Ge skådespelaren Mickey Rourke lite kred.

Recensionerna och snacket kring The wrestler förbryllar mig nästan lika mycket som de irriterar mig. Först och främst det faktum att det skulle vara någon slags comeback för Rourke, har alla glömt bort Sin City? Filmen som även den marknadsfördes som Rourkes comeback. Once Upon a Time in Mexico? Spun? Animal Factory? Vad är det för comeback vi snackar om här egentligen? Kan det vara Mickey Rourkes comeback som privatperson på vita duken. Senast i Homeboy, då som boxare och nu i The Wrestler som fribrottare. Rourke hyllas som den slagna hjälten Randy ”The Ram”, men aldrig utan att den reella karriären nämns och ältas. Är inte det lite sorgligt? Kan man inte ge skådespelaren Mickey Rourke lite kred utan att behöva blanda in hans privatliv. Och märk gärna ordet skådespelare. Randy ”The Ram” är en karaktär, inget annat. The Wrestler är ingen dokumentär, det är en fenomenal spelfilm med en helt galet bra Mickey Rourke i huvudrollen.

Guldbjörnen till ”The Milk of Sorrow”

Björnarna har delats ut, och filmfesten i Berlin är (nästan) slut för i år. 383 filmer, 1 238 visningar och 270 000 sålda biljetter blev facit. Vi har dock lite material kvar på lager, som kommer att ramla in under de närmaste dagarna här i bloggen.

Tills dess, här är alla pristagarna!

Guldbjörnen för Bästa film
La teta asustada (The Milk of Sorrow) av Claudia Llosa

Silverbjörnen – Juryns Grand Prix
Alle Anderen (Everyone else) av Maren Ade

delas med

Gigante av Adrián Biniez

Silverbjörnen – Bästa regissör
Asghar Farhadi för Darbareye Elly (About Elly)

Silverbjörnen – Bästa kvinnliga skådespelerska
Birgit Minichmayr i Alle Anderen (Everyone else) av Maren Ade

Silverbjörnen – Bästa manliga skådespelare
Sotigui Kouyate i London River av Rachid Bouchareb

Silverbjörnen – Utomordentlig konstnärlig prestation
Gábor Erdély och Tamás Székely för ljuddesignen i Katalin Varga (regi: Peter Strickland)

Silverbjörnen – Bästa manus
Oren Moverman och Alessandro Camon för The Messenger (regi: Oren Moverman)

Alfred Bauer Prize
Gigante av Adrián Biniez

delas med

Tatarak (Sweet Rush) av Andrzej Wajda

Panorama Audience Award – Publikpriset
The Yes Men Fix The World av Mike Bonanno, Andy Bichlbaum och Kurt Engfehr

Pressvisningar som kommer och går

Pressvisningen av Män som hatar kvinnor var nog det närmaste journalistisk hysteri jag någonsin kommer att komma: ett nästan fullt Rigoletto, någon pratade lite för högt (givetvis innan filmen började) och godis åts ur papperspåsar. Skandalen stod jag för då jag försökte tjata in en kompis efter att jag medgivit att jag glömt OSA. Shit man. Två onda tantögon i nacken och dessutom en plastpåse att stoppa mobiltelefonen i … Recension kommer här på Film.nu vid premiärdags. Tills dess kan ni ju alltid slå ett öga på den här, vars visningsklientel inte var fullt så exalterade … det var nog bara jag som förväntat mig ett mästerverk.

Inga palmer och sandstränder men…

Ett tecken på att Berlin blir mer och mer likt Cannes (när det gäller filmfestivalen, ingenting annat) är premiären av ”Rosa Pantern 2” i kväll. Stora amerikanska, kommersiella komedier har inte hört till vanligheterna i tävlingskategorin (förvisso utom tävlan) på Berlinalen.

Själva filmen var dock inte en flopp. Under pressvisningen, tidigare idag, skrattades det en hel del bland de samlade journalisterna i salongen. Kanske samma journalister som buade åt Lukas Moodysson? Steve Martin brytandes på fejkad franska verkar gå hem bättre än en Gael García Bernal med nyvaknat världssamvete. Billig komedi eller inte, ”Rosa Pantern 2” var faktiskt rätt kul – åtminstone som tidsfördriv.

Presskonferensen som följde på visningen var en riktig show den också. Förutom att skämta sig igenom alla frågor drar Steve Martin till sist fram en banjo och drar av en trudelutt. Han är faktiskt en professionell musiker, tro det eller ej, och har gett en ut en skiva med banjomusik i USA.

Här är en videolänk till hela presskonferensen, så att du kan se spektaklet med egna ögon. Det finns även en video från röda mattan, inför premiären, där.