Lyckliga Slut och Svartvita Tankar – Sida 10

Man KAN

I 2007 tävlade min film Recognize Myself i KAN festivalen. Folk ser alltid imponerade ut när jag berättar det. Men när min nästa mening avslöjar att festivalen äger rum i Wroclaw, Polen, så får de ett mildare uttryck igen.

Wroclaw är en underbar stad, som faktiskt påminde mig väldigt mycket om Uppsala (där jag bodde mellan 1998 och 2003).

Jag har aldrig haft ett intresse att ta mig till Cannes festivalen och det var just därför jag tyckte det var roligt att låta folk tro att min film tävlade där. (Även om skämtet bara varade i två sekunder.)

Men i ett av mina produktionsmöten med Ida Akesson (nämnde henne i ett tidigare inlägg) så kom vi in på Cannes. Hon besöker nämligen Cannes årligen och hon fick mig intresserad att åtminstonde skicka in en ackrediteringansökan.

De accepterade vår ansökan och Happy Endings Productions är därmed på väg till Cannes iår.

Om det är någon därute som vill träffas i Cannes eller har en extra inbjudan till ett event eller fest, ta gärna kontakt.

I övrigt så har vi filmat Idas kortfilm de senaste dagarna, där jag agerade som regiassistent. Det var första gången jag tog på mig den rollen och förmodligen även den sista. Det är fruktansvärt att ständigt kolla klockan och påpeka att vi måste skynda oss för att inte hamna efter i schemat, när man vet hur frustrerande det är när man själv är regissör och försöker få en tagning att motsvara ens förväntningar och någon stressar en. Men vi fick allting klart i tid och alla inblandade var på gott humör, så jag är väldigt nöjd med inspelningen och min insats.

Dessutom så pågår inspelningen av vår dokumentär Suburban Madness i Brasilien för tillfället, vilket känns otroligt spännande. De håller mig uppdaterad via projektets blogg www.suburbanmadness.blog.com men jag har inte hört något om den största inspelningsdagen ännu – karnivalen!

Jag borde väl egentligen nämna Oscar… Men jag tror jag hellre överlämnar det åt andra. Det enda jag har att säga om saken är att jag gissade vinnarna i en tävling, där man KAN vinna 100 pund om man fått alla rätt… Men jag har glömt vad jag gissade.

Förortsgalenskap

är direktöversättningen av vårt dokumentärfilmsproject Suburban Madness (Loucura Suburbana) som ska spelas in nu i februari, i Rio de Janeiro.

Mitt i Brasiliens mest fattiga områden finns ett mentalsjukhus där en mängd patienter vårdas för olika slags mentalsjukdommar, under samma tak. I brist på medicin och andra medel vårdas patienterna med dans- och musikterapi, som avslutas med en dag utanför instutitionens väggar, då de medverkar i förortens årliga lokala karnival.
Vad har de för syn på livet innanför institutionen, i jämförelse med livet de ser utanför, den dagen då hela Brasilien beter sig som galna?

Suburban Madness

Vi har startat en egen blogg för den här produktionen som ni kan läsa på www.suburbanmadness.blog.com

Sen så måste jag bara avsluta med att säga att jag är otroligt imponerad av The Wrestler som jag såg för en vecka sen. Vilken tur att jag lät mig övertalas att gå och se den!

Och en kortfilm som ni ska försöka se är The Black Hole.

Nytt År, Nya förväntningar och Nya hårda tag

2009 har fått en flygande start och inom kort skickar Happy Endings iväg ett produktionsteam till Rio de Janeiro, Brasilien, för ett dokumentärfilmsprojekt. Jag uppdaterar här senare om hur det gick.

Själv ska jag vara regiassistent åt Ida Akesson i februari på hennes senaste kortfilm. Ida är även hon en svensk filmskapare som är baserad här i London och har därför lagt av med ringen ovanför A:et.

Idag har jag blivit övertygad om att gå och se The Wrestler, vilket jag absolut inte trodde jag skulle göra. Allt publiceringsmaterial jag har sett har varit väldigt Rambo-liknande och jag har absolut inget överdrivet behov av att se våld med svettiga, muskliga och lättklädda karlar inblandade. Faktiskt.
Men filmen ska visst vara mycket mer än så och när jag insåg att Darren Aronofsky även har gjort Requim for a Dream så beslutade jag mig för att ge The Wrestler en chans.k

Att Sova och Drömma om Mat

Har arbetat hela hösten på animationsfilmen Att Sova och Drömma om Mat, som är baserad på Kolbeinn Karlssons serie med samma titel – därav Lyckliga Sluts långa tystnad.

I tisdags var det världspremiär för filmen i London på The Pictures och filmen blev väl mottagen.

Här kan man se ännu en stillbild från filmen.

Det här är ett samarbete som har tagit nästan precis ett år att färdigställa, från ide till slutprodukt. För den som inte är bekant med Kolbeinn Karlssons serier borde göra sig den bekantskapen omedelbart. Man kan läsa hans blogg Pappaserier, köpa hans fanzines eller besöka hans utställning i Litauen i feb 2009. Eller om man föredrar film så kan man ju se filmen som vi precis har gjort, där det svenska bandet Kallioinia har producerat ljud och musik.

För övrigt så såg jag nyligen Luis Bunuel’s Exterminating Angel som även den var en upplevelse att skåda och jag ser fram emot att se Waltz With Bashir som öppnar på biograferna här idag.

PS: För den som har facebook så har Happy Endings numera en facebook-grupp!

Den avgörande rösten

I min senaste hyllning av allting svenskt (som jag påbörjade i mitt förra inlägg) vill jag även utbrista min respekt och sorg över två av Sveriges bästa underhållare, Tage Danielsson och Mona Seilitz.

Det som jag är mest fascinerad av hos dessa två artister var deras underbara och unika sätt att uttrycka sig på, både i ordval och röst.

Tage Danielssons och Mona Seilitz gemensamma nämnare kan man nog säga är Astrid Lindgren, som även hon var ett under när man tänker på allt som hon skapade under sitt liv och som har spridits till omvärlden. 1984 regisserade Tage Danielsson Ronja Rövardotter och Mona Seilitz har spelat rollen som Prussiluskan.

Om jag ska välja en tredje svensk person som har en genast igenkännlig röst och unikt sätt att tala, så är det just Astrid Lindgren.

Så kanske det är så att den som har någonting speciellt att bidra med till kulturhistorien även har en speciell röst att uttrycka sig med i talspråk?