Etikett: Cinemateket

Augustirapsodi om Cinemateket

Sommaren är snart över. Skönt för oss cinephiler som suttit hemma och bläddrat i böcker i väntan på att Cinemateket ska dra igång igen. I augustiprogrammet stoltseras det med följande serier: Rainer Werner Fassbinder (avslutas denna månad efter att ha pågått sedan våren), Éric Rohmer och Stockholm.

De Fassbinder-filmer som visas är några av hans allra finaste filmer. Veronica Voss längtan och Lola (som tillsammans med Maria Brauns äktenskap bildar BRD-trilogin), är två av Fassbinders bildskönaste och vackraste filmer. Inte fullt lika visuellt fulländad, men ändå minst lika bra är Fassbinders filminspelningsfilm Varning för helig sköka. En annan otroligt bildskön film är Fassbinders sista film, Matrosen och stjärnan, efter Jean Genets roman. Dessutom visas en av mina Fassbinder-favoriter Petra von Kants bittra tårar där Margit Carstensen spelar en diva med diktatorfasoner som drabbar både Hanna Schygulla och Irm Herrman.
Den enda Fassbinder-film jag kan råda er att hoppa över (om ni nu absolut måste) är Lili Marleen, där Hanna Schygulla går på tomgång i en film om en tråkig popsångerska i Hitlers rike.

Éric Rohmer är en av kinematografins sanna mästare. De flesta av hans filmer som Cinemateket visar tillhör hans serie Moraliska berättelser (min översättning). Samtliga av dessa är något bland det vackraste som fångats på film. Trots att Éric Rohmer envisas med att argumentera för att han inte säger något med sina filmer och istället använder sig av filmen för att visa saker, så har hans filmer väldigt mycket att säga om människan. I alla dess olika stadier.

I serien betitlad Stockholm finner vi Bo Widerbergs klassiska Mannen på taket, som jag antar inte behöver en utförligare beskrivning. Resterande filmer är däremot relativt okända, till och med så okända att undertecknad inte har sett dem. Men Hasse Ekman är sällan ointressant (Medan porten var stängd) och inte vill man missa en äkta pilsnerfilm (Söderkåkar) eller hur det ser ut när Keve Hjelm tror att han är Peter Haber (Roseanna). Jag kan nämna att anledningen till denna serie är Stadsmuseets utställning om vår kära huvudstad.

På begäran visas två filmer jag inte sett, Alejandro Jodorowskys Santa Sangre och Richard Attenboroughs Magic, och en film jag sett, Grigorij Tjuchrajs Ballad om en soldat, som är en väldigt vacker film från anrika Mosfilm. Gå och se!

Satansbratens cinemateketprogram

Ny månad, nytt cinemateketprogram. Självklart lyckas Cinemateket inte överträffa deras förra program. Detta beror dock mer på att det är hälften så många filmer som visas, och inte på själva filmvalen.

Fassbinder-retrospektivet fortsätter sedan förra månaden och vi bjuds här på några av hans allra bästa filmer, men också några av de lite sämre. Till den första kategorin räknar jag Katzelmacher, Götter der pest men framförallt Die Niklashauser fahrt. Till den andra räknar jag Der amerikanische soldat och Rio das mortes. Satansbraten placerar vi mellan dessa två kategorier och Wildwechsel kan jag inte placera någonstans eftersom jag inte har sett den.

Vi bjuds även på ett Sophia Loren-retrospektiv. Av de filmer som ingår där har jag bara sett Ettore Scolas En alldeles särskild dag som är en alldeles strålande film. Jag ser dock mest fram emot de senare Vittorio De Sica-filmerna där Loren medverkar, men även Anthony Manns El Cid och Charlie Chaplins sista film Grevinnan från Hong Kong med en cast som inte går av för hackor. Smaka bara på dessa saftiga namn: Loren, Brando,Tippi Hedren och Chaplin himself.

Utöver dessa två retrospektiv visas även If…. Lindsay Andersons anarkistiska skolfilm (alltså en anarkistisk film om en skola och inte en anarkistisk film som Anderson gjorde när han gick i skola) där några uppkäftiga ungar, med Malcolm McDowell i spetsen, massakrerar det brittiska skolsystemet.
I samband med dramatens Ingmar Bergman-festival visas en av gubbens favoritfilmer Körkarlen. Det roliga med denna visning är filmkopian är ny och att den ackompanjeras av reguljären Matti Bye som denna gång har tagit med sig två extramusikanter, Kristian Holmgren och Lotta Johansson. Detta lär bli något alldeles extra och bör ej missas.

Dirk Bogarde var en mäktig skådespelare som av undertecknad en gång beskrevs som ”de intellektuellas Sean Connery”. Jag vet inte riktigt hur klockren den beskrivningen är, men faktumet att han är en av englands coolaste skådespelare kvarstår.
Vi kan se Bogarde i Alain Resnais Ödets hand där han spelar mot Ellen Burstyn. Jag själv har inte sett denna film men rekommenderar den ändå. Resnais har en tendens att vara väldigt intressant oavsett vad man tycker om hans filmer.

När jag listade de filmerna jag såg mest fram emot som skulle ha premiär detta år fann vi Lars Von Triers Antichrist, som Cinemateket visar den 27 maj. Jag vet tyvärr nästan ingenting om resterande filmer. Ni får helt enkelt leta upp information om dessa på annan plats.
Cinemateket tar ett sjukt långt sommaruppehåll (14 maj-17 augusti) och även fast filmerna som visas i augusti redan är bestämda så väljer jag att återkomma med mina värdeomdömen om dessa när hösten närmar sig och de är litet mer aktuella.

Lev väl!

La Cinémathèque Suédoise

Är Oscarsgalan slut nu? Skönt, då kanske vi åter kan koncentrera oss på riktiga filmer istället.

Cinemateket har släppt programet för mars-april, och detta program måste vara ett av de bästa som Cinemateket någonsin skrapat ihop. Vi kommer att bjudas på retrospektiv av följande regissörer, Robert Bresson, Rainer Werner Fassbinder, Kenji Mizoguchi, Hirokazu Kore-eda samt Alexander Mackendrick. Man visar även ett antal filmer med Anna Q. Nilsson.

Robert Bresson är (halvt diskuterbart) den absolut bästa regissören i filmhistorien och Cinemateket visar tolv av de fjorton filmer han regisserade. Jag tycker bäst om Mouchette, Min vän Balthazar, Djävulen förmodligen och Blodspengar men rekommenderar er självklart till att gå och se allt. Något annat vore korkat.

Rainer Werner Fassbinder var till skillnad från Bresson otroligt produktiv. Stilmässigt så är det också stora skillnader mellan dessa två regissörer. Bressons uttryckslösa karaktärer står i stor kontrast till det svulstiga och teatrala spelet vi finner hos Fassbinder. Men mycket sämre blir det inte för det. Jag rekommenderar allt, men speciellt Rädsla urholkar själen, Maria Brauns äktenskap, Den tredje generationen och Frukthandlarens fyra årstider. För er oinvigda tipsar jag om Kim Ekbergs informativa och underhållande regissörsporträtt som ni finner här.

Jag har inte sett tillräckligt av varken Mizoguchi, Kore-Eda eller Mackendrick, men det jag sett har varit bra och jag ser fram emot mer. Cinemateket har även två andra retrospektiv som kommer att avslutas under mars-april. Dessa består av filmer av Derek Jarman samt Françoise Truffauts samlade verk. Jag är dock inte överförtjust i Jarmans filmer och vi har redan passerat Truffauts mest intressanta period och vill därför inte tipsa er om något särskilt.

Utöver alla dessa retrospektiv så visas även klassiker som Jean Cocteaus Skönheten och odjuret, Den glädjelösa gatan av G.W Pabst, Lawrence of Arabia av David Lean, Bergmans The Touch, Pier Paolo Pasolinis Matteusevangeliet och Michelangelo Antoniois The Passenger som inleds av filmens fotograf Luciano Tovoli.

Ni kan se hela programet här. Noterbart är att detta är filmer som kommer att visas i Stockholm. Programet för Göteborg och Malmö kommer att se något annorlunda ut och kommer snart att kunna beskådas på sfi.se.

Tillbaka till Oscarsgalan. Jag tycker nödvändigtvis inte att filmerna som vinner priser där inte bör betraktas som seriösa filmer. Däremot anser jag att hysterin kring galan är osund och den vikt som läggs vid den absurd.

Herr Donner – en man att lita på

Cinemateket i Stockholm har denna månad visat tre titlar ur Jörn Donners oeuvre. Den första att visas var En söndag i september som herr Donner själv samt huvudrollsinnehavaren Harriet Andersson introducerade.
Filmen är en stjärnspäckad skildring av ett förhållande. Mannen som spelar mot Harriet är ingen mindre än Thommy Berggren. Båda skådelspelarna är så bra som de kan bli, och Donners regi är mycket mogen med tanke på att detta är hans regidebut. 1963 visades filmen för första gången på svenska biografer och precis som andra filmer från den perioden, (Widerbergs, Antonionis och Truffaut’s) så finns en mänsklighet hos karaktärerna som man sällan tidigare skådat.

Nästa film på listan var färgfilmen Svart på vitt där också Donner själv spelar huvudrollen. Under filmvisningen kom jag många gånger att tänka på Godard’s Pierrot le fou, om det beror på att det är likheter mellan de båda historierna eller mellan Jörn Donner och Jean-Paul Belmondo vet jag inte. Men visst finns det likheter. Filmen handlar om Juha Holm som, trött på livets alla förpliktelser, ger sig iväg med en ung dam som han inleder ett förhållande med.
En söndag i september var lugnt men effektivt berättad (förutom de långa mellansekvenserna), men i Svart på vitt klipper Donner exakt när han känner för det och resultatet är häpnadsväckande. Tempot är hetsigt vilket resultar i en aggresionen som fruktsamt positioneras mot Finlands melankoliska miljöer.

Den sista tillika den sämsta filmen var Män kan inte våldtas. En film om en bibliotikarie som våldtas och bestämmer sig för att hämnas. Filmen är komplicerad i all sin enkelhet, samtidigt som den är något övertydlig lider den också av att vara lite ofokuserad. Vi förstår aldrig riktigt vad Donner vill säga. Boken som filmen är baserad på har jag läst ska argumentera för att män faktiskt kan våldtas, men Donner verkar inte vara lika säker på saken som författaren Märta Tikkanen.
Men trots allt så är filmen viktig eftersom den gör vad den ska, uppröra och väcka debatt.

Sex på film är något väldigt få har lyckats med. Nicolas Roeg är i mina ögon sexmästaren. Men Jörn Donner var/är också talangfull inom området. Förutom de otäcka och bra våldtäktsscenerna i En söndag i september och Män kan inte våldtas så ser vi i Svart på vitt hur karaktärernas känslor för varandra förändras genom de explicita sexsccenerna.

Det verkar som min lista på finska auteurer måste utvidgas. Aki Kaurismäki är inte längre ensam. Det är dock synd att Donners filmer ska vara så svårtillgängliga, det finns en svensk utgåva av Män kan inte våldtas, och i Finland ser det ut som 69 – Sixtynine, Kvinnobilder och Svart på vitt finns utgivna och dessa utgåvor verkar alla vara textade på engelska.