Författare: Magnus Blomdahl

Sport är någonting som inte går att förstå sig på. Det är så idiotiskt, ologiskt och äckligt. Varför skulle man vilja förstå sig på ngt sådant dumt? Jag är stolt över att vara en av de värdefulla få som skiter fullkomligt i vilka som vinner vad eller vem som hoppar längst eller högst. OS är helt enkelt tråkigt. Kanske skulle man kunna hotta upp skiten med lite damwrestling (som på gårdagens Project Runway, bästa dokusåpan någonsin), en turnering i rysk roulette eller tvinga alla till att deltaga nakna!

Dessa sporterier är den simpla människans halmstrå, ett medel för att distrahera och manipulera. Det planeras över våra huvuden och sportfånarna gapar och sväljer. Som i en hemsk, besk, film. Jag ställer mig utanför spektaklet och skakar på huvudet.

Barn funkar verkligen som ondskans hantlangare på film. Inte de där vitsminkade småjävlarna utan de äldre, från kanske 12 till 16. Barnen som är på väg att träda in i vuxenvärlden. De som just börjat runka, som går upp i taket för ett gäng finnar på nästippen, som blir mobbade på rasterna. De som dricker sprit och somnar i snödrivor och de som mosar näsor på sina klasskamrater. De som vill ge igen eller som bara är lite lagom trötta och bär kniv och krossar rutor. Som i franska Ils, eller i brittiska Eden Lake där regissör James Watkins låter ett ungt par bli trakasserade av ett gäng pubertetsstinna ynglingar som tvingas till att ge igen. Vuxna mot barn i blodigt handgemäng! Eden Lake har inte gått upp ännu men trailern bådar gott och postern är snygg, så va’ fan.

[youtube DjwRjdt4DFQ]

Jag älskar Alexandre Aja (vem gör inte det efter både High Tension och The Hills Have Eyes) och känner mig verkligen sugen på kommande Mirrors (USA premiär 15e augusti), speciellt efter att ha sett de första fem minuterna … Det är nog dags att glömma hans förra medverkan i katastrofala P2 snart …

Slutet på kvällen kommer jag viga åt Takashi Miike och hans Sukiyaki Western Django. Tarantino gör ett inhopp och betalar tillbaka för Miikes cameo i Hostel … något annat skäl kan jag faktiskt inte se. Hoppas som vanligt, när det gäller Miike, på ngt extraordinärt och kommer troligtvis inte att bli besviken, men bättre än sanslösa Visitor Q blir det nog inte. Visitor Q är en loska i ansiktet på allt som har med finkultur att göra, en genompervers uppgörelse med familjeförhållanden, skola och jobb. En perfekt första-daten-film.

Det känns som att man gått varvet runt vad gäller den dokumentära delen av skräckgenren. Vad som började så bra med Blair Witch Projekt (filmen samt marknadsföringsdelen var begåvat utfört) har nu fortlöpt till filmer som Romeros Diary of the Dead och The Zombie Diaries. Skillnaden är bara den att man inte vågar ta de oskrivna reglerna på allvar längre utan det skall experimenteras med både form och ljud.

The Blair Witch Project var simpel på alla sätt och vis, på ett sätt som verkligen fick en att tro på storyn och karaktärerna. Under filmens gång trodde man till och med, från och till, på att materialet var autentiskt (kanske mest för att man så gärna ville …). Och detta senare måste ju vara grundidén med dokuskräckgenren. Men varför då utveckla konceptet till någonting otrovärdigt och mer spelfilmsaktigt. Det enda du får då är ju på det stora hela en spelfilm med ett dokumentärt anslag som ser billig ut och som man bara irriterar sig på. I The Diary of the Dead t.ex så har man lagt på musik för att förstärka vissa scener! Visserligen förklaras effekten i filmens början av en av de överlevande men det kvittar liksom; illusionen är förstörd. Samma problem lider The Zombie Diaries av. Till det yttre en lågbudgetfilm som hade kunnat bli bra om man bara låtit den se ut och verka som en sådan, men nej, på med lite dova synthtoner och skiten är förstörd.

Det skall dock sägas att man fortfarande kan se bra dokumentär skräck som fungerar och som anstränger sig för att ge oss tittare en bild av hur verkligheten skulle kunna se ut om man var där för att bevittna ett (ruggigt) skeende. August Underground och Cloverfield (faktiskt!) är två bra exempel. Men, men, det fortsätter väl bara och snart har vi gått varvet runt igen. Kanske blir det perfekt då.