10 filmer

Ända sedan januari blev februari har jag tänkt sammanfatta årets första filmmånad. Men min laptop har varit på reparation och däri sparar jag all information om filmerna jag ser, så det har fått vänta. Men igår dök datorn upp igen så här följer lite reflektioner kring årets första månad.

Vi kan kalla det en mjukstart. På de 31 dagarna i januari hann jag med 10 filmer. Det är mindre än en film var tredje dag och det får verkligen betraktas som ett stort misslyckande. Samtidigt känner jag att mitt filmtittande lite smått börjar få fotfäste och jag försöker undvika att göra filmkonsumtionen till ett tvångsbegär. Tittar man tillbaka på de 10 filmerna intalar jag också mig själv att kvalitén har fått gå före kvantiteten. Ska jag sätta fingret på mitt misslyckande så är det biofilmerna. Jag såg inte en enda film på bio i januari. Pinsamt. Jag tycker visserligen att biobesök svider ordentligt i plånboken men 2-4 biofilmer i månaden måste jag väl kunna kosta på mig? Som det är nu har jag inte ens kommit iväg på Rocky Balboa trots att jag tjatat om den i ett tidigare inlägg.

Av januarifilmerna sticker The Squid and the Whale, Good Night, and Good Luck och Little Miss Sunshine ut som självklara favoriter. Infernal Affairs var också riktigt bra men jag har trots det inte sett The Departed ännu. Resten av filmerna har jag säkert nämnt tidigare i förbifarten så de behöver således inte nämnas igen. Att jag nästan inte alls eller helt glömt att kommentera vissa av filmerna som jag sett talar säkerligen för sig själv.

Ett tydligt mönster i årets filmtittande är att nästan alla filmerna är från förra året, eller åtminstone hade Sverigepremiär 2006. Stromboli, från 1949-50, är den enda filmen som inte kom på 2000-talet. Det beror på att jag ju fortfarande försöker hinna ikapp allt jag missade förra året, men kunde jag bara klämma in några av årets filmer samt några klassiker hade allt varit perfekt.

Så avslutningsvis tar jag med mig två hemläxor in i februari. Att komma iväg på bio har blivit till ett akut måste och jag hoppas snart kunna notera den första 2007-filmen. Jag ska också damma av klassikerlådan och avnjuta lite filmhistoria och filmnostalgi. Nu tar vi nya tag.

Undersökande journalistik

Som ni kanske har märkt har min kategori bytt namn från Samhället till Undersökande Journalistik.Det känns lite mer på riktigt, lite mer seriöst. Lite mer som att nu fan är det dags att sprida lite blodigt, våldsamt, allvar! Valet av namn får ej ifrågasättas, det är suveränt och bestående.

Jag kommer i fortsättningen bara ta upp saker och ting som berör mig å det grövsta, jag kommer inte längre att ”blogga”. Det ordet lägger vi bakom oss. Låt oss istället se det som informativa texter som vågar vara uppriktiga, som vågar gapa efter mycket, som vågar kika igenom nyckelhålet till ett Sverige vi tycker oss kunna ana: ett modigt och svulstigt sådant.

Två av två

Filmkrönikan har börjat riktigt bra den här säsongen. I två raka avsnitt har programmet gästats av en intressant filmpersonlighet och konversationerna kring filmerna är inte fullt lika tomma som förra året. Andrea Reuter har jag börjat mjukna för men jag har fortfarande otroligt svårt för Helena von Zweigbergks ointressanta monologer. Förra veckan var Stefan Jarl gäst och nu senast besökte Ewa Fröling programmet. Båda var mycket kunniga inom sina områden och jag får ta tillbaka en del av den kritik som jag kom med förra året. Jag menade att skådespelare och regissörer inte nödvändigtvis kan uttrycka sig kunnigt om film bara för att de har det som yrke, något som förra säsongen gång på gång bevisade. Men hittills i år håller jag tillbaka kritiken.

Martin Scorsese är annars ett bra exempel på att det går att kombinera stor kunnighet och stor filmkonst. Hans A Personal Journey with Martin Scorsese Through American Movies är ett lysande exempel. Se den.

Nästa vecka gästas programmet av regissörerna bakom fantastiska Storm, Måns Mårlind och Björn Stein. Jag längtar redan.

En lågmäld rekommendation

Mitt emellan virrvarret, som hör min fritid till, och virrvarret, som hör mitt jobb till föll tragiskt nog sammanfattningen av klubben som hör män till: Mansklubben. Senast så delade jag frikostigt med mig av våra planer och fantasier ang kvällens frenesi. Nu kanske den vettlösa explosiviteten uteblev, något som inte gjorde ngt då den istället lämnade plats för lågmälda filosofier och mjuka omfamningar. Men allt började såklart tidigare än så. Det började med Stallones senaste Rocky-installation.

Rocky som gör come back trots att han fyllt 60 … Vi kan börja med de positiva sakerna: Med ens känns allt så välbekant och tryggt: miljöerna, skådisarna, regin. Man sjunker ner i stolen med förhoppningar om att detta kommer bli lika bra som 1:an. Och likheterna är stora: boxningen, den bokstavliga alltså, ges inte så stor plats. Istället fokuseras det på karaktärerna, på att berätta en historia om det sista hoppet, och på att få till en helgjuten atmosfär. Det håller rätt bra, filmen lunkar på i ett skönt tempo, man glömmer att kolla på klockan, vältrar sig i industrimossigheten och behöver inte besvära sig med att lära känna några av rollfigurerna, då man redan känner alla rätt bra. Det svänger ok för den som älskar Rocky 1 och så jävla gärna vill uppleva den på nytt, känna det samma som man kände då.

Vad är dåligt då? Filmen är lite för bekväm, för simpel och banal. Den skiter i att utveckla karaktärerna och kämpar istället med att hålla kvar dem på ett lågt, men stabilt, plan. Den obligatoriska slutmatchen får inget utrymme, vilket kan tyckas konstigt då det ju faktiskt är runt denna som klimax cirklar. Vi bjuds på en kvarts boxning där bildspråket inte fungerar överhuvudtaget, det känns mossigt och upphottat MTV 80-tal. Bland annat kan nämnas ett par korta sekvenser där Stallones sönderbultade svartvita ansikte får sällskap av en sträng rött näsblod … ytterst märkligt. En lågmäld rekommendation alltså … men ni måste ju se den! Klart det bästa Stallone presterat sedan Rocky 1.

Vill du också bli medlem?

Å mansklubbens vägnar tackar jag för den respons vårt engagemang väckt, det är härligt att känna läsarnas stöd! Dock måste jag varna alla som själva närt tankar om att starta upp en liknande organisation; det är ingen dans på rosor! Bara detta med känslor och att låta dem storma fritt är riskabelt, det kan leda till personlighetsförändringar … grova sådana. Jag var själv tidigare blott en barsk och hård karl, besatt av återhållsamhet och selektiv mutism. Idag ljuder klockorna annorlunda, jag hälsar till och med på folk jag känner.

Om intresse kvarstår, vad gäller medlemsskap, så skicka ett anonymt mail eller bredbanda över lite kryptisk välvilja. Boende i Stockholm underlättar.