FILM.NU Bloggarkivet

Lägg namnet på minnet. Ni som redan sett Little Miss Sunshine vet vem jag pratar om. Det var länge sedan (om någonsin?) jag blivit så tagen av ett litet barn i en filmroll. Jag har vanligtvis väldigt svårt för barnskådisar och tycker ofta att deras dåliga prestationer verkar förlåtas med ”De är ju bara barn”, av både publik och filmskapare. Abigail Breslin ger hopp åt en sån som jag. En som känner sig bitter och elak när han sitter och klagar på barn på film. Abigail visar att åldern 10 inte är någon ursäkt för att vara en dålig skådespelare. Jag minns att jag var ganska tagen av henne redan i Signs men tillsammans med filmens misslyckande föll hon i glömska. Jag har också varit fascinerad av hennes bror, Spencer Breslin, i både The Kid och The Cat in the Hat, även fast den förstnämnda var ganska dålig och den sistnämnda riktigt usel. Säga vad man vill om barnarbete men föräldrarna Breslin har gjort ett bra jobb. I Little Miss Sunshine, trots fantastiska insatser av precis alla andra medverkande, lyser Abigail klarare än någon annan och filmen är något utav det bästa jag sett i år. Den bevisar att det faktiskt går att sätta seriösa ämnen som sex, framgång, skönhet, acceptans och död på dagordningen, presentera allt på ett skruvat och tokroligt sätt och ändå göra stor film av det. Filmen är otroligt dum och fånig på sina ställen men dessa scener vägs upp av närvaron av ett extremt stort hjärta. Håll utkik efter makarna Dayton/Faris nästa långfilm.

För att kommentera på tidigare filmer som jag sett den senaste tiden så var A Scanner Darkly helt okej. Filmen är en visuell upplevelse, med sin animering på redan filmat material, men innehållet, med intressanta frågor kring kopplingen mellan drogtillverkning – drogavvänjning och antidrogaktivisters gränser, slarvades bort någonstans där i den snygga formen. Den hade några exceptionella grepp men jag hade förväntat mig så mycket mer.

Good Night, and Good Luck var riktigt bra men kändes så otroligt kort. Jag hade också väntat mig en större koncentration på maktkampen mellan McCarthy och Murrow, som det var nu kändes det som de bara gick en kort rond mot varandra utan direkt kroppskontakt. Men det ligger något magiskt skimmer över denna svartvita pärla. Den är intressant, snygg och det är svårt att hitta en enda dålig skådespelare i rollistan. Den fungerar också väldigt väl som ett viktigt inlägg i debatten om vinklad mediepolitik och vill man så hittar man svar på den egentliga anledningen till att Public Service behövs i Sverige.

Har också hunnit med att hyra och se Brick som jag tyckte var helt okej. Den gör sköna kopplingar till Film Noir-genren men jag var ganska trött när jag såg den och hängde inte riktigt med. Filmen växer en hel del nu när jag läser om den på nätet och hade jag inte behövt lämna tillbaka den hade jag sett om den.

Det kan gå flera dagar utan att jag hinner med att se en enda film eller lyckas hitta några intressanta filmnyheter på nätet. Det är visserligen dagar som jag får mycket annart gjort. Men så kan det plötsligt komma dagar, som de i början på denna vecka, som till bredden är fyllda med film. Denna vecka har Guldbaggegalan avverkats, Oscarsnomineringarna släppts och ovanpå det så har jag hyrt två filmer, A Scanner Darkly och Good Night, and Good Luck. Det blir till att se båda filmerna idag eftersom filmtittandet avbröts igår av att Infernal Affairs (Mou gaan dou) gick på tv. SVT ger återigen valuta för licensavgiften genom det lysande draget att visa Hong Kong-föregångaren till The Departed som fortfarande går på bio. Eftersom jag inte hade sett någon av filmerna tyckte jag det var passande att börja i rätt ände med Infernal Affairs.

För att sammanfatta veckan hittills så tyckte jag att Guldbaggegalan var märkligt ironisk på något sätt. Det kändes som många av deltagarna och även producenterna skämdes för svensk film, vilket också speglades i de pricksäkra men malplacerade fejktrailers som visades. Emma sammanfattade det kanske bäst med orden: ”Känns det inte som att det är farligt att parodiera något som ofta är parodi redan i sig själv?”

Oscarsnomineringarna har jag inte så mycket åsikter om, vilket fortfarande bottnar i att jag inte sett många av filmerna. Men det ska jag självklart ändra på innan själva galan. Jag återkommer också med en tipsrad på hur jag tror det kommer att gå.

Infernal Affairs var riktigt bra. Fick härliga amerikansk 90-talsaction-vibbar av bildspråket samtidigt som berättelsen inte följde Hollywoodsberättandets ramar, vilket kändes väldigt uppfriskande och faktiskt lite ovant efter de stora portioner amerikansk film som jag sätter i mig. Jag är ännu mer nyfiken på The Departed nu, men jag har inte höga förväntningar.

A Scanner Darkly har jag väntat på sedan jag fick reda på att Philip K. Dick (mannen som skrev ”Do Androids Dream of Electric Sheep?” som blev Blade Runner) låg bakom berättelsen. Jag har hittills bara sett halva och den är riktigt snygg och ganska underhållande men filmen kryper över hela kroppen på något konstigt vis. Återkommer med den slutgiltiga domen när jag sett hela. Good Night and Good Luck ska jag se ikväll och där har jag riktigt höga förväntningar efter att den landade som nummer ett på filmtidningen Ingmars lista över 2006 års bästa filmer och att de i motiveringen lyckades nämna All the Presidents Men som är en fantastisk film. Det kommer bli en bra kväll.