Efter premiären av ”Comrade Couture – Ein Traum in Erdbeerfolie”, en intressant dokumentär om Östberlinskt mode under DDR-tiden, blev det en spontan modevisning. Mannen till vänster i bilden är regissören själv, Marco Wilms.
Ja, vi är i Berlin!
Efter en trevande inledning är vår bevakning av Berlins filmfestival igång! Strul med bredbandsuppkoppling och praktiska detaljer som boendet har gjort att det inte blivit så mycket skrivet ännu, men nu kommer vi att bjuda er på löpande rapporter från världens viktigaste filmfestival (ja, enligt branschfolk har Berlin nu gått om Cannes … dock inte i antal paparazzifotografer).
Här nedan hittar du en rapport från presskonferensen för ”Mammut”, Sveriges viktigaste bidrag på Berlinale 2009.
Andra som bevakar Berlinale:
Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Moodysson hyllad och hånad i Berlin
Lars Jönsson, Marife Necesito, Jan Nicdao, Gael García Bernal, Martin Delos Santos, Sophie Nyweide (dold bakom leksaksmammuten) och Lukas Moodysson.
Lukas Moodysson tågade in Berlin tillsammans med sin parhäst Lars Jönsson och delar av skådespelarensemblen från ”Mammut”. Filmen hade galapremiär på Berlinale Palats ikväll, och förväntningarna är höga. Filmen är med i huvudtävlan på Berlinalen.
Under presskonferensen i eftermiddags blev det mest det vanliga; artiga frågor och uppskattande ord från svensk och internationell press. Den enda syrliga frågan kom från en medelålders herre som undrade hur mycket pengar som hade investerats i filmen och hur lite tid som investerats i manuset.
Producenten Lars och regissören Lukas svarade artigt hur mycket pengar (10 miljoner dollar) och tid (ett och ett halvt år) som hade lagts ner på filmen respektive manuset. Vad frågeställaren saknade i manuset fick vi tyvärr inte något svar på…
Lukas Moodysson berättade också hur han försöker prata med olika sorters röst i sina filmer. Den här gången ville han använda en ganska normal samtalston.
– Ibland försöker jag verkligen skrika, och det var vad jag gjorde i ”Ett hål i mitt hjärta”. Det kan vara ganska påfrestande. Sedan gjorde en film där jag försökte viska. Då är det svårt att höra vad du har att säga, men det finns gånger när du måste viska. Efter att ha ägnat mycket tid åt att skrika och viska kände jag ett behov av att bara prata. Så att folk förhoppningsvis ska lyssna, och förstå åtminstone en del av det jag har att säga.
Uppdatering: Här kan du se hela presskonferensen och röda mattan inför premiären av Mammut.
Uppdatering 2: Enligt amerikanska Indiewire blev Moodyssons film utbuad på pressvisningen i Berlin – något som är ganska ovanligt i Berlin, men standard i Cannes när journalisterna inte gillar en film de sett.
Aftonbladet skriver också om buandet här.
Jason med stort J
Jörg Buttgereits Monsterland visas på SVT2, K Special och presenteras som en film av den tyska stygga pojken … Nu väntar vi bara på ett retrospektiv …
En annan stygg pojke, som nog tjänat på att vara lite tysk, är Jason Statham, som nästan blivit lite av en egen genre. Motvilligt måste jag erkänna att jag faktiskt tycker rätt bra om honom. Produktionerna i sig är alltid kassa men Statham själv känns manlig. Han påminner lite om mig, faktiskt! Och nu kommer Crank 2.
[youtube 8aeL_Iw7wdQ&feature=related]
Dagens djur: ulv i fårakläder.
Jack och Rose flyttar ihop
Revolutionary Road handlar om Frank och April, två stora drömmare med ännu större planer. De flyttar ihop och provar på familjelyckan i ett idyllisk samhälle. Men det visar sig snart att det inte finns en uns av något idylliskt med deras förhållande, och att allt de bygger sin relation på består av större och mindre lögner.
I sin allra bästa stunder handlar filmen om någon slags autenticitet, om vad som egentligen är meningen med livet och hur bilden, och illusionen, av lycka kan se ut. Regissör Sam Mendes behandlar detta ämne med ett fast grepp och släpper aldrig den tråden för att istället överanalysera eller komplicera historien. Det blir dock i samma andetag filmens stora fall, då just den röda tråden blir alltför tydlig, vilket resulterar i att kommande scener blir så självklara att all slags spänning och entusiasm sakta men säkert försvinner. Vi får några få blixtrande scener, mycket tack vare en självlysande Michael Shannon (John), men narrativet stegrar inte. De skriker högre men volymen ökar inte, om du så vill.
Det är långt ifrån en unik film med hantverket, som alltid med Mendes, är gediget. Barnen, som är de verkliga bovarna i dramat, skymtar enbart förbi i periferin och det om något är en spännande infallsvinkel. Att den egentliga roten till deras olycka inte finns där för att beskyllas för något, utan hela tiden enbart är osynligt närvarande som det man bör älska mest av allt, men som ändå har krossat så många av ens planer. Och detta utan att förmedla en enda replik av vikt.
Så ambitionerna är verkligen goda, och allt faller tryggt på sin plats tillslut, men det räcker ändå inte riktigt till. Tänk att få vistas mitt i ett gräl mellan två människor för att endast genom tillbakablickar få ta del av fragmentariska bitar av hur det en gång var, hur de träffades, var nykära, flyttade ihop och bildade familj. Att få ta del av det som drömska frizoner mitt i det brutala grälet. Det låter som en fantastisk film, tyvärr är det inte vad vi bjuds på denna gång.