Kategori: 24 lögner per sekund

Jag uttryckte en önskan om heta tips på bra Podcasts på Voccines forum häromdagen. Fick snabbt några intressanta upplysningar om bl a P3 Populär (som gjorde att jag snubblade över fler intressanta poddar från Sveriges Radio, bland annat Medierna och Publicerat), The Movie Blog: Uncut, Filmspotting och Filmjunk. P3 Populär täcker in en hel del svensk populärkultur men om man vill få sitt film- och TV-sinne stillat räcker det inte så värst långt. Jag lyssnade på mitt första avsnitt av The Movie Blog: Uncut idag och de är riktigt bitska och kunniga, så det kommer jag att återvända till. Samtidigt, som på beställning, så har Martin Degrell på sin blogg gjort en väldigt ambitiös (som alltid med Degrell) och lång lista över Podcaster han lyssnar på. Det är en ganska maffig skara han har fått med och det känns nästan svårt att närma sig det, men jag tänker självklart ge några av dem en chans då fort jag får tid. Jag får be att få återkomma när jag vet vad som är bra och vad som är mindre bra. Under tiden är jag ytterst öppen för fler förslag på intressanta Podcasts om film och TV i synnerhet, men även om media i allmänhet.

Vill precis som Magnus också passa på att välkomna Hildelise till bloggen. Jag hoppas att vi alla tillsammans kan få lite fart på den här åsiktsmaskinen. Välkommen till oss!

Eftersom mitt liv är fyllt till bredden av allt annat än film just nu så kändes det väldigt passande att snubbla över denna härliga sida. Fantastiskt ambitiöst att plocka ut de 30 mest väsentliga sekunderna ur varje film och även klämma in några av de absolut bästa replikerna. Jag skrattade gott åt de flesta av kaninernas tolkningar och Brokeback Mountain-snutten var faktiskt riktigt rörande.

Min sambo har inte sett Borat men anser ändå att hon gjort det nu efter hon tagit del av Angry Aliens version. Jag kan inte annat än att hålla med då de mest underhållande scenerna från originalet finns med. Jag lutar t o m åt att tycka bättre om halvminutsversionen.

Asienmånaden fortsatte i fredags med Zhang Yimous film House of Flying Daggers (Shi mian mai fu). Visserligen kunde den kanska lika gärna heta Hero 2 för med Hero så färskt i minnet var det inte mycket som överraskade i Flying Daggers. Den bygger på precis samma koncept som Hero med en häpnadsväckande scen efter en annan och så en twist (eller flera) som man kan se komma rätt tidigt. Några scener får en ändå att tappa andan, men annars känns den både hastigare och slarvigare genomförd än både Hero (även den i Zhangs regi) och Ang Lees Crouching Tiger, Hidden Dragon. Den största behållningen var Zhang Ziyis fantastiska skådespel och jag föll pladask för Kaneshiro Takeshis otroliga charm och avslappnade spelstil. Filmen är sevärd som ett komplement till de andra liknande filmerna, men annars måste jag säga att det nästan var en besvikelse.

Podcasten Voccine fortsätter sitt segertåg med denna veckas mycket intressanta gäst, filmkritikern C-G Karlsson. Denna gång pratade man bland annat om sportfilmer vilket ligger mig ganska varmt om hjärtat, i synnerhet basketfilmer. Just basketsporten lyste dock med sin frånvaro i genomgången, förutom att White Men Can’t Jump chockerande nog nämndes som en dålig film, men flera andra väldigt sevärda (och mindre sevärda) filmer diskuterades. Programmet har lutat väldigt mycket åt film den senaste tiden vilket är väldigt välkommet och otroligt stimulerande att lyssna på under en alldeles lagom lång halvtimmespromenad. Sveriges bästa podcast! Jag sticker ut hakan.

Lyckades i tisdags klämma in den första filmen i Park Chan-wooks hämndtrilogi, Sympathy for Mr. Vengeance (Boksuneun naui geot). Jag hade kanske förväntat mig lite mer men det var ändå en omskakande och underhållande upplevelse. Något som dock gjort filmen lite svårtillgänglig var att den då och då distanserar sig med sin nästintill pojkaktiva fascination för blod och våld. Fast samtidigt är det väldigt intressant att se överdrivet våld inom ramarna av en välberättad historia istället för i dåligt producerade äckelfilmer (jag vill dock inte uttala mig mer om det, då min kollega är expert på ämnet). Manuset känns genomarbetat men det gäller att hänga med i svängarna när man inte längre vilar på det stadiga amerikanska Hollywoodberättandet. Jag har märkt att narrationen är något jag ofta kommenterar i de asiatiska filmer jag sett, men det är svårt att släppa den amerikanska synen på film som jag blivit matad med sen barnsben. Hur som helst är det en mycket intressant film som ställer många frågor kring hämnd och den testar ens sympatier för huvudrollsinnehavarna mer än en gång. En bra start på trilogin och jag ser nu framemot den otroligt hyllade Old Boy.

Att se minst en film varje dag denna vecka går, som man redan vet om man känner mig, inte så bra. Men jag tänker spurta lite med mer film i helgen.

Apropå kollegor så såg jag till att inte missa Esbjörn Guwallius debut på The Voice Show. Kanske inte ett program (eller kanal) i min smak annars, men filmpratet är verkligen ett välkommet inslag i svensk TV, där annars Filmkrönikan regerar som åsiktsmaskin, och något jag kommer att titta på varje vecka (17.00 på torsdagar). Det var avslappnad stämning och intressant att lyssna på. Kul för Film.nu.

Eftersom det är en tid sen jag gav mitt nyårslöfte om att se mer film, som det för övrigt går ganska dåligt med, tänkte jag att det kan vara dags för lite nya löften. Med start imorgon ska jag se minst en film varje dag denna vecka. Det kommer antagligen att bli mest asiatiska filmer eftersom vi fortfarande befinner oss i Asienmånaden, men jag ska också försöka se några biofilmer eftersom planen var att mars skulle vara en biomånad. Vi får se hur det går.

Jag har dock inte brutit alla löften. Jag såg äntligen Farväl Falkenberg igår och det var en upplevelse. Jag hade hunnit bygga upp ganska stora förväntningar från i höstas förra året fram till igår men den lyckades ändå överraska. När jag äntligen samlat tankarna hade jag dessa rader framför mig:

Farväl Falkenberg träffar där det känns och överraskar genom att tilltala mig på sätt som jag nästan inte trodde att film kunde. Den talar till min uppväxt, barndom och till tankar jag själv har dragits med. Karaktärerna i filmen liknar vänner jag har eller har haft i verkligheten och sympatierna och känslorna växlar för dem precis som med många bekanta.

Narrationen är inte den mest genomarbetade och formen konnoterar väldigt ofta novellfilm, även om det skakiga och subjektiva kameraarbetet väldigt ofta har sina poänger. Filmens höjdpunkt, tillika viktigaste inslag, är självmordet som presenteras på ett okonstlat och nästan befriande sätt jämfort med andra filmer. Personen som tar sitt liv verkar snarare vara lycklig och till bredden fylld av kärlek och känslor än bitter, kall och deprimerad, som annars verkar vara den populära bilden av någon som vill avsluta sitt liv. Han gör ett val att inte leva mer, vilket i filmen känns lika naturligt som att bada naken eller kanske flytta från stan.

Jag vill se Farväl Falkenberg om och om igen och känna samma värme och finnas i samma vakuum som karaktärerna i filmen. Samtidigt vill jag inte uppleva den ångest som de fem vännerna känner inför att växa upp. Därför är det på många sätt tryggt att Ganslandt inte lyckas förmedla just den känslan lika pricksäkert som i ögonblicken då han blottar den djupa vänskapen mellan huvudpersonerna och deras ihärdiga och måhända hopplösa flykt undan nuet.