Stockholms filmfestival 2008 – Sida 2

Kortfattad rapportering

Tragiskt nog har jag hitintills bara hunnit se två filmer från festivalens feta repertoar. Nedan kan ni läsa mina åsikter om dessa två rullar.

Tokyo! behöver ingen utförligare beskrivning. Det är en episodfilm där Leos Carax, Michel Gondry och Joon-ho Bong har delar på regissörsstolen.
Michel Gondrys del är som vanligt lekfull och charmig, men tyvärr så känns den även litet lättare och mindre meningsfull än vad Gondrys två tidigare filmer gjort.

Leos Carax som har gjort en comeback efter nästan tio års frånvaro har gjort en obegriplig historia om en man som lever i Tokyos kloaker, och som ibland hoppar upp på stadens gator för att förpesta och ibland spränga de människor han möter.
Merde som filmen heter är rolig i början, men blir rätt tråkig och fånig när polisen fångat den mystiske mannen. Carax förtjänar dock en eloge för hans fina användning av videoteknik.
Bong’s film handlar om en eremit som bor mitt i Tokyo. Denna episod är charmig men kanske något övertydlig. Inte alls i samma klass som Bongs bästa film, Memories of murder.

Atom Egoyans nya film Adoration är en (som vanligt) mångbottnad film.
Denna gång tar Egoyan upp frågor som rasism, teknikens dehumaniserande verkan samt terrorism. Intrigen i Adoration är tät, och precis som i Sanna lögner så knockas man av vändningar som vilken annan regissör som helst skulle göra synliga långt innan deras inträde.

Jean-Luc Godard sa en gång att han inte kunde skriva ett bra manus. Han menade att han inte var kapabel till att skriva ett klassiskt manus, som hade en början ett mitt och ett slut, men som ändå handlade om någonting. Istället byggde Godard upp sina filmer på idéer, och inte som de flesta andra, ”plots”.
Vilket också Egoyan gjorde i hans tidigare karriär. Men på senare år så har vi sett hur hans filmer blivit mer och mer klassiska, på både gott och ont.

Jag rekommenderar Adoration till alla, det är en lärorik film som också väcker känslor. Jag rekommenderar däremot inte Tokyo!, filmens, eller filmernas, charm lyckas inte gömma dess unkna och överanvända koncept och inte heller dess brist på relevans. stockholms filmfestival

Verklighetsskräcken skrämmer mest

Dagens skräckfilm är definitivt inte lik gårdagens. Monsterfilmen existerar knappt längre, den har åsidosatts till förmån för ett material vars strävan är att vara 100% autentiskt. Dagens skräckfilm hämtar inspiration från verkligheten och gestaltar de delar som nyheterna missar. Visserligen är det fortfarande underhållning vi snackar om, nästan alltid i alla fall … James Watkins visar med sin Eden Lake att underhållningsfaktorn inte är ett måste, istället gestaltas ett scenario som ligger så nära tiden att man förväntar sig att läsa om det i dagens tidning. Liksom i den aningens mer fantasieggande Ils så handlar det om barn, elaka jävla barn, ett förälskat par och sammandrabbningen dem emellan, långt ifrån civilisationen (givetvis) vid den natursköna Eden Lake. Det här är den nya tidens terrorfilm och den lämnar en besk smak i munnen.

Den enda film jag tidigare saknat på 2008 års upplaga av Sthlm Filmfestivalen var Fabrice du Welz Vinyan. Lycko mig så har de satt in den som en extravisning. Jag antar att utbudet i och med detta är komplett!

Fredrik Strage skriver om Martyrs här. Märkligt nog glömmer han bort att förklara den som Filmfestivalens bästa film, vilket den är. stockholms filmfestival

Transsiberian, nervig thriller à la Hitchcock

Regissören Brad Anderson är mannen som står till skuld att Christian Bale över en film förvandlades till ett benrangel. Jag talar naturligtvis om The Machinist med Bale i huvudrollen. Transsiberian är Brads andra film med stjärnor som Woody Harrelson, Emily Mortimer och Ben Kingsley i rolllistan. Storyn i korta drag är följande- ett par är ute på semester. De besöker Ryssland via tåg och den Transsibiriska järnvägen. Under resans gång stöter de på ett annat par som visar sig vara allt ifrån lojala. Nervig, grymt spännande med vibbar av Hitchcock. Dessutom utspelas allt på ett tåg vilket skapar en obehaglig, klaustrofobisk känsla. stockholms filmfestival

Rysk film med skiftande kvalitet

Ryssland är temat för årets festival. Häromdan kollade jag in ett par filmer från detta landet i öst.
Det blev både besvikelser och överraskningar.

Mermaid av Anna Melikyan är en sagolik, fantasieggande historia. En rysk Amile från Montmarte har kritiker beskivit den som. Kanske inte hela sanningen, men visst påminner fröken Alisa om fransyskan Amélie Poulain. Lika oskuldsfull, naiv och söt. Sjuttonåriga Alisa har tröttnat på småbygden och söker sig istället till storstaden Moskva. Där får hon jobb som vandrande reklampelare för mobiltelefoner, hon träffar sin livskärlek, Sasha som säljer fastigheter på månen och hon får uppleva ett modernt Ryssland så som det ser ut idag.

Melikyans andra film är en riktig smällkaramell till film, underbar feel-good som smitar av sig med sin livsglädje och fantasirikedom. Se den om du får chansen. Filmen har uppmärksammats på en rad festivaler bland annat Sundance och i Berlin.

Den andra ryska film jag såg heter Everybody dies but me och har av kritiker beskrivits som en rysk Fucking Åmål. Varför övergår mitt förstånd.
Everybody dies but me saknar Moodyssons värme, mänskliga karaktärer, naturliga dialog och ja i stort sett allt som Fucking Åmål genomför väl misslyckas Everybody dies but me kapitalt med. Åmål tryckte aldrig budskapet upp i ens ansikte. Åmål schabloniserade inte över tonårskillar och drog alla över ett streck- killar= svin.
Åmål la aldrig fokus på ett anti-feministiskt budskap. Typ, klä dig utmanande med urringat och kort, kort kjol och du blir våldtagen. Men detta säger Everybody dies but me.
Jag avråder er varmt att skippa detta biobesök. stockholms filmfestival

Kallt och skönt

Är det inte fantastiskt att komma in i en skön biosalong fylld med förväntansfulla cineaster när vädret utanför är allt annat än behagligt?

Under de senaste två veckorna har Stockholm drabbats av fjällika vinterförhållanden. Flyg har ställts in, bilar har halkat av vägen och fingrarna har förfrusit i väntan på tåget. Det är här filmfestivalen kommer in. Jag var och såg den fantastiska filmen ”Hunger” i söndags kväll.

Solen gick ner runt fyra och vid nio kändes det som att den aldrig varit uppe. Tåget in till stan var tomt och när jag kom ut på Klarabergsviadukten möttes jag av en isande vind på den ödsliga gatan. Jag mötte kanske fyra personer på min väg förbi Åhlens mot Sveavägen, de var minst lika kalla som jag och gömde sig i sina stora jackor. Jag gick förbi Sergelgatan och svängde in på Sveavägen som lika gärna kunde varit den arktiska tundran. Där möttes jag av offantliga antal sekundmeter snöstorm och hade svårt att gå rakt den sista biten på väg till biograf Sture och det var inte en människa så långt ögat kunde se. Men jag kom fram till sist och det verkade som att det var här man skulle vara denna söndagkväll. Innanför dörrarna satt fullt med folk och småpratade i väntan på filmen. En kaffemaskin väsnades från längst in i lokalen och värmen gjorde sakta men säkert mitt ansikte rörligt igen. Jag satte mig nöjt ner och söp in atmosfären. Kvällen avslutades som sagt med den eminenta filmen ”Hunger” om dömda IRA terroristers kamp mot rättvisa och mänskliga rättigheter. Jag älskar film och jag älskar filmfestivaler.

ps. recension av filmen hittar du här: http://film.nu/filmrecensioner/hunger/ ds. stockholms filmfestival