En gryta av kittlande bubblor

Så var det jul igen och det var dags att fira med buller och bång och presenter, stök och juleskinka. Som vanligt alltså, eller inte alls. Man vet ju aldrig i förväg hur det kommer att bli, inte sant. Så sant, så sant. Som det är sagt! Men kom ihåg att den där sista biten njurpaj kan sätta sig i halsen, PÅ TVÄREN, och strypa av det sista lilla uns av liv som passerar genom din existens. Kom ihåg det bara och tänk på mig, Niklas Darke.

Jag har en ärkefiende. Han är stor och stark, bär en man av lort kring sin hals och fickorna fulla med ljummet kondenserat hat. Han trivs inte med livet, någon måste ha skadat honom. Och jag tycker synd om honom, lite.

Så här i juletider tänker man oftast på dem man hyser starka känslor för, just därför tänker jag mycket på min familj och Niklas Darke. Såklart att det är löjligt, löjligt men nödvändigt och roligt. När Niklas domderar mitt huvud så mår jag rätt bra, hatet blir till en kreativ gryta av kittlande bubblor, den smakar gott när jag sippar på den, men ibland rycker tungspetsen till.

Förklaringen finns här:

X

En riktigt God Jul önskar jag eder och vill ni ha lite god hembakad marzipan så får ni maila.

William Hurt

Lucifer Valentine har fel, det finns ingenting i ordet ”spya” som är upphetsande eller ens charmigt. Det vet jag, det vet nog inte han. Jag har lärt mig den hårda vägen. Men det såklart, skillnaden finns ju där, mellan fyllespya, bullimispya (som i Valentine’s fall) och vinterkräksjukespya (som i mitt fall). Ett visst sorts kräk är annorlunda än en annan sorts. Men sådana, mindre, olikheter är både svåra att uppfatta samt våga ta på allvar när man ligger där i soffan med en skopa spy i ena handen och en hink i den andra. Det man tänker mest på då är alla dessa gamlingar som dött i fosterställning, på det mest förnedrande sättet av alla.

Mellan 17 – 02 kräktes jag, tills att det inte fanns mer att ta av, ens om man skrapat insidan av min magsäck med en slickepott, det var groteskt. Jag kände mig som William Hurt i Altered States då han genomgår den slutgiltiga metamorfosen; en gigantisk omvänd födelse, ut ur någons lite väl åtsnörpta tarm. Och på TV4 visar man Ensam Hemma 4, en film som ingen får tycka om, inte ens barn så små som 2 år får tycka om den filmen. I min yrsel tvingades jag glo på den bitvis, då jag inte orkade lämna soffan för att byta kanal. Jag han uppfatta 500 slag mot någons skrev. Var detta handlingen? Fan jag som tyckte 1:an var så bra …

Hårt, men kärleksfullt

Mina favoritfilmer, just nu: Almost Human, Manhunt, All the Colors of the Dark, CQ och Pusher 2. Samt, såklart, Farväl Falkenberg. Jag har nog aldrig tidigare blivit så berörd av en film! Den tog tag i just den där delen hos mig själv som jag så länge velat släppa, nämligen barndomen, och klämde åt; hårt men samtidigt kärleksfullt. Redan i det inledande badet ramlade minnena över mig och integrerades in i själva filmupplevelsen. Samtidigt förstår jag dem som hatar den, kan man inte fylla i de blanka luckorna själv så ter den sig nog oerhört pretentiös och naturromantiskt svulstig. Det är alltså en film som man halvt om halvt gör själv. Vilken grej!

Förresten: postern till Hostel 2 slår en del rekord, vilka är svårt att säga men kommer man att se filmen? JAAAA!

Vad är det med låtsasvåld som verkar realistiskt som är så bra? Nutidens trend, inom skräckgenren, verkar vara att driva allting lite längre, våga visa mer, bli äkta! Bland dessa neo filmer finner vi bl a: Wolf Creek, Motorsågsmassakern (nyinspelningen) och Hostel. Men även sanna ess, dock lite mer underground, som August Underground, Slaughtered Vomit Dolls och Neighborhood Watch. Jag kommer ihåg när scenen utgjordes av filmer som Bad Taste, Brain Dead och Re-Animator, då det istället handlade om att överdriva effekter och scenerier så mycket att man skrattade åt dem istället. Vad hände? Är samhället så annorlunda att det krävs en radikal förändring inom filmindustrin? Handlar det om större reella rädslor som måste bearbetas och dämpas? Blir extremiteterna inom filmens genrevärld ett sätt för oss att ta ner verkligheten på jorden?

Filmavtalet?

Nya filmavtalet lyder ungefär såhär: vi ska ge mer pengar till färre filmer. Detta borde ju i praktiken betyda att Colin Nutley freak-a-likes:en får mer pengar att leka med medans personer med talang, tycke och smak inte får några pengar alls! Vad fan ger man inte fler filmer mindre pengar för? Tänk er 100 Farväl till Falkenberg på ett år. (Jag hade gått och sett dem) Jo det beror på att filmyrket fortfarande SKA vara så jävla respektingivande, exklusivt och storslaget. Ta ner konsten på jorden, herregud, solka ner den och våga kom till insikt om att det bästa som någonsin producerats i detta land är lågbudget!

Filmer att se fram emot: Allt om min buske, Gangster, Göta kanal 2, Underbara älskade.

Drillande killen

En film som heter ”The Driller Killer”, kan bara inte vara dålig, det fungerar inte så. Även om filmen i sig skulle råka vara dålig så skulle titeln omedelbart få en att bortse från sådana petitesser. Men det är ju alltid skönt att slippa bortse från saker och ting, som i fallet med ”The Driller Killer”. Första gången jag såg den var för 15 år sedan, jag var liten och tanig med smak för blod. Kommer ihåg att jag då blev smått besviken, för ”The Driller Killer” är inte riktigt vad man kan förvänta sig av en film med det namnet. Filmen fokuserar sig istället på den nedåtgående spiralen inom oss alla och liknar på många sätt och vis dansken ”Bleeder” i sitt sätt att gestalta manlig frustration och dess ytterligheter.

Förresten ligger det ngt märkligt över slagborrar och diverse kraftverktyg: Verktygslådemördaren, Motorsågsmassakern, Nail-gun massacre, Hollywood Chainsaw Hookers med mera, med mera. Det verkar som om den ultimata vreden ligger i att verka mördande på ett extremt högljutt och oblygt sätt. Men det går väl i vågor, genrefilmer inom genren kommer väl alltid att komma och gå, det är bara att svälja och välja att vraka, eller tvärtom.