Kategori: 24 lögner per sekund

Det har blivit det. Paus. Från filmbloggande och från väldigt mycket mer också för den delen. Mest noterbart mitt filmtittande. Då är det svårt att blogga om film. Men det är slut på klagandet över hur lite film jag egentligen ser och istället ska jag försöka uppskatta den ovärderliga tid då jag faktiskt tillåter mig att äntra filmens värld.

Jag läser inte Filmvetenskap längre. Det har jag inte gjort sen i början på detta år. Jag saknar det en hel del. Allra helst nu när jag är begravd i en uppsats i Medie- och kommunikationsvetenskap. Nu saknar jag den period i mitt liv då en examination gick ut på att se, analysera och diskutera något man verkligen älskar; film. Jag skriver visserligen fortfarande på en uppsats inom Filmvetenskap och så länge den inte är färdig behåller jag lite av det skimmer framför ögonen som de passionerade filmlärarna gav mig. Det skimret behövs verkligen. Oftare än man kan ana.

Det jag trots allt har lyckats komma över i filmväg den senaste tiden har varit lite skakigt. Deja Vu med Denzel Washington lämnade mig lite fundersam. Det var väldigt märkligt att när filmen väl bestämt sig för att övergå till tvättäkta science-fiction så höll man istället tillbaka historien. Varför inte löpa linan ut när man ändå lämnat det konventionella dramats realism bakom sig? Det blev tillslut irriterande att filmen stod där i den öppna sci-fi-dörren utan att någonsin stiga in. Vissa scener var bra, men det blir mer och mer tydligt att Denzel inte gjort en helgjuten film sedan 90-talet (The Hurricane, 1999). Jag gillade visserligen honom i Training Day (2001) och Remember the Titans (2000), men helgjutet? Nja.

Från Remember the Titans är steget inte långt till Coach Carter. Ändra Denzel till Samuel L. Jackson och amerikansk fotboll till basket och vi är där. Coach Carter var helt okej, men när en film både visar sig vara väldigt förutsägbar och sakna all slags distans till sig själv och sina karaktärer, då är det egentligen inte mycket att minnas. Men en söndagseftermiddag när det regnar, varför inte?

Men nu tar vi nya tag. Inga löften denna gång. Nu ska jag ta det som det kommer och försöka hitta den där pärlan som påminner mig om varför jag älskar film. Någon som har något aktuellt och hett filmtips? Jag är väldigt öppen för förslag. Jag vill bli blåst av stolen, tack.

Jag och min sambo begav oss till Köpenhamn i helgen för att fira lite extra att vi varit tillsammans i fem år. Det blev ett fantastiskt dygn med strålande sol, mycket god mat och dryck och slutligen en skön natt på ett fint hotell. På eftermiddagen, efter att vi hade checkat in på hotellet, hade vi några timmar att slå ihjäl och eftersom vi redan hade vandrat runt lite på stan bestämde vi oss för att undersöka bioutbudet. Ett stenkast från hotellet ligger färgklicken Palads København som jag både gått och kört förbi många gånger utan att någonsin fått möjligheten att besöka. Där slank vi nu in och möttes av ett ganska bra utbud. Storfilmerna verkar gå varje heltimme och eftersom vi båda två var sugna på något storslaget och/eller spektakulärt så det blev Spider-Man 3.

Big misstake. När jag första gången såg trailern sent förra året fick jag rysningar då filmen verkade vara både fartfylld och ganska mörk. I den färdiga produkten var allt detta totalt bortblåst (även trailern på TV nu är annorlunda och otroligt mycket sämre) och ett flertal gånger under filmens gång tittade jag och min sambo på varandra och bara skakade på huvudet. Man kunde nästan bara skratta åt alltihop. Jag vet inte om man ville närma sig tidningsförlagan (som jag bara som hastigast bläddrat i som liten) med många av de fåniga och otroligt överdrivna, överspelade och överflödiga scenerna? Men som oftast kändes det inte som om man tittade på en superhjältefilm utan snarare en parodi på en sådan. Värst var nog en Venom-indoktrinerad Peter Parker på dansant kvinnojakt med väldigt markerad eyeliner. Det förde dock mest tankarna åt The Mask. Pinsamt är ordet jag söker. Det fanns en handfull element till som jag fann direkt störande men det blir inte så givande att räkna upp allt här. Filmen har sina stunder, kanske främst scenerna med en väldigt bra Thomas Haden Church som den visuella godbiten Sandman, men jag skulle nästan kunna sträcka mig så långt som till att säga att den inte är sevärd.

Men annars var det en bra helg.

Nu har det alltså uppdagats att TV4 både läser och låter sig inspireras av denna blogg. På tisdag (1 maj, 21.00) visar de nämligen 25th Hour, som jag ju har pratat lite extra om den senaste tiden. Nu kan jag väl vänta mig något slags gage från TV4, då jag tydligen är filmansvarig där nu? Jag är ödmjuk inför uppgiften.

Annars har det inte hänt så värst mycket i filmväg. Jag lyckades somna ifrån Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby häromdagen. Den var inte så värst bra. Det jag såg (jag sov inte så många minuter totalt) var inte direkt kul och det sega tempot, som antagligen försökte ge filmen någon extra dimension, var direkt förödande för den komiska helheten. John C. Reilly är en personlig favorit och jag tyckte att han fungerade relativt bra tillsammans med den lite överspelade Will Ferrell. Men som oftast blandades scener som nästan var roliga med scener som borde ha hamnat på golvet i klipprummet. Känslan av att allt från början varit en ganska rolig TV-sketch som sen helt misslyckats i sin förvandling till långfilmsformat lämnade en alltför dålig smak av buskiskaramell i munnen. En karamell som jag somnade ifrån och nästan satt i halsen.

Jag är en sån som tror sig gilla Kobra, men som aldrig riktigt fastnat för det och jag lyckas missa det nästan varje vecka. Gårdagens avsnitt så jag dock till att inte missa efter ett tips på ett TV-forum om att avsnittet skulle ”ägnas helt åt filmberättande. Den dramaturgiska kurvan är mallen som alla i filmvärlden älskar att hata. Idag är den mer ifrågasatt än någonsin, både inom svensk och utländsk film. Kobra undrar om det finns ett gyllene snitt inom film- och tv-världen? Och hur förpackar man en historia på bästa tänkbara sätt? Kobra träffar den hyllade Babel-regissören Alejandro González Iñárritu som ständigt hoppar mellan tid, rum och karaktärer i sina filmer. Författarna George Pelecanos och Hanne Vibeke Holst berättar hur moral, rättvisa och äkthet tar plats i tv-dramatiken och gör dumburken till en smartburk. Dessutom träffar vi geniförklarade Kyle Cooper som förpackar film på läckraste sätt i Hollywood.”

Det lät ju otroligt spännande och jag hoppades att samtalet med Iñárritu skulle ge mig någon slags djupare insikt i hans påstådda storhet. En storhet som jag personligen aldrig riktigt förstått. Men programmet var ju som alltid begränsat till sin snåla halvtimme och det kändes som man hela tiden dansade runt omkring filmberättandet utan att i själva verkat säga något alls. Iñárritu lät inte dum, men han lät inte smart heller. Kobra påstod också att han inte gör mainstreamfilm, vilket jag tycker att han gör, om än med en experimentell narration. Personligen så tycker jag numer att en helt vanlig historia med en början, en mitt och ett slut känns väldigt uppfriskande efter det sena 90-talet och 2000-talets ständiga lek med den temporala kontinuiteten. Sån är jag.

Jag hade heller ingen aning om vem Kyle Cooper var men efter ett besök på imdb.com innan programmet fick jag reda på att han är någon slags förtextsguru som lovordats för att ”almost single-handedly revitalizing the main-title sequence as an art form”. Det var ett ganska kul inslag även om Kobra, som så ofta annars, lät programmets form gå före innehållet på nästan hela informationsflödets bekostnad. Nej, jag kommer nog att fortsätta missa Kobra ganska ofta.

”Fuck the Wall Street brokers. Self-styled masters of the universe. Michael Douglas, Gordon Gekko wannabe mother fuckers, figuring out new ways to rob hard working people blind.”

Ovanstående citat är hämtat från en av mina absoluta favoritmonologer i en av mina absoluta favoritfilmer – 25th Hour. Det är scenen när Monty Brogan (Edward Norton) står framför spegeln på toaletten i faderns bar. Han läser att det står ”Fuck you!” på spegeln och svarar ”Yeah, Fuck you too!”. Då plötsligt svarar hans spegelbild ”Fuck me? Fuck you! Fuck you and this whole city and everyone in it” och spyr sen ut allt sitt hat över New Yorks alla olika innevånare och folkslag. Precis alla får sig en känga, även mäklarna på Wall Street.

Som några av er kanske redan förstått så såg jag Oliver Stones Wall Street igår för första gången. Jag har förstått Gekko-referensen innan men jag ville se idealet som Monty (och även regissören Spike Lee) stör sig på så mycket. Wall Street var ganska underhållande, främst den sköna 80-talsandan som genomsyrar precis hela filmen men även en Michael Douglas i toppform. Dynamiken mellan far och son Sheen gav också filmen ytterligare en dimension

Trots detta lyckades jag ändå somna de sista 5-10 minuterna. Typiskt. Men jag läste precis slutet nu på imsdb.com. Fasen, det var riktigt bra i tryckt form. Jag antar att det var bra i filmen också? Får nog ta och se om den någon dag nu snart, och hålla mig vaken.