Tiden går snabbt när man varken har roligt eller speciellt tråkigt, när man befinner sig i ett trött vakuum utan orken, eller möjligheten, att ta sig vidare. Då fungerar filmen bra som något slags mellanläge, ett pit-stop för tillfällig återhämtning. Jag har fortsatt mitt Takashi Miike maraton med hans kanske mest beryktade film: Visitor Q, ett slags drama (…) som verkligen tänjer på gränserna för vad man kan (och får) visa på film. Nu är ju det här iofs ett japanskt släpp och gränserna man vant sig vid förflyttas per automatic. Visitor Q dissikerar via meta en japansk familj som inte riktigt är som alla andra … Låt se, pappan och dottern (som är prostituerad) har sex med varandra. Mamman i familjen misshandlas regelbundet av deras son, som i sin tur mobbas av sina klasskamrater (mamman som även är sprutnarkoman). Pappan ägnar sin fritid åt att videofilma när sonen blir slagen och förnedrad, en film han tänker sälja in till TV … med guldkant på tillvaron alltså. In i deras dysfunktionella (o)verklighet träder en främling, en förlösare, som ser till att vrida helheten ytterligare ett varv.
När man ser Visitor Q så drabbas man, kortsiktigt, av jobbiga moraliska tankeställningar, liknande dem som ställdes på 80-talet i och med videovåldets början. Vad kan man egentligen visa på film? Vilket ansvar har man för skådespelare och publik? Tidigare har jag sett filmskaparen som en man / kvinna med enbart frihet vad gäller uttryck, stil och ton. Idag är jag tveksam, inte så att jag på något sätt förespråkar censur eller liknande begränsningar. Men jag uppskattar en tanke, en fokuserad intelligens bakom provokationerna. Nu ska det tilläggas att Visitor Q inte är ett speciellt bra exempel då Miike’s kritik mot kärnfamiljen, media och det japanska skolsystemet är så uppenbar. Dock väcks tankarna i och med de ”ovanligheter” vi får ta del av.