Läste Cissi Wallins kolumn/krönika idag i metro. Handlar om att folk har för dålig kontakt med sitt känsloliv och att det är en anledning till varför folk är så jäkla elaka. Typ framför datorn, elaka kommentarer på bloggar och en allmän bitterhet. Det är så hemskt. Jag blir ledsen.
Så såg jag Love Actually förra helgen. Det var nog tredje eller fjärde gången. Och den är så fin. Den är så bra. Och jag ryser, skrattar, gråter. Och vet att jag lätt gör det när jag ser film. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så fångas jag med ganska lätt. Men ändå! Jämför de känslorna! Att rysa av glädje när ni ser på romcom och att läsa de hatiska kommentarerna på Blondinbellas blogg! Jag blir ledsen. Och förundras. Men jag är ju lite känslig också…