Jag och en vän hyrde film igår. 300 var först ut. En ganska ointressant film om man inte är en så kallad stridspitt innerst inne. Karaktärerna är otroligt platta och lyckas aldrig beröra mig. Och nej, filmens visuella prägel är varken speciellt häpnadsväckande eller nyskapande. Och det är inte det att jag inte uppskattar ett annorlunda bildspråk, som verkar vara det främsta argumentet hos de som förespråkar 300. Jag ser fortfarande tillbaka på Sin City med värme. I 300 fungerar dock den utstuderade formalismen mer som en ursäkt för att på ett lite smartare och snyggare sätt förena de datoranimerade skapelserna med de köttigt levande. Jag gillade det inte. Överdrivet, överspelat och ofta överidiotiskt.
På tal om köttigt så såg jag även Shortbus igår. Kan kanske tyckas som ett långt steg ifrån 300 men de båda behandlar ju faktiskt nakna kroppar, maktutövande och psykologi, om än på väldigt olika sätt. Till skillnad från 300 så har Shortbus något intressant att berätta. Något som jag upptäckte först efter att nakenchocken hade lagt sig. Filmen sätter dock den tonen tydligt redan från början och backar sen faktiskt tillbaka mer än ett steg. Den öppnar med att chockera med det naket kroppsliga, vulgära och ytliga för att efterhand släppa fram mer och mer hjärta och hjärna. Nyckelfrasen i filmen skriks ut av dominatrixen Severin, ”Do you feel this!?”, samtidigt som hon smiskar den underkastade. Det är samma viktiga fråga som alla karaktärer frågar sig själva och varandra i filmen, och samma fråga som regissören John Cameron Mitchell ställer till oss i publiken. Svaret för mig är ja, jag känner väldigt starkt för denna vackra, avskalade och erotiska lilla pärla och kan varmt rekommendera er att se den.
