Kategori: 24 lögner per sekund

Before the Devil Knows You’re Dead.

Jag fortsätter att beta av de nya filmerna som jag har missat med Philip Seymour Hoffman, och igår kom jag ikapp igen. Sist ut var alltså ovannämnda film. Ett väldigt genomarbetat thrillerdrama som är invecklat utan att bli komplicerat. Det kan på många sätt liknas vid att nedräkningen till en explosion börjar samtidigt som filmen. Sen så ser vi inte själva bomben under resten av filmen utan hör bara ett tickande. Det bryter igenom olika starkt under olika scener och den gnagande vetskapen om att det faktiskt kommer att smälla tillslut skapar en väldigt obekväm stämning. Annars är det skådespeleriet som är filmens stora behållning. Storyn har vi sett 100 gånger förut och vi vet att skiten kommer att träffa fläkten, det är bara en fråga om när. Det som skapar mest njutning är Hoffmans fantastiskt osympatiska roll som Andy. Han har spelat många olika skruvade karaktärer under sin karriär, men jag tror nog att detta är den mest kompromisslösa hittills. Det är svårt att toppa ondskan som hans karaktär Owen Davian bär på i M:I III, men här får vi en dos av den sedvanliga sleezen också (som numer är PSHs trademark) vilket skänker Andy ännu en dimension. Det här är helt Hoffmans film och den stillsamma uppgörelsen mellan honom och fadern (spelad av den fantastiska Albert Finney) efter begravningen är en modern klassiker och dessutom en fröjd för det estetiska ögat.

Överlag fungerar filmen på väldigt många plan men den tappar en hel del poäng p g a ett förutsägbart narrativ, en överspelad Ethan Hawke och ett filmberättande som grundar sig på tama temporala hopp. Den numer 84-åriga Sidney Lumet visar oss ganska mycket udd, men den hade kunnat vara väldigt mycket vassare.

Nu händer det saker på bloggen. Välkomna alla nya bloggare! Alla nya inlägg får mig att vilja ge mig in i hetluften igen. Och jag är faktiskt lite mera ledig nu och har lyckats titta på ett helt gäng filmer både hemma och på bio. Denna gång ska det handla om två filmer:

The Happening
Jag är alltid den första att alltid försvara M. Night Shyamalan (och ingen verkar förstå när jag säger att The Village är hans bästa film), men denna gången vet jag inte. Det var så mycket som var dåligt utan att vara riktigt uselt. The Happening känns väl mest som vår tids Plan 9 from Outer Space. Man kan liksom se filmarbetarna stå där med sina fläktar och blåsa, precis på samma sätt som man kunde se trådarna på rymdskeppet i Plan 9. Och sen trodde jag nog aldrig att favoriten Zooey Deschanel kunde spela för konstig. Eller att Mark Wahlberg kunde vara så kantig. Jag känner att många scener hade kunnat räddats av bara en ynka omtagning.
Men jag tyckte verkligen inte så illa om den som de flesta kritiker och jag tycker ändå att M. Night förtjänar lite beröm. Att rollbesätta den hopplöst läspande och irriterande Spencer Breslin enbart för att lustmörda honom några scener senare visar verkligen på stor humor. Jag skrattade gott åt det i flera minuter där i biomörkret.

The Savages
Jag fick äntligen se denna lilla film med två av mina absoluta favoriter, Philip Seymour Hoffman och Laura Linney, i ett ganska avskalat drama. Det kan väl inte bli bättre? Men detta var ett typexempel på en sån film som det är mycket prat om innan den har premiär, men sen dör det snabbt av efter folk har sett den. Det bådade inte gott. Och den var ju inte så bra heller. Jag tror väl att jag kanske hade uppskattat/förstått den mer/bättre om jag själv hade fått handskas med en dement förälder. Men nu har ju jag, som tur är, inte behövt det och jag tyckte väl att filmen inte har något direkt budskap. Den saknar t o m intensiva scener som jag faktiskt hade förväntat mig i överflöd. En scen sticker ut – när Hoffman orerar högljutt kring synen på äldrevård och de falska bilder som de påkostade sjukhemmen målar upp. Den scenen är filmens största behållning, men räddar inte hela dramat på långa vägar.

Ni har väl inte missat filmbloggaren Andrev Bergströms ambitiösa och omsusade avskedsinlägg på Aftonbladet? Säga vad man vill om hans blogg men han avslutar i alla fall med fantastisk stil. Han ger sig på att lista ”De 100 bästa filmerna jag sett”. Att sätta samman en sådan lista (med inbördes ordning till på köpet) är svårt vem man än är. Skriver man en relativt välbesökt filmblogg är det att sticka ut hakan några decimeter längre. Jag tror de flesta höjer ett ögonbryn eller två över hans lista, men som vanligt med de mest lästa bloggarna är det de efterföljande kommentarerna som står för underhållningsvärdet. Folk utan någon som helst uppfattning om subjektivitet hostar upp sina fem cent, och skriver in sina egna val som den ”korrekta” listan. Det roligaste är också hur uppenbart det är vilka personer som gått direkt från filmvetenskapsföreläsningen till kommentarsfältet. Ta några minuter och ögna igenom listan och de (just nu) 201 kommentarerna. Ni kommer inte att ångra er.

Exempel på kommentarsutbyte:
#174:”Man ska stå för vad man tycker, även om man tycker att McDonalds är den bästa restaurangen i världen.”

#177:”Jo, men då ska man kanske inte jobba som matrecensent. Och man kanske ska lyssna till folk som säger att det finns annan mat att prova, mat som mättar lite längre än en halvtimme… smaker och kryddor från andra länder och kulturer.

Inte bara snabbmat och snabba kickar fån Hollywood.”

Men jag gillar verkligen att Andrev vågade sig på listan och det har väckt en lust hos mig att göra likadant. Jag tänker dock inte gör om misstaget och publicera den här på bloggen. Men bara att ens försöka sig på att lista sina 100 favoritfilmer är ett hästjobb. Och att sen att rangordna dem också, det vågar jag knappt fundera på. Men jag börjar lite smått nu, så får vi se vart vi hamnar.

På Kanal 5 rullar det just nu en puff för att Kanal 9 visar Cold Mountain på måndag 21.00. I ett av klippen går Renee Zellweger verkligen upp i sin karaktär och jag kastas tillbaka till Oscarsgalan 2004 då hon faktiskt nominerades för bästa kvinnliga biroll för rollen som Ruby Thewes. Klipp på Zellweger rullade lite varstans under den tiden och bl a David Letterman spelade upp frasen ”Here I am” titt som tätt. Så jag var i alla fall inte ensam om att se humorn i hennes rolltolkning. Men skämtet fortsatte när hon vann(!) och folk på allvar verkade tycka att det var en bra rolltolkning. För mig var det en av de få gånger som en karaktär helt har förstört en filmupplevlese. Visst finns det många man stör sig på i flera filmer, men i Cold Mountain kunde jag inte koncentrera mig på något annat än hur dålig Zellweger var.

Jag sökte lite på youtube nu för att se om jag kunde hitta något talande klipp. Men det finns mest ett dussintal otroligt corny ”musikvideos” gjorda på snuttar från filmen, och jag hittar inget klipp med bara Renee. Men man får sin dos av henne i trailern ändå. Jag fnissar lite när hon säger ”Here I am” och jag gapskrattar när hon kör sin vädermetafor. Är det verkligen någon som på fullt allvar tycker det är bra?

Kanske lite synd att klaga på Cold Mountaien när regissören Anthony Minghella nyligen gått bort, men att filmen blev så dålig för mig var ju verkligen inte hans fel. Jag vet i alla fall åt vilket håll jag inte riktar blicken på måndag den 7:e april 21.00.

Jag tog mig äntligen tid och tittade på Todd Haynes Dylansaga I’m Not There häromdagen. Jag har varit lite rädd för att närma mig filmen efter allt jag hört och läst om den. En del av mig väntade sig en total travesti med de sex olika karaktärerna som gestaltar musiklegenden. En del av mig trodde att den skulle vara alldeles för smart och Dylanintern och att det skulle krävas massor av inläsning för att förstå. Ingen del av mig hade rätt.

Till en början sitter jag på helspänn och mitt sinne bokför allusionerna som kastas över mig. Men någonstans halvvägs in i filmen släpper jag taget och kapitulerar helt inför hur genialiskt det är utfört. Jag kan inte påstå att jag är någon Dylanexpert och jag uppfattar säkert inte ens hälften av alla referenser. Men det handlar inte om det. Det handlar inte om åt vilket håll (förutom det mest uppenbara) Haynes har sneglat för att hämta inspiration. Jag tycker den absolut bästa liknelsen är en scrapbook som någon sammanställt över en stor del av Dylans karriär. En scrapbook med sångtexter, dikter, bilder, recensioner, relationer och så vidare. Vi bläddrar fram och tillbaka och stannar då och då upp och vilar ögonen lite längre på vissa sidor. Det vi tar med oss är inget tydligt porträtt av en av vår tids största musiker, låtskrivare och poeter, utan snarare ytterligare några bitar i pusslet (eller brickor i spelet?). Eller ett helt nytt pussel för den delen. För hur ser Dylan egentligen ut? Hur gestaltas han i publikens kollektiva minne? Hur ser han ut i den enskilda individens tankar? Har han ens ett ansikte? Det går inte att svara på, men Haynes närmar sig Dylan på ett unikt sätt och det tilltalar mig personligen på ett otroligt träffande sätt. Det jag bär med mig av Dylan är mer känslor än tydliga minnen så hur huvudpersonerna gestaltar honom i filmen är på många sätt inte det centrala.

Vissa bilder och händelser trycks ner i halsen på dig, vissa blixtrar fragmentariskt förbi. Vissa scener är karbonkopior på originalen, vissa är nytolkningar och vissa är illustrationer av händelser vi aldrig tidigare har sett. Tillsammans med det fantastiska soundtracket lyfts allting upp på en mer svårbeskrivlig nivå och så fort en scen har passerat lägger den sig till rätta i mitt minne mer som en känsla än en klar och tydlig bild. Låtarna som driver på handlingen spretar kronologiskt lika mycket som narrativet men lägger oftast en förklarande grund till bildspråket och för berättelsen framåt, eller bakåt. Att även blanda Dylans största klassiker med bootlegs och covers bidrar till att skapa det töcken som lindar sig runt sanningen och fiktionen och får de att tätt vävas samman.

Todd Haynes har gett mannen som avskyr att bli definierad sex fysiska ansikten utan att något kliver fram som den verkliga Dylans sanna jag. Det gör att I’m Not There skapar och lämnar efter sig ett flertal helt nya och underbara Dylanminnen, vilket måste anses vara unikt då Dylan själv inte är upphovsmannen.