Författare: Magnus Blomdahl

Hur ofta får man egentligen se en film av bestående kvalitet? Kanske tre, fyra, stycken per år. Med tanke på att man, jag, betar av cirkus 500 titlar per år så kan man ju fråga sig om det är värt besväret. Eller, rättare sagt, så bör man nog inte göra det … Vad är det man söker egentligen? Vad mer än det där futtiga antalet?
För mig är det ett tillstånd, ett meditativt vakuum där man kan hyra sig ett rum för ett par timmar och som bonus kanske till och med bli berörd (även om gränsen för vid vilken den känslomässiga brytpunkten ligger bara ändras allt eftersom).

2008 verkar bli ett bra filmår, kanske det bästa på många år. De filmer jag kommer att tänka på spontant är: Inside, ReGOREgitated Sacrifice, Margot at the Wedding och Otis (herregud vilken topp 4 lista, någonting för Nöjesguiden kanske?)

Otis ligger farligt nära någonting man sett alltför många gånger tidigare (Captivity, När lammen tystnar) men lyckas genom att bre på med torr, svart (och vi snackar nattsvart!) humor samt ett sjysst soundtrack.
För er som inte känner till Otis så är han två meter bred, två meter hög och älskar tonåringar av det lite mer kvinnliga könet, fast på fel sätt: Otis har som hobby (vid sidan av hans pizzautdelarjobb) att kidnappa tjejer för att låsa in dem i hans specialinredda källare och sedan spela rollspel med dem. Kan se ut såhär: Otis klär ut sig till fotbollspelare och går på date med sin cheerleaderutklädda flickvän (alltså hans offer) framför en projektion av en fotbollsplan. Låter det hemskt? Det är det inte och det är just detta som skiljer Otis från övriga filmer inom genren. Tony Krantz (regissör) lyckas lyfta sin film över genomsnittet och får den att bli så mycket mer än bara slisk och slask. Jag kanske går över gränsen när jag hävdar Otis vara romantisk men visst genomsyras den av en ömhet som nästan inte går att bortse från (hade det inte varit för öppningens styckningsscen så …). Ej heller kan man blunda för den kärlek Krantz känner för sina karaktärer, det var länge sedan man kände av en sådan. Så ta och investera i årets första kultfilm, det är en order!

[youtube CZJfHBvG5dM]

Jag vill gärna inte erkänna det, även om jag nu är på väg, men alla ni som legat sömnlösa efter en sjysst uppföljare till 80-tals klassikern The Lost Boys kan halvt om halvt andas ut: den är här och den är ok. Lost Boys 2: the Tribe levererar musiken, elden och Corey Feldman på samma sätt som då. Faktum är att 2:an nästan skulle kunna ses som en remake av 1:an om det inte hade varit för alla små blinkningar till just denna som man lyckas klämma in var och varannan minut. Lite kul men samtidigt gör dessa att Lost Boys 2: the Tribe inte går att ta på allvar. Kul för stunden visst men ingen klassiker som den första. Men så ingår man väl kanske inte i målgruppen längre heller … suck, den som ändå vore ung och oskuldsfull igen.

Dagens djur: vampyr

Vad är det med engelsmännen egentligen? Hur kommer det sig att de är så jävla bra på att blanda humor och skräck. Ta Christopher Smiths Severance tex. den börjar som en komedi för att efter en halvtimme vända tvärt och bli skitotäck istället. Det är svårt att lyckas med ngt sådant men britterna får det att verka enklare än att steka ägg. Fingertoppskänsla kallas det visst. Kanske är det Monty Python som ligger till grund för fenomenet eller så är det bara så att britterna har ett visst humör, en viss kultur, som smittar av sig på filmerna de producerar.

Senast i raden kom Paul Andrew Williams The Cottage med Andy Serkis i en av huvudrollerna, Serkis annars mest känd för sitt arbete med Peter Jackson (Sagan om ringen och King Kong). Liksom Severance blandar även denna hysterisk komik med hysterisk skräck fast till skillnad från den tidigare så är The Cottage rolig från början tillslut och känner sig inte tvingad till att dela upp sig genremässigt. Jag gillar båda två men finner Severance mer intressant, liksom Danny Boyles Shallow Grave skapar den ett obehag (genom att hastigt byta genre) som varken The Cottage eller för den delen Neil Marshalls Dog Soldiers lyckas med. I vilket fall som helst så får vi hoppas att det fortsätter för det känns som att den riktiga skräckkomedin äntligen fått fäste.

Det är när man läser om att Peter Stormare riskerar att ”prisas” på Montreal World Film Festival som man börjar fundera över vem han egentligen är och om det finns två av honom; en elak och en god. Hur kan man annars förklara kontrasten mellan karaktären i Varg och den i Insanitarium. Det är liksom två olika skådespelare. Personligen föredrar jag klart Dr. Gianetti i Insanitarium framför Klemens i Varg. Som Dr. Gianetti är Stormare perfekt, det är ett koncentrat av alla galenpannor han tidigare spelat, herregud karln driver ett mentalsjukhus så ni förstår ju!
I Insanitarium har Stormare tagit fram en helt ny drog som han testar på sina patienter. Det är tänkt att den skall bota dem … drogen slår självklart bakut och gör de intagna till kannibaler. Men detta är egentligen inte väsentligt, vad som däremot tåls att nämna är Stormares otaliga övertramp under filmens knappa 80 minuter. Han våldtar sina kollegor (som visserligen njuter av det), knarkar sin egen drog, misshandlar och mördar. Allt medans den där rösten bara kör på och på och på. Visst har man sett det en miljon gr och visst är Insanitarium en värdelös film. Men Stormare! Kan inte mannen få en egen dokusåpa snart.

[youtube pgGu3NxnHBI]

Två nya fightingfilmer på tapeten: Never back down (Jeff Wadlow) och Redbelt (David Mamet). Mamet är väl den med karriären egentligen, med listettor som Glengarry Glen Ross, Wag the Dog och Ronin i bagaget har han gått hem hos både kulturtanter och recensionstöntar (jag är en av dem). Nu försöker han nå kampsportsfanatikerna, om den gruppen är stor eller liten återstår att se. Redbelt är tyvärr lite för filosofisk och gubbig för att nå någon större publik dessutom lider den av taskig könssättning där männen ska vara sjyssta, men hårda och kvinnorna sura, tråkiga eller bara imponerade av alla löjliga orientaliska resonemang (sparkar). Mametfreaksen backar troligtvis för temat och kidsen kommer att gå se Never back down istället.

Never back down är en variant på Karate Kid. Storyn är nästan exakt densamma: tvålfager grabb flyttar till ny stad där han blir kär, börjar fightas och mognar. Om man, som jag, är lite torsk på tidigare filmer inom genren (Karate Kid, No Retreat, No Surrender, Kickboxer) så blir man antagligen charmad av denna ”ungdomsfilm” som tyvärr lider aningens av att huvudkaraktären är så jävla aggresiv, på ett ointelligent djuraktigt sätt. Dessutom känns premissen långsökt och snodd från vuxenvarianten Fight Club. Vi serveras alltså en historia om arrangerade undergroundslagsmål i skolmiljö. Skit samma Never back down är en märklig återgång till en filmtyp iaf jag trodde var utrotad, sedan mååånga år tillbaka och det känns oförsvarligt skönt att ännu en gång få se roundkick efter roundkick krossa söta, skönhetsopererade, käkben i slow motion. En njutning för både själ och hjärta!