Kategori: Undersökande journalistik

Tidigt, tidigt, för lääänge, lääänge sedan klämde Stuart Gordon till med de båda praktexemplaren Re-Animator och From Beyond och skrev samtidigt in sig i ngn form av filmhistoria. 2006 släpper James Gunn ifrån sig den fenomenala skräckisen Slither. 2007 kommer House of Re-Animator absolut inte gå upp på en biograf nära dig … Och om den sorgen hade man kunnat skriva ett antal sidor, men icke! Istället kommer denna text handla om just Slither, som på sätt och vis är en slags hyllning till allt som har med H.P. Lovecraft på film att göra. James Gunn, som skrev manus till den lyckade re-maken av Dawn of the Dead, satsar på igenkänning av det mer personliga slaget. Det är ingen stor film han gjort, dock är den så jävla passionerad att man oroas en smula för regissörens hjärta.

Storyn är inte speciellt invecklad, tacka Gud för det, den äger rum i en liten småstad (som ser ut som alla småstäder i amerikanska filmer gör), där karaktärerna sorglöst käkar paj och dansar log-dance (?) dagarna i ända. Som tur är så verkar Gunn avsky mys-pys och slänger in ngt slags rymdkräk som anlitar en ofrivillig Michael Rooker som värd, varpå Rooker genomgår en metamorfos av det mer … ehh … uppseendeväckande slaget. Jag ska inte avslöja vad som händer sedan, men det blir väldigt underhållande. Så gå och hyr. Nu!

Har även, äntligen (sista av alla), sett The Descent som jag älskade. Bra bakgrundsstory, sjyssta skådisar, grymt våld och ett elakt slut. Jag tror mycket på denna nya brittiska skräckvåg. De tar sig an skräcken på ett nytt, orginellt, sätt. De räds inte allvar, älskar effekter (sparsmakade sådana) och använder sig av humor på ett främmande sätt (Monty Python minus alla lustigheter). The Descent alltså. Hyr!!!

Som ni kanske har märkt har min kategori bytt namn från Samhället till Undersökande Journalistik.Det känns lite mer på riktigt, lite mer seriöst. Lite mer som att nu fan är det dags att sprida lite blodigt, våldsamt, allvar! Valet av namn får ej ifrågasättas, det är suveränt och bestående.

Jag kommer i fortsättningen bara ta upp saker och ting som berör mig å det grövsta, jag kommer inte längre att ”blogga”. Det ordet lägger vi bakom oss. Låt oss istället se det som informativa texter som vågar vara uppriktiga, som vågar gapa efter mycket, som vågar kika igenom nyckelhålet till ett Sverige vi tycker oss kunna ana: ett modigt och svulstigt sådant.

Mitt emellan virrvarret, som hör min fritid till, och virrvarret, som hör mitt jobb till föll tragiskt nog sammanfattningen av klubben som hör män till: Mansklubben. Senast så delade jag frikostigt med mig av våra planer och fantasier ang kvällens frenesi. Nu kanske den vettlösa explosiviteten uteblev, något som inte gjorde ngt då den istället lämnade plats för lågmälda filosofier och mjuka omfamningar. Men allt började såklart tidigare än så. Det började med Stallones senaste Rocky-installation.

Rocky som gör come back trots att han fyllt 60 … Vi kan börja med de positiva sakerna: Med ens känns allt så välbekant och tryggt: miljöerna, skådisarna, regin. Man sjunker ner i stolen med förhoppningar om att detta kommer bli lika bra som 1:an. Och likheterna är stora: boxningen, den bokstavliga alltså, ges inte så stor plats. Istället fokuseras det på karaktärerna, på att berätta en historia om det sista hoppet, och på att få till en helgjuten atmosfär. Det håller rätt bra, filmen lunkar på i ett skönt tempo, man glömmer att kolla på klockan, vältrar sig i industrimossigheten och behöver inte besvära sig med att lära känna några av rollfigurerna, då man redan känner alla rätt bra. Det svänger ok för den som älskar Rocky 1 och så jävla gärna vill uppleva den på nytt, känna det samma som man kände då.

Vad är dåligt då? Filmen är lite för bekväm, för simpel och banal. Den skiter i att utveckla karaktärerna och kämpar istället med att hålla kvar dem på ett lågt, men stabilt, plan. Den obligatoriska slutmatchen får inget utrymme, vilket kan tyckas konstigt då det ju faktiskt är runt denna som klimax cirklar. Vi bjuds på en kvarts boxning där bildspråket inte fungerar överhuvudtaget, det känns mossigt och upphottat MTV 80-tal. Bland annat kan nämnas ett par korta sekvenser där Stallones sönderbultade svartvita ansikte får sällskap av en sträng rött näsblod … ytterst märkligt. En lågmäld rekommendation alltså … men ni måste ju se den! Klart det bästa Stallone presterat sedan Rocky 1.

Å mansklubbens vägnar tackar jag för den respons vårt engagemang väckt, det är härligt att känna läsarnas stöd! Dock måste jag varna alla som själva närt tankar om att starta upp en liknande organisation; det är ingen dans på rosor! Bara detta med känslor och att låta dem storma fritt är riskabelt, det kan leda till personlighetsförändringar … grova sådana. Jag var själv tidigare blott en barsk och hård karl, besatt av återhållsamhet och selektiv mutism. Idag ljuder klockorna annorlunda, jag hälsar till och med på folk jag känner.

Om intresse kvarstår, vad gäller medlemsskap, så skicka ett anonymt mail eller bredbanda över lite kryptisk välvilja. Boende i Stockholm underlättar.

När man känner sig rastlös och lite uttråkad gör man bäst i att starta upp någonting. Jag har bestämt mig för att påbörja en mansklubb. Den kommer att invigas ikväll med ett möte män emellan. Tanken är att vi först ska gå på bio och senare dricka oss fulla på en krog där de bara serverar husmanskost. Vi kommer attt prata om känslor och våld, på film. Kanske kommer jag att utmana någon. Eftersom idén är min så har jag bestämt vad vi ska se: Rocky. Lite boxning, filosofi och känslor. Lagom av allt såklart. Jag hoppas innerligt att de andra männen kommer att tycka om valet som jag gjort. Annars får de nog se sig om efter en annan klubb.