Är Singer besatt?

När man skummar igenom recensionerna av Bryan Singers senaste drama så är det, märkligt nog, ingen som kommenterar de återkommande referenserna till Förintelsen. Alltså inte bara i Valkyrie utan även i hans övriga produktion. Ibland är de övertydliga och ickesymboliska, som i Apt Pupil eller X-Men, annars är det mer en fråga om huruvida man väljer att tolka in dem eller inte. I X2 drar Singer homosexuella paralleller, eller om man så vill religiösa. I Superman Returns skall avvikelsen utrotas en gång för alla av en diabolisk Lex Luthor. Vad är egentligen grejen? Hade det varit en engångsföreteelse så hade man inte tänkt på det men när det närapå blivit ett av Singers signum så blir det plötsligt intressant. Man tycker sig nästan kunna ana en liten besatthet …

Den nya tidens manlighet

The Station Agent hänger kvar ett bra tag efter att man sett den, det är inte många filmer som gör det idag.

Thomas McCarthys senaste film The Visitor liknar den på det sättet att även den envisas med att ”påminna dig”.

Han har bara regisserat två filmer men redan blivit något av en personlig favorit. Sättet han arbetar på: att inte stressa, att låta idéerna komma före filmen. Det blir så bra då, när man hellre förnöjer kvalitativt än snabbt. Precis som Sean Penn. Vad gäller hans regimässiga prestationer så är han liksom McCarthy felfri, The Crossing Guard prickas på ett par punkter men annars så har han blivit en regissör att räkna med. De gör båda filmer som flyter. De gör ytliga filmer om livet. De komplicerar inte saker och ting, det behövs inte, då livet ändå är tillräckligt komplicerat. Oftast handlar det om människor som förändras till det bättre genom påverkan av människor runt omkring dem. De gör filmer som gestaltar livets bästa stunder, som oftast kantas av de värsta.

Förra trailern till Bryan Singers Valkyrie fick en inte precis att längta till premiären men det har man nu rättat till med en, ursäkta uttrycket, fenomenal ny version som säkert bara luras men det skiter man i. Snygg!