FILM.NU Bloggarkivet

So, we’re back in beeswax. Nya Cinemateket-programmet har släppts. Och dessutom har man dragit undan skynket och presenterat ”Det Nya Cinemateket”. Lite som Moderaterna gjorde bär de effektivt stal hälften av sossarnas väljare. Vad tycker då en obotlig nostalgiker som jag själv när det som bestämt mitt schema de senaste åren genomgår en radikal förändring? En god vän till mig var väldigt orolig över att man skulle lägga fokus på färre och större filmer, men jag själv – naiv som jag är – argumenterade emot. Det visade sig, såklart, att jag hade helt fel.

Istället för att visa kompletta Bresson-retrospektiv visas nu filmer som de flesta som satt sin fot på cinemateket redan sett. Dogville, Elephant, 4 månader, 3 veckor, 2 dagar och In the mood for love är fyra filmer som inte bara finns utgivna på svensk DVD, samtliga har även visats på SVT. Men helt åt fan är programmet ändå inte. Det finns plats för många Henri-Georges Clouzot-filmer, och jag ser grymt mycket fram emot Beau Travail och Ett Moln på min Himmel.

Men det är väl inte för att se film som vi går till cinemateket? Låt oss gå vidare till allt det där nya, som alla pratat så mycket om.

Jag antar att ett av målen som Cinemateket vill uppnå i och med dessa förändringar är att de vill ha en större publik. Därav ökningen av alla sociala tillställningar (om nu att gå och titta på film inte var en social grej). Och om det ska bli kul att gå på Cinemateket så måste publiken förändras. Det var i princip samma gäng som altid var på Cinemateket om det inte vankades något speciellt. Men något jag kommer sakna var den hemtrevliga vardagligheten som svävade runt Sture och Filmhuset. Det var roligt att gå emot sina principer och gå innan eftertexterna rullat klart och springa från Sture till Östermalmstorg för att hinna till nästa visning på Filmhuset.

Den kanske märkligaste nyheten är det man rätt fånigt döpt till ”Actors studio”, en intervjustund med diverse filmprofiler ledd av Stina Lundberg Dabrowski. Inget ont om Stina, men vem har hon tänkt intervjua? Sverige saknar intressanta filmpersonligheter. Om man bjuder in en intressant regissör som Ruben Östlund så kommer han att berätta om en episod han varit med om och som sedan kommer att ligga till grund för hans nästkommande film, eller filmer. Ska Cinemateket-publiken bli en ny testpublik för vad som kan gå hem hos de som bara ser på ”kvalitetsfilm”? Eller är det kanske dags för Helena Bergström att ta en tur till Filmhuset för att återigen berätta om sin absoluta favoritfilm Änglagård? Precis som hon gjorde på Drömfabriken för några år sedan. Visserligen var det otroligt roande att lyssna på henne, men det är inte alla skämt som håller för att återvinnas.

Nu är jag visserligen sjukt pessimistisk. Och det är simpelt, jag vet. Kanske jag borde vänta en månad innan jag börjar kasta ur mig åsikter? Det låter bättre. Jag kanske har uttryckt mig lite klumpigt här ovan, men Lova Hagerfors och gänget har mitt fulla förtroende och om de lyckas med detta projekt är det bara att lyfta på hatten. Själv kommer jag att sitta långt fram i salongen den första Mars, ifall någon vill byta några meningar, ge mig en kram eller kanske bara slå mig i nyllet.