Kategori: 24 lögner per sekund

Har tagit mig an några av de filmer som det pratas (eller kommer pratas) mycket om 2007:

Blades of Glory
Har mer känts som ett nödvändigt ont efter allt prat och alla småputtriga trailers som fladdrat förbi. Jag visste att jag inte skulle älska den och trodde mig faktiskt till och med kunna avsky den rätt mycket. Men jag kunde inte avsky den. Jag tror visserligen att jag hade lagt ribban ordentligt lågt, men den har ändå något visst som man kan dra lite på smilbanden åt. Ungefär på samma korkade sätt som Dodgeball, som jag inte heller gillar men ändå kan vila ögonen på någon timme. Jag skulle aldrig rekommendera någon att se Blades of Glory, men jag blev ändå positivt överraskad. Sen har vi problemet med Jon Heder också. Jag tror faktiskt att han helt saknar talang och karisma. En inte helt lyckad kombination om man är skådespelare. Stackaren.

Superbad
Tack vare att jag har ett plastkort med Sveriges största (och snart enda?) biografkedjas initialer på kunde jag i förra veckan hämta ut två gratisbiljetter till den smaklösa lilla komedin Supersugen. Efter att ha sett trailern och hört en hel del om den i samband med Knocked Up var jag ändå ganska sugen på två timmar i mörkret med Michael Cera och Jonah Hill. Jag ångrade snabbt de tankarna och är nu lite sur över att jag brände ordet ”överidiotiskt” på 300 i ett inlägg för en tid sen. Denna film tar nämligen idiotiskt till en helt ny nivå. Det är så over the top att man inte riktigt vet vad man ska göra i biostolen. Samtidigt finns det inbäddat några riktigt gulliga scener som räddar den från att vara ett totalt bottennapp. Men den ligger ändå där och krälar och ser dum ut. Ytterligare en film ni inte behöver se.

Zodiac
Och så slutligen en film som jag verkligen har sett fram emot. David Fincher gör alltid bra filmer (enda undantaget är Panic Room som inte ens Forest Whitaker kunde rädda) så jag hade verkligen höga förväntningar på Zodiac. Och Fincher levererar, det gör han. Fast kanske inte på det sätt som vi vid det här laget vant oss vid. Formen är riktigt snygg, precis som vanligt, även om han leker betydligt mindre med den än i både Fight Club och Se7en. Rollistan är så full av kapabla skådespelare att man funderar över hur den samtidigt kan vara så välgjord och estetisk och ändå bara kosta en bit över 400 miljoner. Kan kanske bero på att Robert Downey Junior dök upp och spelade sig själv utan att ta bra betalt?

För att handla om en ökänd seriemördare är det en väldigt dialogdriven film. Men stämningen är ändå riktigt tät och spänningen håller i sig genom nästan hela filmen. Men den är för lång, vilket är ett väldigt vanligt fenomen bland många filmer idag. Under två timmar av Fincherfeeling och jag hade varit helnöjd. Två och en halvtimme och jag skruvar på mig mer än en gång. Den förblir ett hett tips för den som vill njuta av ett hyfsat intensivt thrillerdrama, som i sina bästa stunder faktiskt snuddar vid All the President’s Men, men den var inte alls den film som jag hade hört så mycket fint om och antagligen hoppats alldeles för mycket på.

Jag har hela tiden, till skillnad från många av mina bekanta, varit ganska sval inför Jason Bourne-sagan. Jag kom inte rätt på den första filmen och kunde inte förstå var alla lovord passade in. Jag minns den mest som mörk, konstig och inte speciellt intressant. Tvåan minns jag bättre och tyckte väl att den hade sina stunder, men på det stora hela ganska intetsägande den också. Men nu går alltså den tredje (och avslutande?) filmen om Jason Bourne upp på biograferna i Sverige – The Bourne Ultimatum. Den här filmen får mig att vilja se om de två tidigare, allra helst The Bourne Supremacy som Paul Greengrass också ligger bakom, för oj vilken åktur det bjuds på den här gången!

Filmen börjar i ett rasande tempo och saktar nästan aldrig ner igen. Det hektiska tillståndet (som skapas av de otroligt snabba klippen, flera av dem totalt överflödiga för storyn men dock helt nödvändiga för tempot) och den samtidigt mystiska stämningen (som skapas av det underbara soundtracket) gör det till en förtrollande upplevelse från ruta ett. Det här är Bourne 1 och 2 gånger 100. De få scener där filmen faktiskt drar ner på tempot lite och låter publiken hämta andan är de som i slutändan får ta emot min största kritik. Det blir snabbt tråkigt och jag får abstinens när adrenalinet försvinner. Jag tror dock inte det beror på att Greengrass gjort oss till actionpundare eller att det höga tempot gjort oss fartblinda, utan snarare på att storyn kring Jason Bournes karaktär är så osannolikt tunn att det nästan blir sorgligt. Hela hemligheten kring Bourne jäktas snabbt förbi mot slutet och det är ett rån och ett hån att en skådespelare av Albert Finneys kaliber inte ges mer utrymme.

Men jag kan faktiskt förlåta ett sparsmakat narrativ eftersom de påkostade actionscenerna i stort sett avlöser varandra genom hela filmen. Scener som faktiskt utgör något av det bästa jag sett på mycket länge. Onekligen så har Bourne ursprungligen skapats för att avnjutas genom linsen på en ryckig handkamera bak på en motorcykel i full fart fram genom trånga gränder med kulor vinandes kring öronen. När man i en intensiv scen efter en annan måste borsta bort glassplittret från kläderna då står The Bourne Ultimatum t o m upp mot det nyrustade och fulltankade Bondmaskineriet.

Detta är årets måste på bio och inget man bör missa om man vill njuta av genuin action utan en bitter eftersmak av Michael Bay.

Jag och en vän hyrde film igår. 300 var först ut. En ganska ointressant film om man inte är en så kallad stridspitt innerst inne. Karaktärerna är otroligt platta och lyckas aldrig beröra mig. Och nej, filmens visuella prägel är varken speciellt häpnadsväckande eller nyskapande. Och det är inte det att jag inte uppskattar ett annorlunda bildspråk, som verkar vara det främsta argumentet hos de som förespråkar 300. Jag ser fortfarande tillbaka på Sin City med värme. I 300 fungerar dock den utstuderade formalismen mer som en ursäkt för att på ett lite smartare och snyggare sätt förena de datoranimerade skapelserna med de köttigt levande. Jag gillade det inte. Överdrivet, överspelat och ofta överidiotiskt.

På tal om köttigt så såg jag även Shortbus igår. Kan kanske tyckas som ett långt steg ifrån 300 men de båda behandlar ju faktiskt nakna kroppar, maktutövande och psykologi, om än på väldigt olika sätt. Till skillnad från 300 så har Shortbus något intressant att berätta. Något som jag upptäckte först efter att nakenchocken hade lagt sig. Filmen sätter dock den tonen tydligt redan från början och backar sen faktiskt tillbaka mer än ett steg. Den öppnar med att chockera med det naket kroppsliga, vulgära och ytliga för att efterhand släppa fram mer och mer hjärta och hjärna. Nyckelfrasen i filmen skriks ut av dominatrixen Severin, ”Do you feel this!?”, samtidigt som hon smiskar den underkastade. Det är samma viktiga fråga som alla karaktärer frågar sig själva och varandra i filmen, och samma fråga som regissören John Cameron Mitchell ställer till oss i publiken. Svaret för mig är ja, jag känner väldigt starkt för denna vackra, avskalade och erotiska lilla pärla och kan varmt rekommendera er att se den.

Ah, typiskt. Jag som försöker ha stenkoll på TV-tablåerna missade helt att TV4 precis just nu visar en av Spike Lees bästa filmer – Bamboozled. Kanske inte filmen att börja med om man inte har sett så mycket mer än Inside Man av Lee, men den är ändå ett absolut måste och fungerar som ett självklart inslag i Spikes filmografi. Bamboozled sammanfattar Lees återkommande budskap om det svarta förtrycket på ett effektivt sätt, samtidigt som den ger en tydlig förklaring till vad som format regissören själv och vad som driver honom än idag.

Ett lite sent tips alltså, men om ni missade den ikväll så hyr eller köp den så fort ni får en peng och/eller lite tid över. Jag garanterar er en omskakande upplevelse. Filmens sista montage är något av det starkaste jag någonsin upplevt på film.

Werner Herzog-feber råder lite överallt. Hans namn dyker upp titt som tätt, bland annat hos Christina och Tomas på Voccine, hos Adam och Sam på Filmspotting och inte minst så verkar Magnus på den här bloggen ha en speciell relation till honom. Till råga på allt så fyller den levande legenden 65 år idag. Så grattis Werner!

Jag ser verkligen fram emot att se hans senaste spelfilm Rescue Dawn och jag har också varit väldigt nyfiken på Grizzly Man en längre tid. Men jag vill faktiskt börja i någon slags rätt ände med hans filmskapande så när jag besökte den underbara butiken Movieline i Göteborg införskaffade jag denna box. Det ska bli spännande att sätta tänderna i hans och Klaus Kinskis galenskap. Jag tror det ska fungera som en vettig inkörsport, eller vad tror ni? Vad mer borde jag se?

Vill också passa på att välkomna Shamim Mayanja till bloggen. Familjen blir bara större och större och det känns riktigt bra. Välkommen!