Författare: Magnus Blomdahl

Och så fortsätter vi att sjunka längre ner i det djupa träsket av värdelösa recensioner. Den här gången är det, tyvärr, Johan Croneman som har gjort bort sig. Trist då ju han annars är en av få som nästan alltid klarar av att leverera personlig kvalitetskritik på ett otroligt underhållande sätt. Ta tex recensionen av TV junkie, lättillgängligt, impulsivt och känslosamt. Bravo! Det är en bra text. Läs sedan den om filmen Dumpad (fantastisk film för övrigt) och förundras över dess brister, de är många, de är trista och de sticker som små elaka avloppsångor i dina ögon. Varför kan han inte låta bli att kommentera filmens dubbelmoral, att sexskämten är fördomsfulla och att vi européer ligger såå långt före i utvecklingen vad gäller tankar om knullerier och det verbala utövandet av könsord. Varför kan han inte låta bli att gå i fällan? Kan han inte se bakom all denna ”dubbelmoral” och inse att det faktiskt ligger någonting viktigt där. Man skulle kunna jämföra den med Supersugen som också den dränks uti ett konstant snuskrapande. Det är fittor och kukar till höger och vänster. Men allt det där betyder ju INGENTING, det är ju bara ett sätt för karaktärerna att komma nära inpå oss, att klä av sig (om ni så vill). För mig är det uppenbart att allt detta ”amerikanska” snusk bara är ännu ett sätt att förmedla värme och förståelse. Lars von Trier arbetade med skakig handkamera Nicholas Stoller gör på sitt sätt och de lyckas båda två, förbannat bra. Men man måste ju våga erkänna sig besegrad ibland, släppa stoltheten och bara öppna upp sig, ta emot den nya stilen, eller morgondagens nya stil, eller vad det nu är för något och låta sig bli penetrerad.

Man har verkligen saknat Steve Martin, som han var i LA Story, Dirty Rotten Scoundrels eller till och med Bowfinger (hette den inte Knubbigt Regn på svenska? …) Man har saknat honom men visste inte om det förrän man ser honom i Tina Fey filmen Baby Mama. Steve spelar Feys new age-aktiga chef. Han läser folks auror, avslutar viktiga möten med att meditera i lotusställning (på bordet) och beter sig inte alls som en ”riktig” chef. Komplettera med en spinkig, rådaskig, hästsvans och du har en rollfigur som borde vara perfekt för Steve Martin … det är det inte. Och det smärtar verkligen. Men han känns bara så trött. För det första så känns valet av Steve Martin i en roll som är så typiskt Steve Martin alltför uppenbart och självklart. Man får känslan av att han inte ens spelar utan bara är sig själv, som han själv är en vanlig tråkig måndagsmorgon då kaffet är lagom varmt och tidningen kommer lite senare. Det är en högst ordinär Steve Martin vi bjuds på, han levererar sig själv och den första minuten nöjer man sig med det; man är bara så glad över att se honom igen. Men efter ett tag känns han bara irriterande och … trött.

Christopher Nolans The Dark Knight är ett utmärkt stycke hollywoodextravagans som recenserats mediokert på hemmaplan, till skillnad från det internationella tyckandet som på sina håll och kanter legat över det ambitiösa. Roger Ebert hyllar dock på ett väl avvägt sätt här.

I sverige nöjer sig de största tidningarna med att sätta tvåor och treor, nästan som att de vill sätta p för hajpen, som att de medvetet väljer att inte förstå någonting. Och missförstå mig inte nu, jag tycker inte att en överkramad amerikansk film per automatik skall tilldelas högsta betyg men jag ser gärna lite passion bakom recensionen ifråga.

Svd ger filmen en 2:a och förklarar betyget med en text som inte kan ha tagit speciellt lång tid att skriva. Skribenten verkar helt enkelt uttråkad, något som ibland går för sig; det handlar ju i slutänden bara om ett jobb för denne person. Men när det handlar om en av årets största och efterlängtade filmer så tycker jag att man som läsare ska kunna få en recension som känns genomarbetat och slagkraftig (vad betyget blir bryr jag mig egentligen inte om).

Personligen så tycker jag att den senaste Batmanfilmen är den bästa sedan Tim Burtons Batman 2. Det är ett perfekt exempel på en actionfilm som tänker utanför ramen och som vägrar vara bara en actionfilm. Vi blir serverade ett myller av historier, klassiskt skådespeleri och en naturlig ingångspunkt till del tre i Nolans serie.

Uppdaterar lite med info om att Dexter 3 nu har fått ett startdatum, 28e september drar Showtime igång en ny massaker och det ser VÄLDIGT bra ut. Kolla in den här teasern.