Guldpalmen till Ken Loach

PARIS. Så har då Cannes mest prestigefyllda pris, Guldpalmen, hittat sin mottagare även i år. Filmfestivalens jury var helt ense när man valde regissören Ken Loachs ”The Wind that Shakes the Barley”. Filmen handlar om den irländska frihetskampen vid förra seklets början, men kastar också några kängor mot USA:s president George W Bush och hans irakinvasion. Loachs senaste film på svenska biografer var ”En öm kyss”.

Nu är det alltså slut för i år. Dags att tömma dom sista drinkarna. Ses hemma i ankdammen snart.

I don’t speak

PARIS. Efter Danielsson-bloggare har senaste tidens buzz kretsat kring alla Cannes-bloggare. Fastän festivalen är allt annat än slut har flera av dem gett upp i förtid. Ungefär som den franske bartendern på skandinaviska paviljongen för ett par festivaler sen.

Mest sörjer jag naturligtvis Philip Teir, från finländska Hufuvdstadsbladet. I hans rapporter har jag hänförts av odödliga citat som ”Oh my god! Samuel L. Jackson gick just förbi fönstret!” och hans intervju med Roger Ebert ”I don’t speak”. Hans filmklipp på Youtube går inte heller av för hackor.

BBC:s Darren Waters är också på hemväg. En av mina källor till hett skvaller går förlorad. Han skriver i sin sista rapport rapport att han just upptäckt att det bor en grupp kvinnliga strippor på hans hotell. Tydligen är dom är inte där för filmfestivalen, utan den parallella Cannes erotica festival…

Men Mock Brown räds naturligtvis inte Cannes-flykten, utan fortsätter outtröttligt att leverera senaste nytt från en något nordligare breddgrad.

Grånad gubbe hetaste tipset

NÅNSTANS PÅ METRON. Det är skillnad på folk och folk i Cannes. Det finns dom som är något och dom som inte är något. Fast riktigt så enkelt är det inte. Det finns grader i helvetet. Du kan vara en viktig person eller en mindre viktig. Mindre viktiga personer blir portade i dörren till presskonferenser med Pedro Almodovar. Viktiga personer går på fester med Sophie Marceau.

Pedro Almodovar Men så finns det naturligtvis smitvägar. Ett knep för att bli någon, är att börja diskutera något världsligt (som vädret) med en person som inte ser så mycket ut för världen. Lätt grånad gubbe i 50-årsåldern är ett hett tips. Efter en stund visar det sig att han är chef på Paramount pictures, och vips har du en inbjudan till kvällens hetaste party.

Ett annat, som en filmkritiker lärt mig, är att självsäkert hänga på någon som har inbjudan till evenemanget i fråga. Ofta glider du in på en räkmacka och kan ta del av en dignande drinkbuffé.

Gratisvodka och tidiga visningar

PARIS. Att hålla sig vaken är en av de stora utmaningarna på en filmfestival av Cannes dignitet. Sena fester på beachen med gratisvodka och tidiga filmvisningar går inte riktigt hand i hand. Som seriös festivaldeltagare får du således skippa festandet för att kunna vara på Olympia 08.00. Själv vet jag per default att det inte är lönt att boka in någon som helst aktivitet före 14.00.

Å andra sidan kan man göra som amerikanen som BBC:s Darren Waters skriver om i sin blogg: ”I need to find somewhere at the back where I can nap”.