Kategori: 24 lögner per sekund

När man inte har bloggat på väldigt länge blir det första inlägget efter pausen så otroligt svårt att skriva. Vad är bra nog för att få hamna i ett alldeles eget inlägg? För att ge ett direkt svar på den frågan vill jag faktiskt påstå att det ytterst få filmer av de som jag har kommit över de senaste månaderna som är bra nog. Av de riktigt hypade filmerna 2007 har det varit mest besvikelser. Både Zodiac och Sunshine lämnade mig med mer att önska. Även Oldboy, som visserligen inte kom 2007 men som jag tillslut tog mig tid att se, gjorde mig ganska besviken. På min 10-gradiga kom-ihåg-skala är det nästan ingen film som klättrat över sju, och det säger ju en hel del. Samtidigt vet jag att jag inte alls har sett nog med filmer för att sätta ihop någon årsbästalista. Så nu börjar istället den alltför bekanta utmaningen att komma ikapp.

Jag började mitt bloggande här förra året med ett nyårslöfte – att se mer film. Det gick inte så hemskt bra med det och, om jag räknar rätt och kommer ihåg alla filmer, snittade jag nog en film i veckan 2007. Det är inte speciellt mycket. Om man är filmintresserad är det t o m obehagligt lite. Men det har helt enkelt inte funnits mer tid. Men nu har vi en väldigt intressant tid framför oss. Den bästa filmtiden på hela året om ni frågar mig. Det föregående året sammanfattas av både kritiker och publik och man får nu en tydligare bild av vilka av fjolårets filmer man faktiskt har missat om man inte har sett dem. Jag har för tillfället en lista med 17 filmer, alla från förra året, som jag för avsikt att se inom en ganska snar framtid. Det känns som en lagom tuff uppgift.

Och nu, för att göra det lite enklare för mig, har ju även årets Oscarsnomineringar släppts. Detta skapar en slags prioriteringsordning åt mig och jag kan nu tydligare se vilka filmer jag bör se först. Inte för att Oscarsakademin är någon garant för bra film, utan snarare för att galan går av stapeln om en dryg månad. Jag älskar att sitta uppe på Oscarsnatten och det blir så otroligt mycket roligare om man har lite koll.

Så från och med nu hoppas jag på mer frekventa inlägg som bör handla om de filmer som är absoluta måsten från förra året. Troligen kommer det handla lika mycket om nya besvikelser, men jag ska försöka ta mig an uppgiften med låga förväntningar. Men kalla det inget löfte.

Jag hinner inte alls med att se film nu för tiden. Och jag hinner inte med att läsa om film. Jag hinner inte ens med att lyssna på samtal om film längre. Vart är världen på väg?

Det som händer när man har lite tid över och inte hinner se några filmer alls är att man blir mer och mer kräsen över vilka filmer man faktiskt kan ta sig tid att se. Listan krymper och krymper och tillslut så sitter man där med några få klassiker som man funderar på att se om för 10:e eller 100:e gången. Det är en hopplös situation.

Men så äntligen igår så kom kvällen. Kvällen då jag skulle hinna med att se en hel film. Vad skulle det bli? Jag och min sambo gick igenom vad som fanns i hemmet och vi landade på Me and You and Everyone We Know (ni inbitna fans har såklart redan förstått det på symbolen i rubriken). Jag hade en känsla av att jag skulle gilla den och har därför varit lite rädd för att närma mig den. Jag ville så gärna att den skulle vara bra. Och jag blev inte besviken. Redan första scenerna för tankarna åt favoriten Todd Solondz och den är precis så där kvasisvårt indieamerikansk som jag vill ha det. När sluttexten rullar har vi hunnit passera genom känslolägen hämtade från Happiness, Ghost World, Love Liza, Storytelling, Punch-Drunk Love och The Squid and the Whale för att nämna några. Alla personliga favoriter. Och nej, det är ingen slump att PSH är med i tre av dem.

Genom underbart udda karaktärer och ett fantastiskt soundtrack förmedlar filmen sitt budskap på ett ytterst effektivt sätt – kärlek och närhet är svårt. Scenen mellan Robby Swersey (spelad av den otroliga Brandon Ratcliff) och kvinnan från konstmuseet är årets mest udda och fantastiska på samma gång.

Om ni är lika sega som jag och ännu inte vilat ögonen på Miranda Julys lilla mästerverk, så gör det. Så snart som möjligt. Det är vinterns tips från mig till er.

Ibland tror jag att jag är alldeles för upptagen för att vara filmintresserad. Jag känner alltför ofta att jag inte hinner klämma in en film i min vardag full av studier, familjeliv och vänner.

Men jag hinner faktiskt se lite filmer ändå. Den senaste tiden har det faktiskt varit en del besvikelser. Filmer som borde ha levererat mer, men som inte gjorde det. Men jag återkommer med dessa filmer.

Idag vill jag mest bara tipsa om Paul Thomas Anderson underbara Punch-Drunk Love från 2002. Adam Sandlers helt klart bästa film (någon som vill utmana mig på det?). Jag älskade den här filmen första gången jag såg den, men fick inget gehör från min omgivning. Så jag såg om den. Och ja, den tappar lite magi under en omtitt, men har man inte givit denna filmen en första chans så är det dags nu. Tajmingen kunde dock varit bättre, den visas 02:25 på TV3 i natt. Men det finns ju folk som är uppe då och annars finns det säkerligen några som har kvar en sådan där VHS-apparat eller som har haft råd och lust att skaffa sig en sådan där modernare inspelninggrej.

Handlingen? Det är inte så mycket att börja peta i här. Filmen bygger mer på scener och känslor än ett klokt narrativ. Alltså mer än upplevelse än en konventionell film, som så ofta med PT Anderson. Och så dyker ju den fantastiska Philip Seymour Hoffman upp i en liten biroll också. Så försök att söka upp denna fantastiska film, på ett eller annat sätt. Mycket nöje!

Universitetet tar upp mer och mer av min tid samtidigt som det blir mörkare och mörkare ute. Detta gör det speciellt svårt att kunna motivera den förströelsen på två timmarna som en film oftast tar upp i schemat. Så jag söker istället min verklighetsflykt i någon av höstens många lysande TV-serier. Och det finns några absoluta måsten just nu. Californication, som min kollega också uppmärksammat, är David Duchovnys fantastiska comeback. Han är en desillusionerad ’writer who doesn’t write’ som hopplöst försöker få tillbaka sin före detta fru och agera förebild för sin tonårsdotter samtidigt som han försöker bekräfta sin tragiska existens i andras ögon, helst unga och kvinnliga. Det är smart och välskrivet och skapar en perfekt balans av torr humor och ekivok situationskomik.

Det andra måstet är lite mer självklart – Heroes. Jag behöver inte puffa mer för serien som alla pratar om, men se den inte för den relativt förutsägbara ploten eller de barnsliga superkrafterna. Se den istället för att fantastiska David Anders dyker upp i säsong två och återigen bevisar att han och redan Heroesetablerade Greg Grunberg var de två i särklass största ljuspunkterna i underbara serien Alias.

Dexter har jag tjatat om förut, och därför gör jag det igen. Se den från början på TV6 eller häng på andra säsongen i USA. Personligen tycker jag att de nya avsnitten innehåller det bästa Dexter har bjudit på hittills. Sanslöst bra.

De fjärde och kanske viktigaste måstet är 30 Rock. Höst betyder depression, så vi behöver humor. Ingen skapar bättre komik år 2007 än Tina Fey. Andra säsongen har dragit igång i USA precis och i första avsnittet får vi bland annat se Liz Lemon (Fey) göra en ofrivillig imitation (när hon gråter) av Jerry Seinfeld. I Seinfelds närvaro såklart. Priceless.

Mad Men blir nästa stopp. Ett drama om reklambyråer i 60-talets New York kan väl inte slå fel? Återkommer med en fullständig rapport.

Jag har sett: Das Leben der Anderen

Jag har haft ögonen på denna omtalade Oscarsvinnare ändå sen min Oscarsupptakt i början på året, då jag tyvärr inte hann med den. Att den sen stal guldet från väldigt bra men ganska överskattade Pan’s Labyrinth gjorde mig inte mindre nyfiken. Men jag har inte kommit över den, som så mycket annat jag tänker på och pratar om i filmväg. Men förra helgen i Göteborg plockade min vän fram den när vi besökte en filmuthyrare och den blev det självklara valet i det annars väldigt tveksamma Dvd-utbudet.

En del av mig kan kanske ångra att det tog så lång tid för mig att ta mig till den här fantastiska debutfilmen av den fantastiska regissören med det fantastiska namnet – Florian Henckel von Donnersmarck. Samtidigt känns det mer som att den nu fick komma till mig istället vilket känns tacksamt eftersom den inte alls hade kommit till sin rätt bland all Oscarextravagans. Nu var jag mer öppen för det nedtonade (och ofrivilligt Roy Andersson inspirerade?), bildspråket och de stora skådespelarna i de små scenerna. Det är också en film som passar alldeles utmärkt när man sitter uppkrupen i en soffa i ett ruggigt Göteborg och känner sig lite dagen efter. Ulrich Mühe, som tragisk gick bort i cancer i juli i år, fullständigt tar över hela filmen och trots det kalla temat och de små gesterna bjuder den på oproportionerligt mycket värme och hjärta. Den bjuder på spänning mer än en gång och europeisk film visar återigen Hollywood att man kan bjuda publiken på en gripande och storslagen berättelse med relativt små medel och ett sparsmakat uttryck. Helt klart på topp 10 år 2007.