Cinemateket: September

Cinemateket kan känna sig nöjda med deras Septemberprogram. Filmvalen var så bra att jag tvingades, av tidsbrist, välja bort filmer, istället för att välja vilka filmer jag ska se.
Eftersom detta innebär att jag inte har sett så mycket av denna intressanta buffé så kan jag självklart inte skriva om den, om jag inte gör som Christopher Hart vill säga.

Men för att ni inte ska känna er helt vilse i pannkakan så listar jag fem filmer som alla måste se från Septemberprogrammet.

Brottsligt uppsåt.
Denna film är inte alltför lätt att se, den är inte utgiven på DVD, och någon VHS-kopia har jag inte sett röken av. Många intressanta regissörer, däribland Jean-Luc Godard, Roman Polanski och Ugo Gregoretti, ligger bakom denna episodfilm från 1964.

Matti Bye väljer stumfilmer, och spelar piano till dem.
Man behöver bara kika på September- och Oktoberprogrammet för att inse att Bye har en väldigt bra filmsmak. Ta bara dessa titlar i gapet så förstår ni vad jag menar, Entr’acte, La coquille et le clergyman och Anémic cinéma.

Mannen med filmkameran.
Dziga Vertovs metafilm från 1929 är numera en klassiker. Det ska bli roligt att höra Matti Byes musik till denna film. Efter det ska jag se samma film med Michael Nymans musik. Sedan kommer jag nog ha sett nog av Filmkameramannen för minst ett år.

Sista skrattet.
F.W. Murnau var en av de största stumfilmskaparna. Han visar stor medmänsklighet trots att hans filmer är mörka och till viss del pessimistiska. Det är mer än man kan säga om förra programmets guldgosse Rainer Werner Fassbinder. Matti Bye framför musik till denna film.

Let’s get lost.
Chet Baker var en av de största jazzskaparna. Bruce Weber har gjort en fint och varmt porträtt av en åldrande och påtagligt luggsliten Baker. Bakers fina musik blir ännu sorgligare när man ser den komma från den trasiga och sorgliga karaktären som Baker tyvärr utvecklades till. Let’s get lost är min favorit av alla dokumentärfilmer om musikanter. Just för att den på ett ärligt och okrystat sätt representerar karaktären den handlar om.

Publicerat av

6 reaktioner på ”Cinemateket: September”

  1. Altered States har inte heller ngt viktigt att säga, mer än att det kan vara farligt att leka gud via flyttank påverkad av giftiga svampar … Hursomhelst så är det omöjligt att fela på den onda känsla som drabbar en vid en tittning. Av samma stuk som Picnic at hanging rock eller don’t look now.

  2. Oberörd vore fel ord, men jag kände inte riktigt att filmen hade något viktigt att säga om varken kristendom, martyrskap eller kvinnligt sexualitet (om nu det var ett ämne som filmen tog upp?). Inte heller ser jag ”The Devils” som en gränsöverskridande film (om man bortser från dess obscenitet), Huxley skrev romanen filmen är baserad på 19 år före filmens uppkomst, men jag kan såklart förstå att man talar till en annan, något bredare, publik i och med filmen.
    Reed och Redgrave är båda bra skådespelare, men är här lite för teatrala och skriker lite väl mycket. Derek Jarman ska dock ha en eloge för den fina scenografin som var mycket tilltalande.
    Jag föredrar dock ”Tommy” framför ”The Devils, och ”Altered states” har jag fortfarande kvar att se, det ska bli spännande.

  3. Hmm, då besökte vi antaglitgen samma visning. intressant. tillbaka till ”the Devils”. jag tycker att den, tillsammans med ”altered states”, är ken russels bästa film. tidigt religiöst gränsöverskridande, drömsk (hallucinogen) atmosfär. Oliver Reed, Vanessa Redgrave. En favoritfilm och den första som egentligen drabbat mig på ett djupare plan. lämnade den dig oberörd?

  4. Magnus: Det var medvetet eftersom jag, i skrivande stund, inte hade sett den. Men nu har jag sett den, och kan besvika dig med att den inte hade kommit med på listan trots det.
    Tycker du att den är så bra att den skulle få vara med i min lilla lista? Och varför i så fall?

  5. Du glömde visst Ken Russels ”The Devils”, eller var det medvetet?

Kommentarer inaktiverade.