Kategori: Undersökande journalistik

Jag sörjer en smula … den känns lite uppgiven; existensen. Jag vet att Guldbaggegalan bara är till för människor som gömmer sin bitterhet och monstruösa avund bakom en mask av uppspacklat glädjeskit, att den enbart går ut på att vidarebefordra en illusion om att de gjort någonting bra och vettigt (detta gäller alltså producenterna, regissörerna, skådespelarna mm). Jag vet givetvis redan allt detta. Mindervärdeskomplex gentemot en om möjligt värre tillställning: Oscarsgalan. MEN, det känns ändå väldigt tråkigt att Farväl Falkenberg gick lottlös därifrån. Det var utan tvekan den bästa filmen år 2006 och hela incidenten får ses som ett gigantiskt nederlag vad gäller stor, vettig och känslostormande konst.

Moster får ta hand om lillen i ett par timmar för att jag ska kunna koppla av och njuta av friden och fröjden. Tänker först gå på bio, men efter ett kort resonemang, med mig själv, bestämmer jag mig för att fika med en bok och en god kaka. Då händer det där som rätt ofta händer:

Jag öppnar dörren till toaletten, måste verkligen förlösa mig, märker att lampan är trasig. Men jag måste verkligen och fikarummet är fullt av folk som dricker kaffe, småpratar och stirrar. Det stirras alltid på den som går på toaletten. Så jag försvinner in i mörkret, stänger dörren, sveper med fingrarna längs med den inre listen för att slutligen finna låshaspen, låser. Det är mörkt, kolsvart. Jag trevar med benen och förväntar mig ett motstånd när som helst … inget … motstånd. Mitt ben sträcker sig så långt det bara går, jag tar två (små) steg vidare in i mörkret, och sedan två till. Herregud, tänker jag då mina lemmar frenetiskt (och lite paniskt) söker av terrängen i hopp om att hitta toaletten. Och så, där inne är den. Mina fingrar kryper längs med den nedre delen av toafoten, den delen som aldrig görs rent, den accelererar uppåt och locket hänger på i farten. Och jag kissar, men inget hörs, ni vet det där ljudet av vatten mot vatten. Jag prövar mig fram, höger vänster uppåt nedåt, näe. Det låter som om mitt kiss träffar kanske en vägg, eller tyg … en sko. Det är mycket kiss som avviker. Mörkret är fortfarande lika kompakt. Man ser ingenting. Jag smiter ut från toaletten, tackar mörkret. Känner mig så säker att jag till och med beställer en bit tårta.

Jag känner mig lite gammal och mossig i jämförelse med dem pojkar och flickor som är uppdaterade vad gäller Inter-Nätets fenomenala möjligheter. Just häromdagen fick jag lite inside-info om så kallade communities, bl a: SecondLife, There och Entropia. Mindes då en DN-artikel jag läst för ett par veckor sedan som handlade om just SecondLife. Skribenten hade levt genom denna site i en månads tid och med levt menar jag verkligen det mesta som hör ett ”vanligt” liv till. Han hade skaffat sig ett jobb, kollat film och datat kvinnfolk (fast det vet man ju inte). Så jag bestämde mig för att pröva på, jag gillar ju att chatta och så. Jag gillar att umgås med digitala människor.

Så jag satte igång med Entropia, laddade hem klienten och skapade mig en avatar; en superkort blek kines med grönt hår, stora läppar och jätteskalle. Bara detta tog ett par timmar. Jag kallade mig för ”The Flesh” (som den tyska kannibalens offer) och begav mig ut i Entropias pixliga djungel.

Till en början fattar jag verkligen ingenting, området är lite ökenaktigt, bara sand och lite sten, jag kan inte röra mig, förstår inte hur. Trycker på alla knappar och min avatar börjar snurra runt, hoppar och lägger sig ner på marken. En blå gubbe i uniform konfronterar mig. ”Do you need some help?”, säger han. ”Can I have your uniform?” svarar jag genom att klicka på honom och skriva i en liten ruta som avslöjar sig. ”You need to work hard before you can get one”, säger han. Vid det här laget har jag rest mig upp och börjat få lite koll på tangenterna. Jag kan bla röra mig fram och tillbaka. ”Leave me alone”, säger jag. Han svarar inte så jag frågar honom om vi kan slåss. ”You can join me, just click on my name”, säger han. Ja, ja, tänker jag, klickar på namnet med en plan om att infiltrera hans grupp och förstöra den inifrån. Oj vad han springer sedan och min karaktär bara följer efter … Vi når en glänta och en man vid namn Björn möter oss. Jag går in i honom om och om igen, trycker på anfallsknappen. ”Don’t push it”, säger jag. Björn ser nollställd ut.

Men då händer ngt, en stor grå gris med lång snabel står plötsligt mitt ibland oss och den är på dåligt humör. Den strålar oss med ngt som får min avatar att hoppa högt och springa runt. ”Kill him, men, kill him fast”, säger jag ”come on Björn”. Detta Helter Skelter håller på ett bra tag. Björn och min boss (killen i den blåa uniformen) slåss för livet, jag bara yrar runt och slänger ur mig kommentarer som ”What do you want?”, ”Why me?”. Men i slutänden är det vårat lag som står kvar som herren på täppan och den gråa grisen ligger där med näsan i leran och blöder. Bossen kommer fram till mig. ”Flesh, we don’t want you in our team anymore”.

Mitt emellan allt och inget på jobbet tar jag upp min mobiltelefon, tanken är väl den att jag ska kolla sms och lite bluetooth. Men jag fastnar någonstans på vägen, i namnet fjärrstyrning. Fjärrstyrning … hmm, tankarna söker sig till Vetenskapens Värld och pojkaktiga high-tech studier. Men kan det verkligen vara så att … Jag examinerar funktionen och telefonen börjar med att söka av området. En Nokia kommer upp. Vill du fjärrstyra, frågar telefonen mig. Ja, svarar jag med ett andetag kvar i halsen, långt där nere någonstans. Bluetooth jobbar, vill tränga in i denna Nokia så att jag ska få tillgång till den, så att jag ska kunna härska … Men Nokian vill inte, den låter meddela min bluetooth, som i sin tur står i direkt kontakt med mig, att åtkomsten nekas. Jag försöker igen, samma svar.

Tillbaka till jobbet.

Farväl till Falkenberg har chansen på en Guldbagge för bästa manus! Var inte det filmen som gjordes utan manus? Var det inte så att de under en sommar (ca) improviserade ihop typ 150 timmars material som sedan kortades till 90 min? Vet Guldbaggejuryn detta? Vet de överhuvudtaget någonting? Är de dumma i huvudet? Jag bryr mig faktiskt inte. Låt dem bilda stat tillsammans med Arbetsförmedlingen Kultur, Film i Väst och DI. Låt dem smeka varandras oljiga ryggar tills att de torkar och brister så att lite nytt blod kan få flöda till. Guldbaggen … suck.

Förresten så tycker jag att Farväl Falkenberg är den bästa filmen på måååånga mååånga år. Om ni nu trodde ngt annat.

Faktiskt är det så att jag inte brukar läsa några bloggar förutom min egen. Den har de kvaliteter som jag sympatiserar med. Den är:

Rolig

Underfundig

Intelligent

Banbrytande

Chockerande

Taktlös

Och (höll på att glömma det mest essentiella)

Vacker.

Det finns annars en hel del bloggers där ute i Inter-nätets överviktiga barm. Många av dem har kört fast, de kommer inte att överleva vintern. De är FFL (har ni läst Jens-Lapidus-Masterminds hyllade bok Snabba Cash så har ni inga problem med den termen). Inter-nätets svarta hål kommer suga tag i deras bara hårlösa typsnitt och söööva dem … Hur många bloggar är det inte som bredbandar runt där ute i mörkret, ensamma, rädda, lite arga. Flera hundra, minst …