Månad: november 2007

Ännu ett tips för er som tänkt att gå på Filmfestivalen. Paul Schraders The Walker är väl värd att se: snygg, kall och cynisk, på ett avslappnat och underhållande sätt. Känns lite annorlunda för att vara just Schrader, hans filmer brukar ju i regel vara lite solkigare, lite fulare. Denna var dock jävligt snygg och Woody Harrelson i rollen som The Walker bjöd på ett spel värdigt en kung och så satt man då själv där med hål i strumporna och kände sig ovärdig, en rätt angenäm känsla. Woody, det gjorde du bra, inte lika bra som i Natural Born Killers, men nästan. Paul Schraders bästa är dock ännu en av hans första filmer, Hardcore. Hård rulle i ruffiga porrfilmsmiljöer samt lite snuff, hi hi.

Av rent privata skäl tryckte jag igång Fredagen den 13:e 4 igår. The Final Chapter, som tillägget lyder på engelska. Kul kuriosa är att Tom Savini (make up) hoppade på denna bara för att får chansen att ta död på det monster han skapat i del 1. Nu blev det ju inte den slutgiltiga delen utan serien fortsatte och är nu aktuell igen med en remake av den första, denna gång i händerna på Michael Bay (Transformers) som tänker lägga fokus på Jason (märkligt då Jason knappt är med i 1:an, det är ju mamman som står för våldet).

Nåja, åter till The Final Chapter, som är lite av en milstolpe för mig. Det var en av de första skräckfilmer jag såg och jag var fullkomligt vettskrämd, förväntansfull. Rädd för att få en attack av något slag. Sedan kom Bergman och Buñuel och komplicerade allt och ingenting blev detsamma. Kanske var det därför jag kände mig tvungen att se på Fredagen den 13:e 4 igår, av sentimentala skäl, minnas tiden då filmtittandet för mig var okomlicerat och djuriskt, bara ett kall som inte behövde analyseras eller tolkas. En tillfällig tid i ungdomens tecken, väldigt mycket Stand By Me över det hela.

Och filmen håller ju faktiskt fortfarande, Corey Feldman är ung och ser dum ut, ungdomarna badar nakna mycket och skrämmer varandra på skoj, dricker öl, blir fulla och är konsekvent kåta. Då går det också som det går. Jason hatar nämligen tjo och tjim. För Jason är levnadsglädje någonting som straffas med döden. Hmm, de andra delarna i den evighetslånga serien får nog vara, kan inte riktigt hantera … nostalgin.

Jag har en sådan rethosta.
Jag mår illa.
Och så har jag lite, lite, feber.

Det är väl för fan lika bra att fortsätta på djurspåret då. Paul Ziller tar grepp om Yeti i filmen som heter just Yeti. En flygplanskrash leder till isolation och gruppen måste göra allt för att överleva, till och med äta varandra! Ungefär som Alive alltså med Yetin som den enda skillnaden och det är en rätt stor sådan. Monstret ser ut att vara ca 10 meter hög och arg som ett bi. Cooooolt. Jag har aldrig sett en Yetifilm så vi får hoppas på en succé. Men egentligen, hur svårt kan det vara att misslyckas med ett sådant uppslag?

Dagens djur: Yeti (eller soldatmyror från spin-off serietidningen Korak)

Robinson Devor, lägg det namnet på minnet, för det måste man bara göra när det handlar om en person som gjort en spelfilmsdokumentär om zoofili (tidelag). Zoo rekonstruerar händelserna kring ett fall där en till synes vanlig farsa från Seattle omkommer av inre blödningar efter att haft sex med en häst. Sensationsartat visst, men gjort med stil, vilket inte enbart ligger Zoo i fatet. Det blir helt enkelt lite fegt, den vågar inte gå in på djupet utan daltar runt själva ämnet (eller om man ska vara snäll: väljer en annan aspekt), vill få oss att känna för dessa människor tills att det gränsar till det parodiska.

Zoofilerna berättar öppet och ärligt (?) om deras passion för djur och att kärleken närmast kan liknas vid någonting övernaturligt. Dessa voice overs + ett löjligt planerat foto (vackert som fan) känns lite fel i sammanhanget, en stor del av det hela handlar ju trots allt om att sätta på, bli påsatt, av hästar. Denna sexuella fråga tas knappt upp, vilket hade varit helt ok om den, frågan, inte känts så konsekvent påträngande.

Sedan hade det även varit intressant med ytterligare diskussioner om varför människor av detta slag egentligen skall straffas. Om man bortser från den allmäna känslan av att akten i sig känns så förbannat onormal så är det ju svårt att röna om vad djuren tycker. Filmens kritiker fördömer förövarna för att de misshandlar djur. Efter att ha sett Zoo har man lite svårt att förstå varuti denna misshandel skola ligga. Kan man verkligen tvinga en häst till att ha sex med en människa? Zoo visas på Stockholms Filmfestival och jag måste faktiskt ta och rekommendera den, trots en del invändningar.