Författare: Magnus Blomdahl

Såg den utskällda The Happening igår och förstår mig inte riktigt på kritiken. Jag tyckte att det var en rätt originell, lagom spännande, film utan några jobbiga pretentioner. Att sedan Shyamalan skippat sitt signum: tvisten på slutet, tycker jag vittnar om en självinsikt jag inte sett hos honom tidigare. Nej, The Happening är inte så dålig som de flesta påstår, ej heller det motsatta. Jag bara menar att det känns så konstigt att hata en rätt medioker film så passionerat som de flesta recensenter gör. Ljuger de? Förmodligen förväxlar de filmkritik med personkritik. De hyser ett agg mot Shyamalan som påbörjades redan efter Sjätte sinnet och sedan bara eskalerat. Således är det omöjligt för honom att göra ännu en bra film. Sjätte sinnet blev helt enkelt för bra, förhoppningarna om ngn slags Jesusräddare inom sci-fi-skräck genren var skyhöga. Unbreakable förstörde allt (själv tycker jag att det är hans bästa film). Vi snackar om en kollektiv utfrysning som kommer att sluta med att Shyamalan går i exil för att göra film i ett land där man inte ser honom som en svikare, där han får göra sina filmer i fred utan tumskruvar och spott i ögonen. För min del får han gärna flytta till Sverige.

Nu snackar vi extramaterial alltså! 7e Oktober släpps Rob Zombies Halloween i en 3-disk version. Man får allt det där gamla vanliga (ni vet, kommentarer från regissör till bomkille, alternativa slut, bloopers) och lite till. I det här fallet är det det där lilla extra som legitimerar ett köp: en bakomfilm på fem timmar! Det är tamigfan den längsta av detta slag jag någonsin hört talas om och ni som sett motsvarigheten på Devil’s Rejects dubbeldisken vet att Zombie kan det där med bakom filmer. Men fem timmar … otroligt intressant.

Återigen, kolla in Jon Polls urcharmiga Charlie Bartlett. Jag vet att jag rekommenderat den tidigare men efter att ha läst ett nonchalant övertramp på weird science så känner jag mig bara tvungen att försvara den. Det är inte bara ännu en ungdomsfilm. Det är en film som vågar vara mer än bara en skolfilm och den borde kunna påverka på samma sätt som Breakfast Club gjorde då (fast å andra sidan var det på den tiden då filmer fortfarande kunde göra en skillnad …) Historien om rikemanssonen Charlie som diagnostiseras med ADHD och börjar sälja sin medicin till sina klasskamrater för att bli populär exploderar i ens hjärta och det på ett bra sätt. Man glömmer bort all ljummen skit man svalt de senaste månaderna och kopplar av. Som om Hal Hartley råkat ut för en olycka, tappat minnet och till slut gjort ännu en film. Så bra är den!

ok, tillbaka igen efter 20 minuter och inser att mitt förra inlägg var … förhastat. En del utav att se på bra film är ju nämligen också att se på dålig film. Ibland är det senare att föredra, ibland det tidigare. Så är det bara.

Glömde bort att rekommendera Charlie Bartlett med Robert Downey jr i en av rollerna. Lågmäld tonårsdrama med en budget lååångt ifrån Iron Man. Han är bra den där Downey alltså, bra.

Någonstans måste man dra gränsen. Vilken gräns beror givetvis på vilken kategori av livet man ämnar. Jag talar om filmdelen av mitt liv.

Under de senaste åren och dagarna har mitt filmtittande eskalerat, så till den milda grad att film och liv blivit liv och film och vice versa. Tills att jag natten till idag drömde om att jag närvarade Alexander Skarsgårds bröllop och gav honom en golfapplåd, varpå han konfronterar mig med ett: Varför klappar du inte på riktigt? Jag svarar att ljudet av riktigt klappande gör ont i mina öron.

Där någonstans hade man kunnat dra gränsen, men även vid den amerikanska versionen av The Eye eller den bottenlöst dåliga Love Guru. Gränsen hade verkligen suttit fint där och jag hade inte skämts för den. Men jag väljer att dra den vid Shutter, som även denna är en remake av en asiatisk spökfilm. Vilken soppa, vilket haveri. Vilket hat jag känner gentemot denna värdelösa ansträngning. Jag orkar inte ens formulera varför.

Det är dags att banta ner sig lite, välja bort, sondera terrängen och inte längre se allt …