En av Marxs och Coca-Colas avkommor

”Our fathers have painfully lost their way”, skrev Donovan angående stackars Andys vistelse i Vietnam. Detta var år 1969 och samtidigt spelade Michelangelo Antonioni in filmen Zabriskie Point.

Filmen handlar om två ungdomar som träffas ute i öknen. Antonioni som redan hade skildrat dåtidens ungdom i Blow-Up, tog tillvara på allt hippiekulturen hade att erbjuda och allt slutar i kaskader av eld som slukar den kapitalistiska drömmen.

Men i Jarvis Cockers soloalbum kan vi höra honom skrika ”The cunts are still running the world”.
Så vad hände mellan 1969 och 2006?

Något som hände var att Jim Jarmusch gjorde Ghost Dog: The way of the samurai. En film som bland annat handlar om etik/moral i tiden.
Men är det bakåt man ska se när man inte känner någon förståelse för nutiden? Har civilisationen fört med sig högre etik och moral eller har ondskan iklätt sig lite mer sofistikerade klädesplagg?

Det enda jag vet är att Michael Bays bankkonto är smockfullt.

Top Ten: Feel bad.

Alla älskar listor.

Därför ska jag skriva några, trots att jag kommer tycka att det är besvärligt.
Denna lista är absolut inte huggen i sten, snarare slickad på en igenimmad fönsterruta. Denna princip gäller såklart alla framtida listor också.

För er som inte förstår innebörden av termen ”feel bad-film” så kan jag belysa er om att det är motsatsen till den så ofta hyllade genren ”feel good”. Och dess själva mening är att få folk att må så dåligt som möjligt.

Här följer listan.

10: Viskningar och Rop av Ingmar Bergman.
Jag kommer inte ihåg så mycket av denna film, förutom att jag mådde skit efter att ha sett den. Vilket såklart bara är positivt.

9: Den Röda Öknen av Michelangelo Antonioni.
Antonionis mästerverk från 1964 innehåller få tällfällen där man ska skratta. Och trots att slutet ändå inger visst hopp så ser det skrämmande mörkt ut.

8: Cykeltjuven av Vittorio De Sica.
Man kan tro att det var neorealisterna som kom på konceptet ”feel bad”. Men det kommer jag att motbevisa inom en kort stund. Trots att jag inte kan erinra mig hur filmen slutar så är den obevekligen väldigt svart.

7: Funny Games av Michael Haneke.
Vissa regissörer har nästintill enbart gjort bra och mörka filmer. Haneke är en av dem. När man ser Funny Games mår man så dåligt så att man nästan vill kräkas, och när man sedan får en anledning att må bra, så tar Haneke den ifrån oss och ger oss på köpet ett sjujäkla dåligt samvete. Genialt!

6: Barnet av bröderna Dardenne.
Sparsmakad socialrealism signerad två av kinematografins mästare. Visserligen så skulle jag kunna välja Rosetta istället, men eftersom jag skrev Barnet först så blev det den.

5: Det sista skrattet av F.W. Murnau.
Den enda stumfilmen på listan. Tråkigt nog förstörde ”pengarna” filmen och gav oss ett happy ending. Men om man bortser från den lilla tråkigheten så är detta en äkta stumfilmsklassiker.

4: Varför löper Herr R. amok? av Rainer Werner Fassbinder.
Svart och dystert, precis som sig bör. Fassbinder var inte känd för att göra glada filmer. Men Herr R. överträffa allt annat han gjort. Här finns många minnesvärda scener, alla allt för hemska för att tänka tillbaka på, men eftersom det är så fruktansvärt bra som kan man inte hålla sig borta. Kurt Raab gör också sin bästa rollprestation i denna rulle.

3. Mouchette av Robert Bresson.
En liten flicka mot världen, dömd att misslyckas. I färgerna svart och vitt skildrar Bresson olycka och desperation precis som den ser ut i verkligheten. Många av Bressons verk skulle kunna vara med på denna lista, men Mouchettes slut fick mig att välja denna perfektion.

2. Den sjunde kontinenten av Michael Haneke.
Bara Haneke fick privilegiet att vara med på listan fler än en gång. Denna gång är det inte lika psykologiskt nervsprängandes. Historien är enklare, vi vet hur det kommer att sluta. Men så enormt ont det gör att bevittna vägen dit.

1. Salò, eller Sodoms 120 dagar av Pier Paolo Pasolini.
Pasolinis sista film sitter i toppen på grund av att den spelar på en sträng mer än de övriga. Denna sträng kan vi kalla den ”fysiska strängen”, vilket innebär att visa upp så motbjudande scener som möjligt. Våldtäkter, blod, förnedring, inälvor, sperma och urin får gärna förekomma i sådana scener. Men det krävs knappast mycket tankeverksamhet för att hitta på de mest sjuka sakerna och sedan filma dem, det har Takashi Miike redan gjort i den våldsförhärligande filmen Ichi the killer.
Det som krävs när man filmar sådana scener är objektivitet, för ingen frisk människa gillar våld om det är realistiskt skildrat.
Salò är en pina, men en underbar sådan.

Där var listan. Som sagt så är den inte helt fast. Jag har förmodligen redan ångrat mig, men jag låter den varasom den är ändå. Se den mer som tio sjukt bra filmer som alla borde se (då kanske världen skulle se lite bättre ut).
Jag tvekade länge om Aki Kaurismäki skulle få vara med på listan. Det fick han inte, för de flesta av hans verk är också mycket komiska, trots all finsk misär. Men om jag skulle välja en så blir det Flickan från tändsticksfabriken.
Dokumentärfilmer undvek jag av någon anledning med flit. Men det finns såklart även filmer därifrån som skulle passa här, bl.a. Winter Soldier, Hearts and minds och Natt och dimma samt White light/Black Rain.

Som ni redan vet, eller borde veta, så är hoppet redan ute. För att få det bekräftat så kan ni se de listade filmerna. Underhållningen och lärdomen får ni på köpet.

Stephan

Suspiria!

Mitt förra inlägg var det första att bli kommenterat, vilket firades med champagne trots att jag i kommentaren hånades och blev kallad idiot.

Detta fick mig att minnas en diskussion som jag en gång hade med en amatörskådespelare. Det som hände var att jag såg en Million Dollar Baby-poster och påstod att filmen inte var bra trots att jag inte sett den.
En lång diskussion följde där jag argumenterade för att man ofta vet om man kommer att gilla en film eller inte, och skådespelaren sa att man ska vara öppen för allt, allt!

Anledninen till varför jag, i samband med mitt förra inlägg, blev kallad idiot var att jag sa att filmen Romper Stomper inte är lika bra som Eternal Sunshine of the spotless mind, Punch-Drunk Love och The Fountain, trots att jag inte har sett Romper Stomper.
Den idiotförklaringen har inte ändrat mina åsikter, hur skulle den kunna göra det?

Nyligen såg jag Michelangelo Antonionis Il desserto rosso, och av det jag hade läst om den så väntade jag mig ett mästerverk. Och visst var den så bra som jag hade tänkt mig, om inte rent av bättre.
En annan gång såg jag Uwe Bolls Alone in the dark, som jag på förhand hade klassat som en sktifilm som är så dålig att den blir rolig till slut. Jag hade rätt den gången också.
Jag skulle kunna rabbla exempel tills tidens slut, men jag nöjer mig här.

Följande faktorer spelar in på mina gissningar:
Regissören.
Skådespelarna.
Kritiken filmen fått.
Allmänhetens åsikt om filmen.

Ett annat exempel:
Richard Kellys Southland Tales, som jag faktiskt hade relativt höga förhoppningar på. Denna film uppskattades föga av både kritiker och publik. Men jag tänkte att kritikerna säkert missade något och att publiken inte gillade den eftersom den var något de inte sett tidigare.
Jag var dock misstänksam, och jag visste att det inte var en omöjlighet att Richard Kelly blivit dålig.
När jag senare såg filmen förstod jag varför kritikerna hade reagerat som de gjort. Filmen var verkligen kass.

Detta bevisar att mina misstankar ofta stämmer överens med verkligheten.

Så varför ska jag ta emot allt med öppna armar? Det leder enbart till att jag slösar bort värdefull tid framför filmer som förmodligen inte gillar.
Och tro nu inte att jag på förhand bestämmer om jag gillar en film eller inte, för så är inte fallet. Jag har bara mina misstankar.

Stephan.

Trams förklätt i en bra films kostym

Russel Crowe är amerikas sämsta skådespelare.

När man går igenom en välkänd amerikansk skådespelares meritlista så hittar man oftast ett par guldkorn, oavsett vilken skådis det gäller.
Exempel:
1. Jim Carrey i Eternal Sunshine of the spotless mind.
2. Adam Sandler i Punch-Drunk Love.
3. Hugh Jackman i The Fountain.

Men har Russel Crowe en likvärdig titel i sitt CV?
Många människor skulle förmodligen säga att den (enligt imdb) sextiofjärde bästa filmen i världshistorien, L.A. Confidential, är en sådan titel. Men efter att ha haft missnöjet att se den igår så kan jag inte annat än att tala emot det idiotiska uttalandet.

L.A. Confidential (hädanefter LAC) har förutom Crowe en gedigen rollista med bl.a. Kim Basinger, Danny DeVito och Kevin Spacey. Med dessa skådespelare bör man kunna åstadkommma något roligt. Men det misslyckas Curtin Hanson med totalt.
Jerry Goldsmith’s musik låter mig inte tänka själv, klippningen likaså, speciellt i en liten sekvens där alla frågetecken rätas ut med hjälp av en liten patetisk dubbelexponering. Dialogen är den sista försäkringen om att absolut ingen, inte ens kattkräket som sover i TV-soffan ska kunna missförstå någonting.

LAC är ett utmärkt exempel på när en regissör eller ett filmbolag behandlar sin publik som varelser utan förmåga att tänka, känna och reflektera.

Dessutom är Guy Pearce lika löjlig som Russel Crowe i denna ”seriösa” buddy cop-film, som trots vad folk säger är minst lika intetsägande som Rush Hour 1, Rush Hour 2 och Rush Hour 3.

Kanonproducenten Joffe

Visserligen är detta gammal ost men den är i alla fall av högsta kvalitet.

Woody Allens producent Charles H. Joffe har gått ur tiden.
Eftersom Joffe har producerat alla Allens filmer så kan man med enkel matematik räkna ut att Joffe har producerat ett antal mästerverk och för att undvika missförstånd så listar jag dem nu:
September
Crimes and misdemeanors
Interiors
Annie Hall

Trailern till Joffes sista och Allens senaste verk finns att se på äpplet.com och när ni ändå är där så bör ni se trailern till Isabel Coixets Elegy och bröderna Coens Burn after reading.

Stephan