Kategori: Undersökande journalistik

Som cineast bör man vara medveten om följande: tiden kommer då man upptäcker den japanska extremisten Takashi Miike och följdaktigen ägnar en längre period åt att undersöka allt han gjort. Man blir aldrig den samma igen. Livet vidgas, förköttligas. Det finns i stort sett ingen som fascinerar så som denna man. Till att börja med så är han drygt 50 år gammal. Till att börja med 2 så har han hunnit med att göra mer än 50 filmer … Detta kan man, utan att skämmas, jämföra med Kubricks 12–13 filmer (beroende på hur man räknar) Skillnaden är den att Miike, procentuellt sett, har en betydligt högre kvalitetsribba. Och han blir aldrig tråkig! Ni som inte förstår vad jag pratar om kan börja med att ragga upp: Audition, Gozu, Ichi the Killer och Imprint (Masters of Horror).

Senaste alternativa postern till Eli Roth’s Hostel 2:

http://www.impawards.com/2007/hostel_part_ii_ver2.html

… vet ärligt talat inte vad jag ska tycka …

Roth som för övrigt blev såld på Miike för ett tag sedan och bad honom cameoa i Hostel. Vilket lett till att Tarantino (Exekutiv producent; Hostel) ska medverka i Miike’s senaste västernrulle Sukiyaki Western Django. Och nej jag är inte besatt av ultrakitschvåld à la Lions Gate, jag bara njuter en smula av den smarta och passionerade marknadsföringen. Känns på sätt och vis som att vara 15 igen, eller 13.

Manusarbetet fortsätter, det går lite trögt. En stor del av tiden går tyvärr åt till arbete … Kommer man någonsin att finna ett jobb som man trivs med och som faktiskt kallas för jobb? Jag har nästan gett upp … Inte så att mitt nuvarande stinker helt och hållet, det är rätt trivsamt … när man inte har ngt att göra … hmm. I Holland har jag hört att de har medborgarlön, vilket innebär att de som inte vill ”arbeta” får ett månatligt bidrag…

Här är i alla fall början av scen 2. Nils och Henrik träffas för att lära känna varandra

SCEN 2. INT. BAKOM SCENEN

Henrik och Nils sitter vid ett bord på varsin stol, de dricker vatten eller kaffe ur vita plastmuggar.

NILS
Vad tycker du om pjäsen?

HENRIK
Det finns något där. Jag gillar den. Den känns stark.

NILS
Vad tycker du om Dr. Schnaaps?

HENRIK
Han känns trovärdig.

NILS
Känns lite läskigt att spela hans patient. Det är en rätt tung roll.

Tystnad

NILS
Vad har du spelat tidigare?

HENRIK
Våldtäktsman, fakir, egoist, barnamördare, sadist … liknande. Det är oftast sådana roller. Osympatiska.

Tystnad

HENRIK
Det var den där sadisten då … han var egentligen snäll. Fast det är väl en definitionsfråga. Är man sadist så är man, antar jag. Men jag spelade honom på ett positivt sätt.

Jag har påbörjat arbetet med min nästa film. Den kommer att handla om ett fruktansvärt experiment som går snett.

I rollerna kommer man att kunna se Henrik och Nils, två fantastiska skådespelare som jag använt mig av förut. Det bästa med dem är att de inte skådespelar, de bara är, vilket gör det hela till en smått delikat uppgift, vilket i sin tur kräver sin regissör. Eftersom jag arbetat med dem tidigare kommer det inte bli några som helst problem, jag vet när jag ska ge och när jag ska ta.

Inspelningen är tänkt att påbörjas i slutet av mars då manusarbetet färdigställts.

Manuset som just i denna stund (inte just i denna stund, men lite vid sidan av) utvecklas är nästan färdigt, jag har redan lyckats klämma in en manisk teaterregissör, en psykopat och en ledsen masochistisk tönt. Det kommer att bli en kanonfilm!

Återkommer snart med mer info vad gäller handling, ton och målgrupp.

Skrattade ett kvävt, högt, skratt häromdagen då jag råkade lägga märke till en minst sagt lustig sak under en av mina många och långa tågturer till jobbet. Framför mig sitter en ung herre klädd i rock och basker och ngn slags snusnäsduk, alltså en levande kulturbesatthet. Jag känner igen dem, jag har varit där själv för länge, länge, sedan. Och jag skäms, trots att det var minst 15 år sedan så ryser jag fortfarande vid tanken på att jag var en av dem som tyckte att Göteborgs Filmfestival var viktig … Idag vet jag bättre. I alla fall, den här killen som jag tror mig förstå, som jag redan placerat i ett fack skenar plötsligt mot ett annat håll, ett anonymt sådant, när han plockar upp en bok ur sin slitna, svarta, skinnväska (flagor som faller till golvet och stora metallspännen, ”såklart” tänker jag). Och med denna bok blir han till en idol, en dokumentärfilmsidé att dö för. Boken handlar om Sean Penn!!! Det är en sk biografi!!! Den är tjock, minst 600 sidor, och på engelska!!! Vem läser en sådan bok? Så märkligt. Kan det vara en förklädnad? Han såg lycklig ut. Sean Penn … En gång i tiden gift med Madonna.

Tror det var första gången min flickvän kom på mig … jo det måste varit den där gången, då allt blev lite jobbigt och tungt, då jag faktiskt ägnade ett par minuter åt att rannsaka mig själv och min stackars besudlade själ. 2 långa minuter. Under tystnad satt vi där och vår studentlägenhet kändes kompakt och kröp inpå en. Det var kvällen då jag för första gången såg Audition (Takashi Miike) och fick frågan om varför. För er som inte sett denna film kan jag kort sammanfatta den som meditativt grotesk och sanslöst sadistisk, på ett typiskt japanskt vis. Och varför vill man se sådana saker? Eftersom frågan aldrig tidigare berört mig blev jag ställd. Situationen var smått avskyvärd. Jag kommer knappt ihåg vad jag svarade och det spelar egentligen ingen roll. Frågan är öppen. Troligtvis har det att göra med ens egen dödlighet, att man vill förstå någonting absurdt och omöjligt. För det kan väl inte bara vara så att man tycker om att se på våld, varuti ligger i så fall den egentliga attraktionskraften? Återigen, frågan är öppen.

Ps. det ska tilläggas att Audition för övrigt är en fantastisk film!