Ibland känns det som att man går på moln på Berlinalen – det kan vara alltifrån att man träffar eller får se någon man alltid velat träffa eller se (till den kategorin hör for min del helgens båda hedersgäster De Niro och Clintan) men eftersom det trots allt är frågan om en filmfestival, är detta med att gå på moln oftast en fråga om att hitta och se rätt filmer. Det gjorde jag idag tisdag.
Det första molnet jag klev på var Sam Garbinskis alldeles strålande tävlingsfilm Irina Palm, där Marianne Faithfull spelar en kvinna som för att bekosta en operation på sitt mycket sjuka barnbarn börjar arbeta inom sexindustrin i London. Faithfull är lysande och filmen både beror och underhåller med situationer som åtminstone jag aldrig sett på bio tidigare. Har har vi ännu en storfavorit till Guldbjornen och oavsett hur det går på lördag, kommer vi att få höra mer om denna film!
Dessförinnan såg jag argentinska El Otro (The Other), en mycket märklig eller i alla fall ovanlig filmupplevelse där den unge regissören Ariel Rotter inte ger publiken en lätt uppgift om man vill komma in i och förstå filmen. Handlingen kretsar kring en advokat som i början av filmen får reda på att hans hustru väntar barn och beger sig på en (både inre och yttre) resa som rymmer lite av varje. Alla som ser filmen agerar iakttagare, därtill högst associativa sådana då inte mycket huvudkaraktären gör är logiskt försvarsbart och dialogen därtill är sparsam.
Såg också världspremiaren av jurypresidenten Paul Schraders stjärnspäckade The Walker med bland andra Woody Harrelson, Kristin Scott Thomas och Lily Tomlin i rollistan. Ingen av dem infann sig dock på Berlinalens röda matta så Schrader och fansen fick hålla till godo med Willem Dafoe (också han med i årets internationella jury) och Lauren Bacall.
Trots en del tunga namn har stjärnfallet på Berlinalen varit en liten besvikelse: inte nog med att fjolårets profiler George Clooney (The Good German) och Woody Harrelson (The Walker) valde att utebli i år, även till exempel Angelina Jolie (The Good Shepherd) och Gerard Depardieu (La Vie en Rose) stannade hemma.
Schraders film? Jodå, det var en högst obalanserad liten mordhistoria förlagd till Washington-etablissemang där man nog kan tycka både ett och annat om herr Harrelsons rollprestation i huvudrollen. Dock är det kuriosa-kul med Schraders medvetna cineastpendanger till bland andra 1970-talsklassiker som Altman Nashville (där Tomlin och Ned Beatty för första gangen spelade ett äkta par) och Schraders egen American Gigolo.
Därefter hade jag turen att ta mig in på premiaren på Steve Buscemis Interview, som hyllades i Sundance forra månaden och nu var det dags for en småpackad Buscemi att erövra Berlin-publiken med denna fenomenala nyinspelning av Theo van Goghs kammarspel med samma namn – tveklöst en av festivalens finaste (och mest välspelade!) pärlor hittills. Vi återkommer med en längre artikel om filmen framöver.
Aftonens sista film var sannolikt dagens bästa, som det där sista molnet man kliver på innan det börjar kännas att man flyger: Julie Delpys Deux jours à Paris, som regissören skrivit, regisserat, spelar huvudrollen i och dessutom komponerat musiken till (det är nästan fråga om en Chaplin-aktig talang dar!) var en charmig film i samma anda som de filmer som tidigare gjort henne känd, Bara en natt (Before Sunrise) och Bara en dag (Before Sunset), men hade samtidigt drag av både emotionsbyggd experimentlusta á la Sofia Coppola och humoristiskt dialog- och situationsspel i klass med den tidige Woody Allen. Filmen får svensk biopremiar i höst, kanske i samband med Stockholms filmfestival. Inte missa!
