Har inte kunnat blogga på ett tag på grund av ett antal anledningar. Dels har jag varit bortrest. Sedan har jag inte haft lust helt enkelt. Men nu har jag tänkt att jag ska börja skriva lite oftare här. Det är så många bra filmer som släpps nuförtiden att man knappt hinner med. När jag var i Uganda för inte så länge sen så imponerades jag över hur fort man kunde införskaffa filmer som antigen fortfarande gick på bio i Sverige eller knappt hade släppts på dvd. Jag går in i en filmbutik för att hyra filmer och ser förundrad på alla nya titlar som typ skulle precis upp på bio innan jag åkte. Ok, ska ha den filmen, den filmen och den. För jag tänker.. dom kanske har något bra avtal där dom får in filmerna fortare än Sverige för det går väl inte att sälja bootleg filmer sådär öppet i en filmaffär. Går och går hehe det är ju det det gör. Helt plötsligt tar snubben fram filmerna som jag har valt på vad som verkar vara brända dvder med handskriven text typ American Gangster, The Bourne Ultimatum mm. Sedan lägger han alla dvd:er i ett plastfack och ger dom till mig. Eftersom det var min stora syrra som hade tagit mig till den videobutiken som är en del i ett stort köpcentrum med hårsalonger, klädbutiker, skivbutiker mm (glömde kolla om dom också var brända) så skrivs filmerna in som vanligt på hennes kundkonto och jag får betala typ 10 spänn per film, utan fodral eller någonting. Hursomhelst jag frågar min syster om det är lagligt att sälja bootleg filmer sådär öppet och hon skrattar och säger det här är tredje världen det är ingen som bryr sig om sånt. Ärligt? Aha ok. Jag kommer hem, sätter in första filmen där ljudet knasar så mycket att jag kämpar för att ens förstå handlingen. Sen så efter 2 dagar får jag panik då filmerna ska tillbaks om 1 dag för att man fick bara ha dom i 3 dagar och jag hade bara hunnit se en film.. då säger min syster nej det är lugnt. Dom bryr sig inte. Man kan komma tom efter 3 veckor. Jaha men då så… om det bara går att bränna så hehe. Aja det var den historien.
Sen bjöd min andra syrra mig på en galapremiär av en ugandisk långfilm som hennes man hade köpt biljetter till. Ok coolt säger jag. Ta på dig svart och guld säger hon till mig. Ok. Jag tar på mig svart och så har jag ju ett guld halsband så det borde väl funka. Vi kommer dit vid typ 10 i 6 helt stressade. Filmen som tydligen var den första ugandiska långfilmen någonsin skulle börja visas kl. 6. Röda mattan är framme och vi går in för att se filmen Down This Road I Walk av Mariam Ndagire som är den största kvinnliga artisten i Uganda. Intressant tänker jag och alla verkar ha lydigt klädkoden med svart och guld. Vakterna kommenterar något skämtsamt om att vi förstör traditionen genom att inte gå från långsidan och hela vägen på den röda mattan som man försökte införa.
Massa folk står omkring och andra fotograferas och vi sätter oss vid godisdisken och tar en läsk och popcorn. En timme senare och filmen har inte börjat. En halvtimme efter det så börjar folk äntligen gå in i biosalongen. 2 konferencierer kommer upp på scen och välkomnar oss till Ugandas officiellt första röda mattan visning. Kul tänker jag. Man skryter om hur man är först med en sådan spektakulär filmentré och hyllar regissören för det hon har åstadkommit. Sedan tackar man sponsorerna som har sponsrat filmen mm. Vi ombeds att ta någon typ av hudkräm med rosett på som ligger på sätet med betoning att alla får bara ta en.. folk skrattar och filmen sätts på. Det är en nigeriansk inspirerad berättelse med kärleksinslag, teaterskådespeleri och ganska sådär filmat. Folk är grymt engagerade i berättelsen och man både fördömer och kritiserar boven högt, klappar, skrattar och kommenterar när det problemdrabbade kärleksparet får chans att återförenas. Sponsorerna kommer in lite sporadiskt och man får se något kort men irriterande meddelande om något företag mitt i filmen. Efter filmen kommer alla skådespelarna upp på scen och dom ombeds att presentera sig själva. Alla klappar och jublar. Sedan så berättar regissören, manusförfattaren och artisten om det stora jobbet kring filmen som enligt henne och konferenciererna revolutionerat ugandisk film och hon betonar att man nu slipper kolla på nigerianska filmer precis som när hon för längesen började släppa ugandisk musik och man slutade lyssna på lingala, sydafrikansk och zairisk musik mm.
Sedan så är det dags för nästa moment… man ska auktionera ut råfilmmaterialet. En snubbe bjuder 60 spänn. Ok, bra nästa bud.. ja borgmästaren har bjudit 20 lax för materialet och eftersom vi inte tror att det är någon som kan bjuda över så får vi tacka för oss. Alla jublar igen. Och om ni också vill köpa filmen så kommer den att finnas tillgänglig men köp då den äkta dvd-kopian inte bootleg om ni vill att vi ska fortsätta ge er sådana här grymma filmer som denna (min tanke var vart fan kan man hitta äkta dvd kopior.. har inte jag sett).
På gatan kunde man också köpa alla storfilmer men då kunde man typ köpa 10 filmer på en dvd för ca 80 spänn. Där kunde man också köpa alla tvserier såsom Prison break säsong 3 och alla andra serier som man knappt hunnit visa i Sverige. Lite USA känsla fick jag (där bootleg branschen tydligen omsätter 3 miljarder dollar per år) fast det var inte lika billigt i USA.
Sen var jag och chillade med arrangörerna på Amakula Film Festival eftersom jag själv arrangerar en filmfestival och hade blivit tipsad av någon här i Sverige att besöka dom. Helt otroligt vilket jobb dom gör och vilket engagemang. Jag filmade snubben som var största eldsjälen och fick med mig några av deras festivalkataloger och flyers med mera och gav dom våra (Förortish Filmfestival). Dom berättade om vad dom gjorde och att dom bl.a var sponsrade av Göteborgs Filmfestival, Svenska Institutet mm. En sak som var jävligt intressant är hur pressen funkar där vad det gäller filmfestivaler, kulturevenemang o dylikt.. för att tydligen så var motsvarigheten till ett pressmeddelande där en middag, en presskonferens och kuvert med cash i och med folks namn på som dom sedan hämtar efter presskonferensen. Sedan så är det tydligen några som ber om resepengar också hehe. Shit vilken tur att man bor i Sverige för att isåfall hade Förortish varit helt pank.. Men det känns ändå vara ett grymt filmintresserat land och det är fett kul att man nu också börjat göra egna filmer. Ciao
