Hårt, men kärleksfullt

Mina favoritfilmer, just nu: Almost Human, Manhunt, All the Colors of the Dark, CQ och Pusher 2. Samt, såklart, Farväl Falkenberg. Jag har nog aldrig tidigare blivit så berörd av en film! Den tog tag i just den där delen hos mig själv som jag så länge velat släppa, nämligen barndomen, och klämde åt; hårt men samtidigt kärleksfullt. Redan i det inledande badet ramlade minnena över mig och integrerades in i själva filmupplevelsen. Samtidigt förstår jag dem som hatar den, kan man inte fylla i de blanka luckorna själv så ter den sig nog oerhört pretentiös och naturromantiskt svulstig. Det är alltså en film som man halvt om halvt gör själv. Vilken grej!

Förresten: postern till Hostel 2 slår en del rekord, vilka är svårt att säga men kommer man att se filmen? JAAAA!

Vad är det med låtsasvåld som verkar realistiskt som är så bra? Nutidens trend, inom skräckgenren, verkar vara att driva allting lite längre, våga visa mer, bli äkta! Bland dessa neo filmer finner vi bl a: Wolf Creek, Motorsågsmassakern (nyinspelningen) och Hostel. Men även sanna ess, dock lite mer underground, som August Underground, Slaughtered Vomit Dolls och Neighborhood Watch. Jag kommer ihåg när scenen utgjordes av filmer som Bad Taste, Brain Dead och Re-Animator, då det istället handlade om att överdriva effekter och scenerier så mycket att man skrattade åt dem istället. Vad hände? Är samhället så annorlunda att det krävs en radikal förändring inom filmindustrin? Handlar det om större reella rädslor som måste bearbetas och dämpas? Blir extremiteterna inom filmens genrevärld ett sätt för oss att ta ner verkligheten på jorden?

Filmavtalet?

Nya filmavtalet lyder ungefär såhär: vi ska ge mer pengar till färre filmer. Detta borde ju i praktiken betyda att Colin Nutley freak-a-likes:en får mer pengar att leka med medans personer med talang, tycke och smak inte får några pengar alls! Vad fan ger man inte fler filmer mindre pengar för? Tänk er 100 Farväl till Falkenberg på ett år. (Jag hade gått och sett dem) Jo det beror på att filmyrket fortfarande SKA vara så jävla respektingivande, exklusivt och storslaget. Ta ner konsten på jorden, herregud, solka ner den och våga kom till insikt om att det bästa som någonsin producerats i detta land är lågbudget!

Filmer att se fram emot: Allt om min buske, Gangster, Göta kanal 2, Underbara älskade.

Drillande killen

En film som heter ”The Driller Killer”, kan bara inte vara dålig, det fungerar inte så. Även om filmen i sig skulle råka vara dålig så skulle titeln omedelbart få en att bortse från sådana petitesser. Men det är ju alltid skönt att slippa bortse från saker och ting, som i fallet med ”The Driller Killer”. Första gången jag såg den var för 15 år sedan, jag var liten och tanig med smak för blod. Kommer ihåg att jag då blev smått besviken, för ”The Driller Killer” är inte riktigt vad man kan förvänta sig av en film med det namnet. Filmen fokuserar sig istället på den nedåtgående spiralen inom oss alla och liknar på många sätt och vis dansken ”Bleeder” i sitt sätt att gestalta manlig frustration och dess ytterligheter.

Förresten ligger det ngt märkligt över slagborrar och diverse kraftverktyg: Verktygslådemördaren, Motorsågsmassakern, Nail-gun massacre, Hollywood Chainsaw Hookers med mera, med mera. Det verkar som om den ultimata vreden ligger i att verka mördande på ett extremt högljutt och oblygt sätt. Men det går väl i vågor, genrefilmer inom genren kommer väl alltid att komma och gå, det är bara att svälja och välja att vraka, eller tvärtom.

06-ngnting

Vaknar upp 06-ngnting med en saftigt självkär blodblåsa på vänstra kindens innersida, hög feber (fortfarande) och en levande värk i halsen. Blir man aldrig frisk eller? Lillen vaknar ungefär i samma veva, sätter sig upp och säger ”hejhejhejhej”, då har man gjort ngt rätt iaf … Sedan blir det bussen tiil dagis och kaffe från ”stället utan namn”. Det rinner på rätt bra, det gör det.

Förresten så ska jag jobba en sväng ikväll, på FestivalTV igen … det lönar sig tydligen att vara bitter, får t.o.m betalt och allt, drar mig dock. Känner inte alls, egentligen, för att sätta tänderna i det där materialet igen. Ska klippa en ”promo” för årets festival som måste vara glödande het och lukta lyckat parti rysk roulette. Blir ett jobb för natten … bra, bra, bra.

Skippa prestigen

Efter att ha arbetat gratis för Filmfestivalen (Stockholms) i dryga två veckor, 12 timmar om dagen, en massa jävla fallen thai-mat och kaffe i allvarliga mängder kollapsade jag, eller ngt sådant. Jag sov cirkus 14 timmar om dygnet, drömde lyckade klipp (Magnus redigerade FestivalTV) men även katastrofala mörkersessioner i de ljudisolerade rummen på ST.OP (P?). Man fylls av en hel del olycka, lycka, vrede, ångest. Och ja! jag har varit stressad förr, men det här var någonting helt annat. Dåligt samvete är den sämsta kraften för människan, eller mig. Samvetet som säger dig att du ska ge fan i att slava för en Festival vars nyckel ord är: Glam och Glamour … De där tre punkterna säger allt. Råd till nästa år: skippa prestigen, minska med en dag och förvänta er fan inget tack! Vems fel det är vet jag inte och bitterheten gör nog sitt till dessa rader, men snälla, snälla, snällasnällasnälla: låt det leda till ngnting!

Förresten, jag såg 4 filmer: Princess, Them, Wilderness och Sherrybaby. Säger en hel del om min smak faktiskt. Princess var anti-porr för hela slanten, funkade både och (bäst i de scener som rörde om i känslogrytan). Them var hård som en kall moster och bjöd på rejäl spänning och hårdkokt tänk. Skönt att se en ”baserad på en verklig händelse”-film som levererade. Wilderness … grym trailer. Sherrybaby!

Requiem Pour un Vampire, bra fransk vampyrism som nog glider ner gott med en kopp te och smulebröd.