Kategori: 24 lögner per sekund

Jag såg An Inconvenient Truth (En obekväm sanning) i lördags. Istället för att ge mig in i någon slags miljödebatt, som filmen har skapat på så många andra håll, vill jag hellre påpeka några saker.

1. Al Gore är ganska rolig. Han lyckas få in en del finurliga skämt och har även en bra tajming. Sen att använda sig av rekvisita under presentationen (lyftmojängen) ger några extra poäng.

2. Han kan verkligen göra intressanta presentationer och använder sitt bildspel som få andra. Sättet han använder bilderna, siffrorna och graferna på, som bakgrund och tyngd till det han säger istället för en text han läser rakt av, är klockrent och något som många föreläsare antagligen aldrig skulle komma på tanken att göra.

3. Jag bryr mig inte så mycket om Al Gore som person, i alla fall inte inom den här filmens ramar. Jag såg honom på Først & sist på SVT för någon dag sedan och han verkade både snäll, smart och sympatisk, även om han totalt gått ner sig i politikens strama retorik. Men i filmen kändes de personliga inflikarna om hans privatliv, t ex berättelsen om han 6-åriga son, inte alls passande. Det var som om man ville förklara varför han bryr sig så mycket om miljön, något som väl egentligen inte behöver någon riktig motivering?

4. Det är ingen dokumentär. Även om det är den mest svårdefinierade genren så är An Inconvenient Truth inte dokumentär i den bemärkelsen att den dokumenterar ett visst händelseförlopp och tar upp frågor och belyser dem från olika håll. Det är ren propaganda för en hotande miljökris som har paketerats som +90 minuters ganska underhållande statistik med en ensam man i talarstolen. Jag tror visserligen inte att Al Gore eller filmens regissör Davis Guggenheim påstår något annat heller för den delen, men det gäller att vara på det klara med vad det är man bjuds (eller matas med). Därmed inte sagt att dokumentärer inte får eller kan se ut så.

Därmed inte heller sagt att jag inte gillade det.

Nu har vi fått ännu en ny bloggare här på Film.nu. Välkommen Stina! Vår gemensamma kunskap här på bloggen blir bara bredare och bredare och personligen blir jag inspirerad till att sluta tjata om hur lite film jag ser och helt enkelt bara sjunka ner i soffan och titta. Titta på allt möjligt som jag kommer över så att kravet på att varje film måste vara riktigt bra sjunker lite och att jag istället kan blanda in lite mer kvantitet bland alla den kvalitetsfilm jag sätter i mig (eller vill sätta i mig).

I förra veckans påskhelg såg jag Tristram Shandy, eller A Cock and Bull Story som den också heter. Upplevelsen hade helt klart blivit större om jag hade några som helst förkunskaper om den gode Tristram, men nu blev den bara till en fantastisk lek med filmmediet och alla dess metaaspekter. Den lysande Steve Coogan spelar sig själv i filmen om hur han gör film av Laurence Sternes nio romaner om Tristram Shandy. Efter lite efterforskningar så verkar böckerna i sig innehålla just en hel del av samma utsvävningar som både Coogan och Tristram utsätter publiken för med filmen och filmen i filmen. Det är en underhållande historia och absolut ingen skitfilm som någon hade skrivit på DVD-konvolutet från Videomix. Först trodde jag det var ett PR-trick men när jag nu kollade hos min lokala DVD-uthyrare så hade inte någon av Tristramfilmerna där en sådan text på omslaget. Skumt när det var så snyggt skrivet och nästan lite roligt. Filmen rekommenderas i alla fall p.g.a. en del goda skratt, en del snurriga (och några väldigt smarta) metagrepp och en (liten) del sköna pikar åt riktiga filmnördar. Jag missade säkerligen en del poänger, men Coogan och Rob Brydon var riktigt vassa och filmens största behållning. Vi kan kalla det för ett helt okej hyrtips från mig.

Jag lever. Men jag har inte hunnit med att blogga på över en vecka. Inte för att jag tror att någon har saknat mig eller ens märkt att jag varit borta, men det har i alla fall varit fullt upp här från morgon till kväll.

Dylankonserten förra helgen var ruggigt bra. Casinokvällen dagen innan var minst lika underhållande. Pausen efter det, i början på denna vecka, var välbehövd mellanlandning innan påskfirandet på Gotland. Där befinner jag mig nu, mellan påskägg och bufféer på solen och vindarnas ö och rosornas stad. I Visby, mitt andra hem. Här växte jag upp. Här har jag haft filmkvällar med udda teman och sett premiär efter premiär på Röda Kvarn eller Hansa. Jag minns när jag svettade mig igenom Armageddon eftersom luftkonditioneringen inte fungerade på Röda Kvarn. Eller den gången min mamma, jag och min bror fick springa från den ena biografen till den andra eftersom jag stoppades i dörren på Den Siste Mohikanen. Jag var för ung och vi hade gått fel. Här i min hemstad väcktes ett tidigt filmintresse. Ett som inte ser ut att få så mycket att bita i denna helg dock. Men på måndag, då reser vi hemåt igen och då ska jag se till att april blir en riktigt bra månad som plockar upp mycket av det som mars inte innehöll i filmväg. Tills dess, Glad påsk!

Nu när bloggen går i avslöjandets och hemligheternas tecken känner jag mig tvungen att dela med mig utav något som gör mig väldigt upphetsad. Nämligen…
Essential Art House: 50 Years of Janus Films.
Titta på namnet, klicka på länken, låt det sjunka in. Jag blir nästan lite för upphetsad för mitt eget bästa av denna utgåva eftersom det är något som jag antagligen aldrig kommer att kunna motivera för varken mig själv eller min sambo att lägga närmare 5000 kronor på. Men namn som Eisenstein, Lean, Reed, Ozu, Truffaut, Renoir, Kurosawa, Polanski, Hitchcock, Powell & Pressburger, Forman, Lang, Tati, Sjöberg, Bergman, Fellini och De Sica samlade på ett och samma ställe gör det ändå svårt att förstå varför jag inte redan äger boxen. Vilka namn! Vilka filmer! För att på ett enkelt sätt förklara vidden av distributören Janus Films storhet kan vi ännu en gång vända oss till en av amerikansk films mest passionerade filmhistoriker, Martin Scorsese:

“The Janus Films icon—the black and white image, the lettering, the two faces on the seemingly ancient coin—meant that you were going to see something special, something new, something completely different from anything you’d ever seen before.”

Jag kunde inte sagt det bättre själv och jag fortsätter att leva på hoppet om att någon gång i livet kunna lägga vantarna på samlingen. Men sanningen är nog närmare att ju mer jag sitter här och drömmer om den desto troligare blir det att jag kommer få nöja mig med en sådan här istället.

Jag åker till Göteborg i helgen för att på söndag återigen njuta av vår tids mest begåvade låtskrivare, Bob Dylan. Jag vet redan nu att det kommer bli bra. Dessvärre så verkar det därför inte bli mer film för mig denna månad, vilket direkt bidrar till att Asienmånaden tar stryk och att det totala filmtittande kommer bli ganska lidande. Självklart är lördagens TV-tablå samtidigt fylld med intressanta filmer, just eftersom jag inte kommer ha tillgång till en TV den kvällen. Hela 13 filmer visas på de sex stora kanalerna (SVT1, SVT2, TV3, TV4, Kanal 5 och TV6) på lördag och SVT1, SVT2 och TV3 bjuder på fyra riktiga klassiker av regissörer i toppform. Touch of Evil (SVT1 00:05), Magnolia (SVT2 21:15), Goodfellas (TV3 22:30) och Unforgiven (TV3 01:10). Det är väl egentligen bara Magnolia som ligger på en acceptabel tid men det hade varit riktigt skönt att få krypa upp i soffan (alternativt sjunka ner i fåtöljen) och njuta lite av en tid som flytt. Men jag ska inte klaga. Förhoppningsvis kommer söndagen att bjuda på massor av just den varan, blandat med lite godbitar från den fantastiska Modern Times.