Kategori: Undersökande journalistik

”Hemligheternas tid är över, lögnernas tid stundas: påsken, och det är bara att euforiskt lida med den beska strömmen”. Så talade en vis man till mig när jag stod i ICA:s kö för att handla godisägg. (Jag köper bara sådant godis till påsk: mixade ägg: kolaägg, falkägg, gökägg och fruktägg.) Och sedan kom en av vakterna och föste bort honom, på vägen ut törnade han emot en av dessa många teleförsäljare som skrek ”AJ” och vred sig i smärtor. Jag stod kvar i kön och gladdes. För påsken är allt ingen höjdare. Inte ens i yngre år var den speciellt kul. Vi smällde visserligen ihjäl myror i Treorör och det gav ju en viss tillfredsställelse men inte mer än att man ville göra det ännu en gång och ännu en gång. Nu idag, när man är vuxen, är det inte lika aktuellt att döda smådjur (eller ngt djur för den delen) så man får nöja sig med film och godis. Jag såg den fantastiska Christian Bale i en ny höjdarrulle som heter Harsh Times. Påminde mycket om Training Day, dock mycket svartare. Tung film med rätt kraftig, svart, humor, om man är på rätt humör. Annars väntar: Blood Diamond, Shortbus, Black Christmas, Death of a President, The Covenant och Turistas. Fan jag har gått och blivit mainstream!

Glad Långfredag!

När man går in på Google och söker på Magnus Blomdahl får man reda på att man både är konstnär och spelar biljard, samt att man kan köpa mig på Tradera. Lite kul trivia för den som är sugen på lite Magnus Blomdahl efter maten, eller kanske i maten. :) Nu är det ju inte riktigt så, allt stämmer inte:

1. Jag spelar inte biljard, om jag inte är full.
2. Jag målar inte, om jag inte är full.
3. Jag går inte att köpa på Tradera, om jag inte är full.

Google är alltså inte vidare trovärdigt.

Förresten så var The Departed inte speciellt bra, Pan’s Labyrinth inte speciellt dålig.

Som ni kanske vet har ju Rodriguez och Tarantino slagit sina feta påsar ihop ännu en gång för att göra Grindhouse. En (eller 2) slags hyllning till 70-talets exploitationrullar, som Last House on the Left, Last House on the Edge of the Park eller Last House on Dead end Street (Den sista är att föredra). De gör varsin film och slår ihop dem till en visning, likt dem paketvisningar man bjöd den amerikanska Drive-In publiken på runt 70 – 80 talet. Allt hade varit bra, faktiskt mer än bra, om det inte hade varit så att bolaget bestämt sig för att vi, alla som inte bor i USA, inte är redo för två filmer på raken och således tänker förvandla hela kalaset till två separata premiärer … Va fan!? Och det är verkligen inte så att jag är besatt av varken Rodriguez eller Tarantino, men helhetskonceptet verkar sjysst och trailern är grym. Samt att man (i USA) tänkt att ha 2 fake trailers emellan de båda filmerna gjorda av Eli Roth och Rob Zombie … ni fattar! Vad händer med detta? Kolla in Eli Roth’s trailer här så blir ni lika ledsna som jag.

En liten parentes, det finns inget värre än folk som intresserar mig, detta gör mig rasande. Jag kan bli så jävla passionerad, ska bara ha ha och ha. Mer. Det var så med Woody Allen, Buñuel, Jess Franco (vilket var jävligt jobbigt då han gjort typ 200 filmer). Och det slutar alltid med bråk … dagens stora sanning, bara lite hemlig.

När jag blir Gubbe – Av Magnus Blomdahl

När jag blir gubbe kommer jag aldrig byta café. Jag kommer att sitta där på samma stol dag efter dag, bli ngt av en inventarie. Folk kommer att prata om mig: titta där sitter han, gubben. Jag kommer aldrig egentligen att fika, utan snabbt sörpla i mig min kopp kaffe, mumsa ner kakan, för att sedan bara kunna sitta där och myyysa. Kanske kommer jag att köpa en hund, en byracka som alltid ser hungrig och elak ut men som egentligen bara vill bli klappad och gosad med, en hund med päls som liknar borsten hos ett riktigt gammalt svin. Jag kommer aldrig att dricka ngt annat än svart gammalt garvsyrarikt kaffe som smakar sump. Livets höst. Livets slutskede. Som gubbe kommer jag aldrig att sluta njuta och det är dagens hemlighet.

Gårdagen blev en besvikelse. När TV:n skulle till att manglas med både the, rostade och ett allseende milt bedömande öga slutade det istället med svalda svordomar och krampande knogar bakom ryggen; Top Model var inställt till förmån för ngn lek vid namn fot-boll. Ännu en gång har man blivit bränd av herr TV. Och ja, jag är inte helt dum i huvudet, jag vet att det är många som helt och hållet tappar respekten för mig när jag nu avslöjar min förkärlek för amerikanska dokusåpor, men ska vi vara personliga så ska vi fanimej vara personliga! Detta var dagens hemlighet.

Mitt jobb på STRIX är nu avslutat, det blir inget mer. Jag hoppas att jag satt ett djupt och brett avtryck, att de aldrig kommer att glömma mig. Som tack för hjälpen har jag lämnat ett par rapporter där jag avslöjar kollegor som sysslat med fuffens. Ni vet vilka ni är!

Lånade idag ut Switchblade Romance till ett par goda vänner, lite synd för jag kände egentligen för att se om den ikväll. Fantastisk film som definitivt håller vad den franska originaltiteln (Haute Tension – High Tension) utlovar. Spänning som går att rulla mellan fingrarna tills att den smulas sönder och faller ner på golvet. Franska nya vågen De Luxe alltså. Hur hade Goddard hanterat Terror-genren?

Förresten, Gud har återuppstått och satsar på DVD för hela slanten, storslaget börjar han släppa engelsktextade Robbe-Grillet titlar. Först ut är La Belle Captive. Köp!