Tropisk travesti

Varför ska jag se klart Tropic Thunder?

  • Vi har fått se för lite av en flintskallig Tom Cruise.
  • Vi hörde precis Rolling Stones Sympathy for the Devil, vilket kändes helt malplacerat och faktiskt ganska bortkastat i en film som denna.

Säg mig, varför ska jag titta färdigt på detta? Jag tror jag behöver närmare fem bra anledningar.

Yes is the new no

Antagligen kommer the Yes Man vara lika mycket utav en dussinkomedi som säg Liar Liar eller Bruce Almighty. Men den fantastiska Rhys Darby från Flight of the Conchords är ju med på ett hörn och även min absoluta favorit Zooey Deschanel. Så det kan inte bli helt kasst, eller?
[youtube 8b7rBtTExiI]
Jag måste dock erkänna att det mest var Jim Carreys tänder jag fastnade för. What’s up with that? Skaffade inte Charlies alter ego Hank dem mest som ett skämt i Me, Myself & Irene? Behöll Jim dem sen eller?

Eller var det möjligtvis hakan han fixade?

En fattig mans Cameron Diaz

Jag har precis blivit pappa. Så allting handlar numer om min son. Hemmet har blivit lite lugnare på köpet, och man slår liksom av på tempot en hel del och sparar kraft till de stunder som han behöver oss som mest. När han sover så vilar/sover vi också. I linje med det har filmerna jag har sett den senaste tiden också varit lite mjukare, lite fånigare. Vi såg t ex Enchanted häromdagen där en fantastisk Amy Adams stjäl varenda scen. Annars trodde jag nog att Disney skulle våga bjuda på lite mer självdistans istället för självgott självrefererande. Lite rolig var den väl, men knappt sevärd.

Jag har också sett 27 Dresses och precis som i ovannämnda film så är den en person som lyser lite klarare än alla andra. Denna gång var det Katherine Heigl som övertygade med en komisk tajmning och ett väldigt nedtonat agerande. Filmen är en dussinkomedi men blir helt klart sevärd p g a Heigl. Någon som däremot förstörde en hel del var vår alldeles egen Malin Åkerman. I den här filmen påminner hon väldigt mycket om Cameron Diaz, och inte alls på något positivt sätt. Det känns som Malin djupanalyserat Camerons tidigare filmer, som The Mask och There’s Something about Mary, och imiterar varenda rörelse och varenda min. Hon t o m låter som Diaz. Efter en stund blir det otroligt enerverande och jag kunde nästan inte tänka på något annat. Det känns som att Hollywood desperat har letat efter en ny Diaz, och detta är kanske vad alla har sökt efter? Personligen tycker jag nog att det räcker med en. Men bortsett från det, och att de två manliga huvudrollsinnehavarna James Marsden (som även figurerade i Enchanted) och Edward Burns totalt saknar utstrålning, blir det en ganska älskvärd historia. När Heigl är så här bra kan hon lyfta vilken roll som helst, och nej jag är inte ett fan av Grey’s...

Det har dock blivit lite för mycket sockervaddsfilm för min del nu och jag söker nu något att rensa huvudet med. Ett projekt som vi jobbar på för tillfället är att finna någon slags lösning på hur vi ska komma iväg och se The Dark Knight på bio. Det ser dock väldigt mörkt ut just nu och det lutar mer och mer åt att vi får göra det var för sig. Bebisen – Föräldrarna 1-0.