att han är som allra bäst i nedtonade roller, och Emma Thompson som gärna får fortsätta att göra komedier livet ut.

I senaste avsnittet av Voccines lysande podcast pratade man post-Oscar med Jan Gradvall. Christina nämner att hon i något radioprogram hört någon föreslå införandet av kategorin ”Best Impersonation” eftersom de flesta Oscars verkar gå till skådespelare som gestaltat en verklig människa. Jag tyckte det låg något i det men bara för att vara säker gjorde en snabb och väldigt ovetenskaplig sammanställning om vilka som vunnit i de fyra skådespelarkategorierna på 2000-talet. På de sju åren har alltså 28 priser delats ut i de fyra kategorierna. Precis hälften, 14 av 28, har gått till skådespelare som gestaltat en icke fiktiv person. Varje år sedan 2000 har exakt två av de fyra statyetterna gått till en sådan rolltolkning utom 2002 då tre av de fyra statyetterna gick till icke fiktiva karaktärer och 2003 när Charlize Theron var ensam om att vinna för sin tolkning av Aileen Wournos i Monster. Fem av de sju åren har bästa kvinnliga huvudroll gått till en kvinna som spelar en verklig person, fyra av åren har bästa manliga huvudroll gått till en man som gjort samma sak. Svårast på 2000-talet har det varit för karaktärerna inom bästa manliga biroll där bara två av sju Oscars har vunnits av en man som gestaltar en en gång levande person. Då återstår bara tre statyetter som gått till bästa kvinnliga biroll för samma påtalade prestation. Så 14 av 28 låter ju inte så tokigt mycket men tittar man på bästa manliga respektive bästa kvinnliga huvudroll så har faktiskt den icke fiktiva karaktären plockat hem hela 9 av 14 Oscars, och det är väl kanske det man minns bäst? Lite intressant statistik men jag är nog ändå emot ett införande av en ny kategori.

Får återkomma med statistik från 1990-talet, och sen kan vi jobba oss bakåt i tiden. Man kanske även borde titta på alla nominerade för att verkligen få fram lite matig statistik. Kan nog bli intressant.

I brist på spännande filmnyheter på horisonten så blickar jag istället tillbaka lite. Nu i mars reser jag filmiskt österut för att besöka några av de asiatiska pärlorna som jag missat. Jag tittade nämligen på Hero (Ying xiong) häromdagen och den påminde mig om att film kan vara otroligt underhållande bara genom att briljera inom den visuella formen. Just Hero bjuder ju inte på några direkta överraskningar rent narrativt men man kan ändå luta sig tillbaka och njuta av en enastående produkt från en äkta drömfabrik, i ordets rätta bemärkelse. Det är så färgsprakande, otvunget och fantasirikt att man bara kan le åt alltihop. Hero fick alltså bli en slags uppvärmningen på min Asienmånad och jag tänker se House of Flying Daggers (Shi mian mai fu) inom några dagar. Med tanke på Hero kan det också vara passande att se Rashômon som jag heller aldrig satt tänderna i tidigare samt att det är kul att peta in en klassiker också. Vidare så tänkte jag återigen ta upp hämndtrilogin av Park Chan-Wook som jag lite smått började på förra året med den första filmen Sympathy for Mr. Vengeance. Jag har varit otroligt nyfiken på den andra filmen, Oldboy, efter all ros den fick när den kom, men jag vägrar att börja på fel ställe i trilogin. Så först blir det Mr. Vengeance sen Oldboy för att slutligen vila ögonen på Lady Vengeance. Det låter faktiskt inte helt fel.

Jag har sett: Darling (2007)

Johan Kling har skapat en långsam och vacker storstadssymfoni som på ett avigt och annorlunda sätt vittnar om kött och blod under den kallhamrade och plastiga Stockholmsytan. Redan 2003 gjorde Kling novellfilmen Jag, även den med Meadows som den känslokalla Eva, men där återfinns inte Segerströms karaktär Bernhard. Att detta narrativa spår har lagts till i Darling är otroligt tacksamt. Där med inte sagt att Segerströms scener är de bästa utan snarare så finns han där som en tyngd och ett hopp bland all kyla och ytlighet. Hans karaktär tillför också poängen med hur olika människors mål kan vara, jobbet på McDonalds blir Bernhards topp i filmen samtidigt som det är Evas absoluta botten.

Allting berättas på ett otroligt skickligt och stillsamt sätt. De monotona replikerna yttras utan att munnen öppnas på karaktärerna och alla känslor spelas ut i passerande blickar och tillbakahållna rörelser. Det musikaliska temat som återkommer genom hela filmen ger en skön fond att vila på när vi vaggas fram och tillbaka mellan Bernhard och Eva. När de slutligen möts kunde sentimentaliteten och moralen fått flöda fritt men istället får vi vittna till endast några få men betydelsefulla ögonblick i deras liv. Scenen med Bernhard i bussen och Eva i bilen är hjärtslitande och redan en klassiker.

När filmen väl slutar hade den kunnat sluta två gånger tidigare, antingen väldigt glatt eller väldigt vackert, men det spelar egentligen ingen roll. Kling har själv uttryckt att berättelsen mer finns där som en ursäkt för att studera karaktärerna i sig än något annat. Och vilken studie det är.

Dags att sammanfatta februaris filmer. Det känns som jag alldeles nyligen gjorde min resumé av januari, vilket kanske också är fallet eftersom jag dröjde lite med den och februari är en så kort månad. 12 filmer blev det i februari vilket är en ökning med bara två filmer jämfört med januari. Snittet har dock ökat ganska bra, och hade jag bara sett två filmer till hade det varit en film varannan dag. Denna jakt på att se mycket film kan bli lite tjatig och egentligen vill jag ju hellre se några färre bra filmer än några fler dåliga. Jag har redan skrivit om de flesta filmerna i mitt förra inlägg och utöver de filmerna så är det ingen som sticker ut direkt. Jag skriver om alla filmerna i ett program på min dator och där kan jag se att ingen fick ett högre betyg än 6 av 10. Det känns lite snålt men jag har känt mig väldigt kritisk hela månaden. Jämfört med januari, som innehåll massor av godbitar, så lyste de fantastiska filmerna med sin frånvaro hela februari. En stabil filmmånad men inte alls vad jag hade väntat mig av de många Oscarsfavoriterna. Både Dreamgirls och The Pursuit of Happyness var riktiga bottennapp.

Mars däremot har börjat fantastiskt bra. Jag kom äntligen iväg och såg Darling på bio igår. Mina reflektioner kring filmen hamnar i ett eget inlägg men om ni vill veta lite mer om storyn och få lite andra åsikter så läs recensionen på Film.nu.

Filmfrossan är över, Oscarsgalan är avklarad, så nu kan jag snart fortsätta med filmåret 2007 och lämna 2006 bakom mig. Men först en liten sammanfattning av filmhelgen.

Jag fick både långväga och lokal förstärkning inför mitt filmfrossande och våra gemensamma viljor samt det dåliga vädret gjorde att vi hann med hela åtta filmer innan galan. Det har varit en närmast försonande upplevelse och jag känner mig nöjd med att ha hunnit se nästan lika många filmer på tre dagar som jag hann med i hela januari.

Vi började i fredags med Pans Labyrint och The Pursuit of Happyness. Jag hade nog lite för höga förväntningar på Pan och blev därför inte så tagen som jag trodde jag skulle bli. Men det var ändå en fängslande och magiskt underhållande vuxensaga med grafiskt våld och bra skådespel. Den tar också tag om en redan från början och det är otroligt uppfriskande och nyskapande när den torra skogsmiljön växlar över och blommar ut i en fantasivärld. Happyness var raka motsatsen. Ett uselt hantverk med en bedövande förutsägbar story och uselt skådespel. Den hade kunnat vara halvmysig men den klarade inte ens det. Helgens största misstag var att lägga den på schemat.

På lördagen började vi med United 93. Den var tät och intensiv men trots det så blev det aldrig riktigt spännande. Den stora behållning blev de dialogdrivna markscenerna vilket kan tyckas lite märkligt när det verkliga dramat utspelade sig i luften. En välkommen infallsvinkel och bra skådespel av de många amatörerna men filmen lyckades ändå inte riktigt att beröra mig. Efter en trevlig lunch så tycktes Dreamgirls vara den perfekta uppladdningen inför kvällens schlagerfest. Så fel vi hade. Filmen har hela tiden funnits där som ett nödvändigt ont inför galan, pga sina många nomineringar, men jag trodde åtminstone att den skulle vara måttligt underhållande. Den fungerar i exakt 45 minuter, fram tills den för första gången bryter ut i ett fullfjädrat musikalnummer. Efter det blir det bara sämre och sämre och de ytterst ointressanta sångnumren tycks aldrig ta slut. Plågsamt är ordet jag söker.

Söndagen inleds med Half Nelson. Många har fallit för Goslings ambivalenta knarkarlärare men hans finurliga småleende distanserade mig hela tiden från hans karaktär. Jag tittade mest på likheterna med Spike Lees Clockers. Half Nelson blev till en sevärd film men väldigt splittrad och nästan lite ointressant. Direkt efter fortsätter vi med The Prestige. Det tog ett tag att återigen stifta bekantskap med Nolans lek med den temporala kontinuiteten men när hjärnan väl kom ikapp var filmen välberättad, välfilmad och välspelad. Jag förstod twisten (om det ens var en twist?) relativt tidigt men det var ändå en fascinerande film hela vägen. Efter en kort paus ger vi oss på The Last King of Scotland. Jag sköt upp denna film hela helgen eftersom jag antog att den skulle vara jobbig och svårtsmält. Därför blev jag glatt överraskad när den snarare var febrig, fartfylld och färggrann. Från första bildrutan väcker den intresse och mina sympatier växlade mellan karaktärerna hela tiden. Helgens största positiva överraskning. Till sist avslutar vi med vad jag trodde skulle vara en härlig filmkaramell, nämligen Volver (Att Återvända). Men filmen kommer aldrig riktigt in på livet utan nöjer sig med en lite trivial matinékänsla. Cruz var bra och otroligt älskvärd men temat var inget jag tog till mig och även denna kändes tillslut tämligen ointressant. Möjligen beror det på helgens massiva överkonsumtion av film men av dessa åtta filmer fanns det inget riktigt guldkorn och det blev slutligen mitt kvantitativa filmsinne som är mer tillfreds än mitt kvalitativa.

Söndagen lider mot sitt slut och jag hinner sova någon timme innan det var dags att stiga upp igen för att titta på Oscarsgalan. Uppesittarnatten är alltid lite magisk men det var svårt att inte bli besviken på den otroligt avskalade tillställningen. Ellen var bra men det håller inte med bara henne och lite skuggdansare en hel sändning. Minnesvärda ögonblick var bästa original manus till Little Miss Sunshine, när personliga favoriten Philip Seymour Hoffman tog upp lite plats i etern (och på scenen som prisutdelare) samt när de tre giganterna (och filmnördarna) Spielberg, Lucas och Coppola fick dela ut bästa regi till Scorsese. Den Oscarn kan jag unna honom men inte att The Departed fick för bästa film också. Jag och akademin kan inte ha sett samma film.

Sammanfattningsvis så var det en trevlig upplevelse men inte alls den filmfest jag hade sett fram emot. Jag prickade in 15 av 24 gissningar vilket gladde mig lite. Nu har jag bara några få filmer kvar från 2006 som jag vill se och sen kan jag äntligen gå vidare med 2007. Mars får bli en biomånad, så jag hoppas på några heta premiärer.