Kategori: Undersökande journalistik

Alla har vi vår favoritscen, en bit ur en film vi kan se hur många gånger som helst. Jag trodde jag hade min, visste med besked att det var middagsscenen ur Motorsågsmassakern, eller den där biten ur Sexy Beast då Ben Kingsley vägrar släcka sin cigarett på flygplanet (fantastisk film och Kingsley’s bästa), eller Suspirias öppningssekvens … Ja, hmm, ehh … iaf så har jag nu sett scenen som får mig att tvivla (och det är inte den från the Devils Reject’s där Otis gullar med ett lik).

Filmen är ett samarbete mellan frankrike, belgien och Luxenburg, heter The Ordeal och är regisserad av Fabrice Du Welz. Dessutom fotad av Benoît Debie som arbetade tillsammans med Gaspar Noé under inspelningen av Irreversible. ”Plotten” är rätt simpel och lurar en till att tro att det här är en vanlig skräckis, så är dock inte fallet. I korta drag handlar det om Marc Stevens (Laurent Lucas) som spelar ngn slags folklig underhållare vars bil bryter ihop mitt i skogen, långt ifrån civilisationen. Lyckligtvis räddas han av Paul Bartel (Jackie Berroyer), som erbjuder mat och husrum … Det är nu vår hjälte tackar ja … det skulle han aldrig ha gjort då det visar sig att Paul Bartel är en jävla galning med en grotesk böjning för förnedring och perversiteter. Man vill inte umgås med sådana människor, speciellt inte om de ser sin förlorade fru i dig och spökar ut dig till just henne … Det är just vad som händer Marc. Och det är en rätt strong prestation han gör, må sägas. Det kan inte ha varit ngn barnlek!

Just det ja, scenen som satte spår i mig utspelar sig på en sjaskig bar med enbart smutsiga män, sk råskinn. Om den beskrivningen inte räcker; tänk Deliverance gånger 10 och lägg till 5 skopor orakad Ed Gein. In på denna bar kommer Paul Bartel, med ett gevär i högsta hugg, för att varna de buskiga männen om att att de inte ska lägga sig i hans verksamheter. Efter detta lämnar han baren och det är nu märkligheterna börjar: En av de skäggiga sätter sig vi pianot och bränner av ett par rekordtunga ackord, varpå de övriga kör igång med någon slags dans jag aldrig tidigare sett maken till. De gungar fram och tillbaka som sumobrottare. Musiken (eller ackorden) stärks och dansen blir mer och mer våldsam. Sedan tar det bara slut. Ingenting av vad man får se är i sig otäckt, istället ligger skräcken i att man som åskådare inte fattar ett jävla dugg, man blir bara så orolig inombords och den där känslan av att allt bara är väldigt väldigt fel väcks.

Har ni fått ”gubbrysning” ngn gång? Jag har fått det flera gånger. En gång på centralstationen i Sthlm då jag bara var 17 och en polsk gubbe med bred näsa, sporadisk skäggväxt och slitna jeans ville bjuda mig på öl. Flera andra gånger då jag sett på film. Senast då jag såg den franska The Ordeal, en sannerligen gubbig film om en gubbe som tar sig an en yngre performance konstnär, mot dennes vilja såklart. Allt för att han påminner honom om hans bortgångna fru … tokstolle!

Det finns gott om dessa miffon av manlig karaktär i filmens värld. Och vad är det egentligen med dem som vi älskar? Är det deras totala brist på timing, deras upphetsade blick då de ljuger om att bilen är sönder och de flåsar: ”du måste nog stanna … ett tag till … minst”, de rödmosiga flanellskjortorna, skinnvästarna, den dåliga hyn eller är det tidelaget som lockar? Kanske sattes trenden i och med Motorsågsmassakern, kanske var det med Ed Gein rullen Deranged. Svårt att säga men man kan i alla fall enas om att vi fullt ut hejar på den där äldre tjockmagade herren i orange truckerkeps med bruna skinnhandskar och en vårta på näsan, synnerligen om det handlar om ett specimen med ticks och tillhörande rostig Bowiekniv. Länge leve psykot! Spana bara i Switchblade Romance, fan-fucking-tastic!

Man vill gärna inte se sig som en avundsjuk och smått bitter människa, om man nu inte är gubbe. Men när man läser Berlinale 2007 så kan det inte hjälpas. Jag blir så avis att jag blir arg och slår hårdare på mitt tangentbord, dammet från under ryker. Berlin … film … och så mycket, mycket mer. Det verkar helt enkelt vara en fantastisk festival! Skriv upp mig som bloggare på nästa tack! Och, förresten, kläm in Sundance där i mellan också.

Vad gäller filmerna på årets Berlin-incident så är det en som känns extra viktig, för mig, och det är Mitchell Lichtenstein’s Teeth. Vilken jävla idé! Och förlåt mig, jag måste bara dra grejen med rullen på en gång. Läs snabbt och du missar spoilern. Det handlar alltså om en tjej med ett litet gnagande monstrum mellan benen … Ännu en film, av många, man borde gjort själv … flera sådana: Basket Case, Der Todesking, Battle Royale, Chuck & Buck, Them mm mm mm.

SVT har gjort det igen: visat bra film mitt i natten. Varför? Vem orkar se tre st Goddard filmer på raken där den första börjar 23.45 (?) och den sista runt 04.00. Och detta är inte första gången. SVT har ju för vana att begränsa sin public service till den skara människor som sitter vakna från och med 22.30 en vardag. Hmm, då utesluter man alltså per automatik följande grupper: småbarnsföräldrar, arbetare (alltså folk som arbetar och som måste upp vid 6, 7), pensionärer och skolungdomar. Kvar finns … ja, vilka? Vad är problemet? Det känns bara idiotiskt och retligt av dem att ens visa film av den kvalitativa rang som de gör, när bara en bråkdel av befolkningen får ta del av den. Och det är egentligen inte så att jag bryr mig, så mycket som det verkar. Det är bara det att jag stör mig så otroligt mycket på den fasad SVT visar upp, den yta som säger: underhållning, kvalitet och integritet. De motsäger ideligen sig själva.

Kvalitet blir banalt och tråkigt. Underhållning blir pedagogik och integriteten sprack för länge sedan med Robinson. Deras jävla duktighet är bara ett stort skämt. Jag tror faktiskt att svenska folket klarar av att utbilda sig själva nuförtiden. Så tack för det!

Förresten, teasern till The Hills Have Eyes 2 är ett bra exempel på hur en sådan ska se ut för att locka mig till biosalongen.

Helt plötsligt så står den bara där: Semmeltårtan. Och det är precis vad det låter som; en stor, stor, Semla! Enda skillnaden är egentligen bara den att mandelmassan täcker en större del av ytan, så att man inte råkar få en tårtbit uta någon. Det är en upplevelse av det mer groteska hållet, att få ta del av en Semla så stor och saftig, en upplevelse som lätt konkurrerar ut små saker som liv och död. Detta är så mycket större. Semlan var nog trots allt 30 cm bred. Hur kan man baka så stora vetebullar?