Av Emie
Äntligen så har musikvideon släppts som jag jobbade på under mitt senaste Sverigebesök/semesterförsök.
Jag var kostymassistent åt Dårfink Design och videon finns att se på http://darfinkdesign.tumblr.com/.
Den är värd att kolla in, speciellt med tanke på alla hundratals meter sladd som gick åt till kreationerna och allt jobb bakom glödlamporna…
Mindre än en vecka kvar till jag beger mig över till Frankrike och Cannes Filmfestival! Mina nya visitkort har fortfarande inte blivit levererade. (panik)
Jag fick idag en ’Sorry, you were out’ avi som hänvisade mig till postkontoret som ligger två bussresor bort… Detta kan i och för sig vara den klockradio jag nyligen vann på ebay (behöver lite förnyelse i morgontraditionen), så om jag chansar och åker iväg imorgon bitti (innan de stänger kassan kl 13), så kan det hända att jag missar den andra leveransen.
I-landsproblemen samlar sig.
Ett ännu större i-landsproblem är: Vilken galavisning ska man gå på?
(Ens akreditering ger en ett visst antal poäng och dessa poäng tar en in på antingen många kortfilmsvisningar/filmer som inte ingår i tävlingen eller någon av galavisningarna)
Eftersom jag är otroligt lockad av att beträda den röda mattan, så tänker jag så klart kämpa för att få se någon av de tävlande filmerna.
Så är det någon som kan råda vilken av dess filmer man ska försöka se?
“Abrazos Rotos” (Broken Embraces), directed by Pedro Almodovar
“Antichrist,” directed by Lars Von Trier
“Bright Star,” directed by Jane Campion
“Enter The Void,” directed by Gasper Noe
“Faces,” directed by Tsai Ming-liang
“Fish Tank,” directed by Andrea Arnold
“Kinatay,” directed by Brillante Mendoza
“Les Herbes folles,” directed by Alain Resnais
“In The Beginning,” directed by Xavier Giannoli
“Inglorious Basterds,” directed by Quentin Tarantino
“Looking For Eric,” directed by Ken Loach
“Map of the Sounds of Tokyo,” directed by Isabel Coixet
“A Prophet,” directed by Jacques Audiard
“Spring Fever,” directed by Lou Ye
“Taking Woodstock,” directed by Ang Lee
“The Time That Remains,” directed by Elia Suleiman
“Thirst,” directed by Park Chan Wook
“Vengeance,” directed by Johnny To
“Vincere,” directed by Marco Bellocchio
“The White Ribbon,” directed by Michael Haneke
Jag har redan fått ett starkt tips om ’Enter The Void’ men det vore kul att se om någon mer har någon rekommendation.
Om det är någon som besöker Cannes så hör av er – jag finns på +46(0) 73 907 91 37 mellan 13 – 20 maj.
Min mamma sa när min bror avslöjade att han skulle gifta sig till sommaren – året efter min syster gifte sig – att det är som ketchupflaskan. Först kommer ingenting och sen kommer allt på en gång. Jag tycker att samma symbolik kan användas till att beskriva kreativ framgång.
Att Sova och Drömma om Mat har inte visats under 2009, men förra veckan fick jag två visningar bekräftade till helgen. Den ena var på Stoke Newington International Airport i London på lördagen (besök deras hemsida här) och den andra i Taipei, Taiwan, där den deltar i The Urban Nomad Film Fest.
Det var ju lustigt.
En annan lustig sak var att The East End Film Festival inleddes här i London i torsdags med dokumentären ’The End’ som handlar om Londons gangstrar. Dessa härstammade från 2:a världskrigets fattigdom och beskrev hur de föll mer och mer in i kriminalitet, olaglig boxning, fängelsevistelser och mord. De hade ett par riktigt obehagliga berättelser att komma med och det intressanta var att dessa män dök upp på festen efteråt. Det är ju inte alltid man står ansikte mot ansikte med ett gäng gangstrar… Man såg helt enkelt till att inte råka spilla sin drink på någons dyra lädersko eller kostym, för att kunna komma därifrån med alla kroppsdelar oskadda.
Ett litet kort inlägg, tack vare cyberspaces förmåga att sprida information snabbt och smärtfritt.
Under 2008 samarbetade Happy Endings med serietecknaren Kolbeinn Karlsson genom att skapa en filmversion av hans serie Att Sova och Drömma Om Mat.
Kolbeinn släpper nu i slutet av april sin första grafiska novell, Trollkungen, och detta firas så klart med releasefest på Kulturhusets tak den 25:e och ett reportage på Kulturnyheterna tidigare ikväll.
Jag tror det faktiskt är första gången som någon jag känner är på svensk TV, sen den gången min faster syndes spela bordspingis med mig (utanför bild) när det rapporterades från föräldradagiset brevid Globen då New Kids On The Block spelade och hela Sveriges tonårsdöttrar var på plats.
Detta gör mig givertvis otroligt stolt och eftersom jag inte har förmåga att spela in programmet (videobandet med föräldradagisinslaget finns fortfarande någonstans i föräldrahemmet i Borlänge) så får jag länka till klippet, vilket tyvärr bara kommer finnas att se i 6 dagar, så passa på!
Inslaget om Kolbeinn börjar efter 10.42 minuter och tar plats på Ofvandahls i Uppsala, där både jag och Kolbeinn har spenderat ändlöst antal timmar. Men Kolbeinn vinner nog det priset, eftersom jag bara bodde i Uppsala i fem år totalt.
Kolbeinns egna ord och tankar kan man läsa på hans blogg, Pappaserier.
Måste nu bara avsluta med ett Hurra för Låt Den Rätte Komma In! Kul att se starka svenska filmer nå den internationella marknaden. Men min absoluta filmfavorit är Synecdoche, New York, vilket nog är det bästa jag har sett på två år. Gå och se den – men helst utan någon som helst förväntning om vad den handlar om. Just därför tänker jag inte skriva ett ord mer om den.
Ibland händer det att man träffar en person som ständigt återkommer i ens närhet. Överallt och nästan hela tiden ser man den personens för- och/eller efternamn som i till exempel eftertexten på en film, i namnet på kvartersresturangen, i den bok du precis läser.
Så har det blivit med Rio för mig.
Strax efter att jag började arbeta på biografen Rio i östra London så har jag möte med regissören Philipp Figueroa. Han säger då att han vill göra en dokumentärfilm i Rio (de Janeiro) om ett mentalsjukhus som deltar i den årliga karnivalen. Så dokumentärteamet drog till Rio och jag stannade kvar i min Rio-verklighet.
Sen så fick jag nöjet att besöka Stockholm i mars och vad får jag se, om inte…
BIO RIO!
En underbar liten kvartersbio på Söder som jag hoppas kommer finnas kvar i många år framöver!
Jag fick chansen att arbeta med Dårfink Design på en musikvideo och Happy Endings var där och filmade Rat&Bear’s uppsättning av Ofelia på Riksteatern i Stockholm under mitt Sverigebesök.
Som alltid när jag precis har varit i Sverige så blir jag lite extra exalterad över allt som är svenskt, och denna gång så är det Let The Right One In (Låt Den Rätte Komma In) som äntligen öppnar på RIO här på fredag! Jag kan nog tänka mig att den är totalt uttjatad i Sverige vid det här laget, men här pratar ALLA om den och jag längtar tills fredag…