Kategori: 24 lögner per sekund

Jag är i Stockholm en sväng igen. Blandar lite jobb och semester. Och eftersom Scandic är så vänliga att bjuda på internetuppkoppling på hotellrummen så kan jag surfa och blogga också.

Lite tid över betyder att jag kommit ifatt med vissa filmnyheter. Vissa mer spännande än andra. Fast så fort jag börjar nysta bland alla rykten, trailers och intervjuer så tappar jag all uppfattning om tid. Två timmar stal interwebben ifrån mig idag. Minst. Bara så där. Läskigt.

Jag har varit på bio också. Det blev Shrek the Third. Det var inte en helt obehaglig upplevelse, men nästan. Precis som Natalie Petryk beskriver det i sin utmärkta recension så går filmen på tomgång nästan från första filmrutan. Skämten var lite plattare än tidigare och referenserna höll sig mer till sagorna än populärkulturen. Animationen håller fortfarande men vi har sett allt förut och det håller inte som ursäkt för att ta sig till en biograf nära dig. En liten tröst var att vi tack vare rabattcheckar inte behövde betala fullt pris. Min sambo lyckades också sitta i rätt stol när ett antal Shreköron lottades ut. Att se henne i de söta öronen var en desto större tröst. Jag i öronen? Not so much.

Nej, det blir inget inlägg om vilka filmer vi borde bli entusiastiska över kommande höst. Det finns så många andra sådana listor. Detta är blott ett utrop om att jag nu är tillbaka i Skåne och ska (återigen) försöka vara lite mer aktiv på bloggen. Inget ont om min kollega Magnus, men bloggen kan ju faktiskt inte (nästan) uteslutande handla om ruggiga splatterfilmer. Jag vet att han lämnar det öppet för oss andra att täcka de övriga områdena inom film och jag ska försöka att finnas där för honom och bloggen nu. Vi får se hur det går med det.

Jag var faktiskt på bio häromdagen. Det blev Knocked up – På smällen. Det verkar vara en film som de flesta antingen älskar eller hatar. Just därför hamnar väl jag mitt emellan. Den har partier som är väldigt roliga, den har partier med mycket hjärta men den har också otroligt många korkade partier som är så lågt under bältet att det är skrämmande. För att göra det enkelt kan vi dela upp filmen i för- och nackdelar.
Fördelar:
1. Karaktärerna, med alla sina brister, engagerar mig. Det ägnas kanske någon scen för mycket åt killgänget, som bättre hade passat som borttagna scener på DVD-utgåvan, men på det stora hela känner jag att jag faktiskt bryr mig om hur det går för många av karaktärerna.
2. Alla filmer som har Bright Eyes på soundtracket kan inte avfärdas helt.
3. Katherine Heigl, inte Seth Rogen som vissa påstår, är den stora komiska behållningen i den här filmen. Hon stjäl varenda scen från de omogna gossarna.
4. Jag längtar faktiskt efter att se den igen. Jag vill skratta högt åt scenerna jag gillade och jag vill bli lite extra irriterad på scenerna jag ogillade. En önskad omtitt är ett gott betyg.
Nackdelar:
1. Killar är inte som de i filmen. Inte alla killar i alla fall. Många recensenter verkar påstå det och det irriterar mig lite. Jag känner killar som är så och jag har själv mina stunder, men i filmen är det oftare mer Jackass än trovärdigt ungdomshäng.
2. Den är för lååång. En komedi av denna smått idiotiska typ behöver inte vara över två timmar lång. Ge mig 100 minuter av detta och jag hade lämnat biosalongen med ett större leende på mina läppar.
3. Storyn. Varför behålla ett barn som man skapat på fyllan med en person som man uppenbarligen inte passar ihop med? Det finns något slags budskap där, som jag inte villa tråda upp här, men det lämnar en rätt bitter smak i munnen.

Det var bara ett axplock av för- och nackdelar med Knocked up, och egentligen ska man kanske inte dissekera en film på det sättet, men det är precis så jag känner för den. Helheten är enbart en mängd scener som man tar ställning till efterhand. Några är bra, några är riktigt dåliga och resultatet är helt okej. Jag är väl inget stort Judd Apatow-fan helt enkelt, jag gillade inte The 40 year old virgin så hemskt mycket heller. Men jag är ändå lite nyfiken på Superbad där Seth Rogen och Jonah Hill åter står på skådespelarlistan och Apatow är en av producenterna. Några av nyckelorden för plotten på imdb.com är One Night, Vulgarity, Throat Slitting, Drug Use och Fantasy Sequence. Kan verkligen bli hur bra eller hur dåligt som helst.

Tiden går som bekant snabbt när man har roligt. På Gotland går den väldigt snabbt till och med. Jag har faktiskt ändå lyckats att klämma in lite filmer mellan jobbet och pubrundorna. Däremot så hinner jag inte reflektera över filmerna så värst mycket vilket känns väldigt tråkigt då några av dem nog hade blivit så mycket bättre med lite eftertanke.

De senaste veckorna i korthet:

Jag såg Transformers som den första biofilmen på Gotland i sommar. Hade hört både bra och dåligt om den vilket lämnade mig ganska öppen för nästan vad som helst. Tyvärr kunde känslan som befann sig i kroppen efter filmen närmast liknas vid besvikelse. Jag köper den genomtöntiga storyn och även en hel del av Michael Bays lama humor, men jag kan faktiskt inte förlåta att de otroligt snygga datorgenererade animationerna slarvas bort i de snabba klippen. Slow motion-scenerna, som annars nästan helt borde förbjudas inom film, fyllde faktiskt en bra funktion här. Helt klart en sevärd film på bio, men jag skulle inte rekommendera någon att se den.

Jag och flickvännen hann med en avstickare till landet för några veckor sedan och pga ett ihärdigt regn kunde vi beta av Proof, In Her Shoes, Invincible och halva The Family Stone. Proof var ungefär lika ointressant som jag misstänkte. In Her Shoes överraskade positivt, främst Cameron Diaz. Invincible var en Rock Star i amerikansk fotbollstappning. Mark Wahlberg är perfekt i sådana roller, men den verkliga historien om Vince Papale är betydligt mer fascinerande än filmen i sig. The Family Stone var inte underhållande nog att hålla mig vaken in på småtimmarna.

Vi hyrde Blood Diamond häromdagen. Otroligt intensiv och tät film med en Leonardo DiCaprio i toppform. Edward Zwick bjuder på ett extremt engagerande filmberättande och jag kommer inte att se på diamanter på samma sätt i framtiden.

Snubblade över Stuck on You på TV i fredags. Blev även här glatt överraskad. Jag och bröderna Farrelly drar sällan jämt så att se en ganska återhållen komedi (utan för mycket visuella smaklösheter) från dem gjorde mig glad. Matt Damon var riktigt bra som den töntiga delen av tvillingarna.

Jag är helt fast på Filmspottings fantastiska Podcast. Adam och Sam är vältaliga, kunniga och underhållande. Deras entimmesprogram varje fredag är numer något som jag ser framemot hela veckan. Det absolut hetaste tipset i filmväg just nu.

Jag fick ett hett tips av en gammal filmvetarkursare för en tid sen. När jag bad honom att rekommendera någon ny och sevärd film så menade han att Sunshine helt klart är 2007 års bästa film så här långt. Jag är också nästan säker på att han fortsatte med att påstå att den antagligen är den bästa filmen på hela 2000-talet. Ganska stora ord men personligen så tycker jag att han har bra filmkoll, så det kan verkligen vara värt att kolla upp den om ni inte redan har gjort det. Jag ska göra det så fort som möjligt.

Någon annan som vill yppa sin åsikt om den hittills bästa filmen år 2007? Jag är otroligt svag för sådana utrop. Om jag får uttala mig så säger jag inte att Johan Klings Darling är bäst 2007, men har ni missat den är den ett absolut måste. Finns att hyra och köpa nu.

Det var tur att jag inte lämnade några löften sist. Jag har uppenbarligen en alltför dålig ovana att inte infria saker jag lovar. Nu är jag i alla fall på Gotland sen två veckor tillbaka och livet på ön börjar så sakta ta sig form. Jag har bland annat hunnit med att bli ordentligt sjuk, bli frisk ovanligt snabbt igen, jobbat ganska mycket, spelat beachvolley, åkt på utflykt samt firat en fantastisk midsommar. Men det viktigaste av allt, i alla fall för läsare av den här bloggen, är att jag faktiskt hunnit med att se lite film också. Innan jag lämnade Lund så hann jag inte med en enda film på flera veckor. Jag fick visserligen bra betalt för min avhållsamhet i form av ett högt betyg på uppsatsen.

Planen var i alla fall att Gotland skulle bli ett litet sommarnäste med jobb, vänner och film. Men sjukdomen satte stopp för jobbet och den dåliga hälsan som den förde med sig bromsade all lust och ork till ett aktivt filmtittande. Tack vare filmkanalerna har jag dock sett en hel del början, mitt och slut på ett flertal olika filmer. Med ett sådant dissekerat filmintag smyger sig lusten sakta tillbaka. Man ser plötsligt element som klipp, agerande, kameravinklar och soundtrack från ett helt annat håll och personligen fick jag tillbaka lite av den där filmförälskelsens som legat i dvala hela våren.

De filmer jag har avnjutit i sin helhet är Marie Antoinette, Children of Men, Batman Begins (igen) och Tenacious D in The Pick of Destiny. Jag har försökt att sänka ribban en del och titta på vad som än faller mig själv eller mina vänner i smaken i just det ögonblicket. På så sätt ska jag kunna ta mig igenom alla de filmerna som folk pratar om men som jag egentligen inte vill se. Resultatet kan då bli att man hyr Children of Men (som jag har velat se så mycket att det nästan gjort ont) och Tenacious D (som jag inte alls var intresserad av men som en vän rekommenderade och som min bror väldigt gärna ville se) samma kväll. Vi såg Children of Men först eftersom jag ansåg att det var bättre att se den narrativt lite tyngre filmen tidigare under kvällen, när pigghet och koncentration antagligen skulle vara viktiga faktorer, och se den lite mer lättsmälta filmen om Tenacious D efter. Jag fick bara halvt rätt. Children of Men var så fullmatad med sitta-med-stora-ögon-och-öppen-mun-action att den hade kunnat väcka vem som helst ur ide. På grund av denna bildmässiga orgie tyckte jag dock att storyn led rätt rejält och det var alldeles för många luckor som inte fylldes i. Men visuellt var den så oändligt mycket mer än vad jag hade vågat hoppats på. Vi får följa det mesta av handlingen genom en upplevd point-of-view. Precis som om vi ser allt genom linsen på en kameraman som satts på plats för att följa Clive Owen genom filmens alla turer. Bildspråket, med vissa ovanligt långa och väldigt intensiva tagningar, blir således otroligt medryckande och trots den svaga narrationen utvecklats det till en upplevelse som verkligen griper tag. Clive Owen och Julianne Moore gör båda två godkända rolltolkningar men det är Michael Caines fantastiskt passionerade och hopplöst övervintrade hippie Jasper som gör det starkaste intrycket. +70 och Caine har aldrig varit mer levande.

Tenacious D in The Pick of Destiny var nästan lika fånig som jag hade förväntat mig. Filmen börjar med tecknad prutthumor som på ett väldigt effektivt sätt skjuter ner de eventuella förväntningar man skulle kunna ha och gör det fortsatt svårt att bli totalt besviken. Den har sina stunder men är alldeles för seg och trubbig i sina skämt för att verkligen roa. Att storyn på det stora hela är tämligen ointressant och aldrig någonsin behandlas med den minsta uns allvar gör inte saken bättre, utan medverkar snarare till att man tittar på klockan mer än en gång. Att Jack Black och Kyle Gass är århundradets mest intressanta och otippade radarpar är en helt annan sak. Jag önskar bara att någon kunde ge dem bättre material att arbeta med, då skulle verkligen vad som helst kunna hända. Då i en mer positiv bemärkelse än denna gången vill säga.

De andra filmerna får vi ta upp i ett annat inlägg, detta känns redan alldeles för långt. Jag vill dock passa på att tacka min kollega Magnus Blomdahl för det utomordentliga jobbet med att hålla bloggen vid liv med sitt frekventa skrivande. Tack för underhållande läsning och ett stabilt bloggande, Magnus.