Gubbslem

Roth är igång igen med filmen Trailer Trash, eller film och film, det kommer att bli en fullängdare fylld till bredden med en massa fejktrailers. Känns lite trist faktiskt. Visst konceptet funkade bra i Grindhouse, mycket bra till och med, men här känns det bara mossigt och krystat. Tydligen kände Roth att inspelningen av Thanksgiving var så rolig att han fick mersmak. Jag hade hellre sett en Hostel 3 men det är jag nog tyvärr rätt ensam om …

Råkade halka in på Argentos MySpace sida där han yttrar sig rätt roligt och extremt om både vackra kvinnor och Lucio Fulci. Argento som alltid tyckt om att ta livet av sköna damer i nöd, på film alltså, hävdar att han mycket hellre tar livet av dessa än fula kvinnor … Han är för rolig gubben, vet precis vad man ska säga för att få världen på fall.

För övrigt har jag startat en Rädda Örnarna grupp på FaceBook. Bli medlem idag, imorgon kan det vara försent!

Terror

Trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle tala väl om en Robert Rodriguez film men faktum är att hans Grindhouse projekt Planet Terror slår Tarantinos episod med råge.

Där Tarantino misslyckas med att hylla exploitationgenren lyckas Rodriguez. Hans Planet Terror är så skönt balanserad att den på allvar klår många av dess inspirationskällor. Allt sitter verkligen som det ska: musiken, humorn och våldet. Till och med det digitala bildslitaget känns befogat. Och trailern till Machete!!!

Planet Terror är lekfull och totalt galen, den vittnar om ett passionerat skapande som nog bara börjat. Eller jag vet inte, jag kanske förhastade mig lite. Rodriguez har ju som sagt varit högst medioker tidigare. Han gjorde Desperado (som inte ens är speciellt bra idag) men sen var det stopp. Det känns som om han är lite för kär i sina egna idéer och sina datorer. Sin City föll just därför, en massa tekniktjafs som inte imponerade alls på mig, ingen känsla, inget riktigt liv, ingen bra film. Planet Terror däremot, den kröp inpå, teleporterade mig tillbaka i tiden, till videovåldets härliga era och det i hela 1 timme och 45 min: en evighet!

örn.

Hjärta saknas

Man skulle knappast kunna kalla mig för ett fan, nej tack. Men det så klart när man väl får chansen att spana in de första fyra minuterna av Saw 4 så gör man det. Och jag måste säga att de fått till det ännu en gång, på det där omoget våldsamma sättet: inhumant och känslokallt. Man blir illa berörd. Saw franchisen är neoskräckfilmens svar på Alex Schulman: ju längre de håller på desto vidrigare blir de. Publiken framför allt. Ropen de skalla blod till alla! Schulman såg sin blogg som ett monster. Jag tror att Saw 4 kommer att bli ett sataniskt jävla avgrundsvrål. Egentligen borde jag tycka om dem (och jag skall väl inte förneka att jag även kommer att se 4:an) men det finns något där som hindrar mig från att känna glädje. Jag känner bara en morbid fascination för vilka fällor som kommer att snärjas och hur långt Twisted Pictures kan tänkas gå denna gång. Vart finns känslan och kärleken? I alla fall, spana in öppningsscenen här och bestäm själv.

Californication

Det är alltid lika kul att se gamla halvbleka skådisar göra comeback och slå knockout i 15e ronden. David Duchovny är den senaste i raden att resa sig upp och vispa som en galning med allt som har med utstrålning och pondus att göra. I Showtimeserien Californication kör han racet som författaren Hank Moody som gått vilse i sitt eget kändisskap och som har stora problem med att hantera livet på det stora hela, vilket leder till att han vilt förlustar sig med allt och alla, inga djur dock, super som en galning och dagligen förolämpar det mesta som kommer i hans väg. En idiot helt enkelt. Men som alla idioter är han underhållande och kommer ofta väldigt nära sanningen med sina svidande, starkt riktade, kommentarer. Man gillar honom skarpt. Dessutom levereras avsnitten likt Weeds i 30 minuters format, vilket är det bästa formatet. Är det här Showtimes egna lilla grej eller? Vilket som så funkar det, man hinner lätt med att spana in ett avsnitt om dagen även om ens schema pockar på och nästan rinner över.