Berlin: dag 1

Berlinale Så har 57:e Internationale Filmfestspiele i Berlin dragit igång. Själv kom jag till ett snömoddigt och ruggit Berlin vid halvfyra-tiden i eftermiddags. Sedan dess har letat rätt på mitt hotell, hämtat ut ackrediteringen (så att jag ska kunna se någon film) och sett Jeff Goldblum och Ashley Jensen (från bl a Extras) på röda mattan till premiären av La Vie en Rose. Själv lyckades jag inte ta mig in på den visningen (man var tvungen att ha en särskild inbjudan, å nån sån hade jag inte hunnit skaffa mig i tid).

Nu sitter jag och kollar programmet för morgondagen på ett café intill Sony-biografen på Potzdamer platz. Jag har inte kommit så långt, men hunnit pricka in ett par visningar i alla fall. Det blir nog Armin av Ognjen Svilicic och The Good German av Steven Soderberg. Tror jag. Nu är det snart dags att packa sig hemåt. Rejält trött efter resa och kringflackande på u- & s-bahn.

PS. Vill ni nå oss i Berlin går det bra att skicka sms (eller ringa, men jag lovar inte att vi alltid kan svara) till +49 151 533 120 31.

America is living in spin

I mitt senaste inlägg valde jag att inte nämna de två filmer jag hunnit med i februari. Nämligen M. Night Shyamalans godnattsaga Lady in the Water och Jason Reitmans tobakssatir Thank You for Smoking. Jag har haft en liten förkärlek för Shyamalan ända sen jag för en tid sen gjorde en djupgående analys av hans berättarteknik i The Village, en film som jag efter det inte riktigt kan få nog av. Lady in the Water fullkomligt andas Shyamalan men manuset (som bygger på en godnattsaga han berättade för sina barn) är lite väl skruvat och ganska tunt även för honom. Sagan känns fortfarande som den berättas vid sängkanten och nästan som att det hittas på efterhand. Berättelsen har en relativt underhållande grundtanke men den klarar inte av förflyttningen till vita duken, trots fint skådespel från favoriter som Bryce Dallas Howard och Paul Giamatti. Jag finner ändå trygghet i att se det som att Shyamalan nu fått denna film ur systemet och väntar med spänning på nästa.

Thank You for Smoking stöter på liknande problem som föregående film, men inte till samma grad. Jason Reitman (son till Ivan Reitman, som stod för regin i Ghost Busters och en rad andra Hollywoodkomedier) har gjort en mycket underhållande film. Tyvärr är det första man tänker när eftertexterna rullar att det hade kunnat bli så mycket mer. Satiren är inte så knivskarp som man hade velat och humorn får alldeles för ofta överhanden. Lite synd på en mängd bra skådespelare (Aaron Eckhart har aldrig varit bättre) och ett intressant manus. Filmen är på tok för kort för att tackla ett sådant intressant ämne som tobakslobbyism och allt tassande kring de viktiga frågorna, och tendensen att hela tiden skoja bort det seriösa, får en att misstänka verkliga tobaksaktörers inblandning i Hollywood. Sevärd och välgjord men den hade kunnat vara så oändligt mycket mer.

Jag missade det efterlängtade Filmkrönikan igår med Mårlind/Stein som gäster. Lyckligtvis går det ju att titta på många SVT-program på webben vilket jag också gjorde. Programmet var helt okej och jag är nu ruggigt sugen på både Pan’s Labyrinth och Children of Men. På webben finns också ett utökat samtal mellan Helena von Zweigbergk, Göran Everdahl, Björn Stein och Måns Mårlind och det var riktigt roligt att ta del av eftersom regissörernas tid i det TV-sända programmet var begränsad. Idén med att lägga ut extramaterial som inte får plats i programmen på hemsidan är ett lysande koncept som SVT verkligen borde spinna vidare på. I klippet fick man tydliga bevis på Mårlind/Steins enorma berättarglädje och varför de jobbar så bra ihop, den ena tycks ta vid där den andra slutar. Helt klart det bästa Filmkrönikan producerats hittills i år.

Så mycket större

Helt plötsligt så står den bara där: Semmeltårtan. Och det är precis vad det låter som; en stor, stor, Semla! Enda skillnaden är egentligen bara den att mandelmassan täcker en större del av ytan, så att man inte råkar få en tårtbit uta någon. Det är en upplevelse av det mer groteska hållet, att få ta del av en Semla så stor och saftig, en upplevelse som lätt konkurrerar ut små saker som liv och död. Detta är så mycket större. Semlan var nog trots allt 30 cm bred. Hur kan man baka så stora vetebullar?

En passionerad skräckis

Tidigt, tidigt, för lääänge, lääänge sedan klämde Stuart Gordon till med de båda praktexemplaren Re-Animator och From Beyond och skrev samtidigt in sig i ngn form av filmhistoria. 2006 släpper James Gunn ifrån sig den fenomenala skräckisen Slither. 2007 kommer House of Re-Animator absolut inte gå upp på en biograf nära dig … Och om den sorgen hade man kunnat skriva ett antal sidor, men icke! Istället kommer denna text handla om just Slither, som på sätt och vis är en slags hyllning till allt som har med H.P. Lovecraft på film att göra. James Gunn, som skrev manus till den lyckade re-maken av Dawn of the Dead, satsar på igenkänning av det mer personliga slaget. Det är ingen stor film han gjort, dock är den så jävla passionerad att man oroas en smula för regissörens hjärta.

Storyn är inte speciellt invecklad, tacka Gud för det, den äger rum i en liten småstad (som ser ut som alla småstäder i amerikanska filmer gör), där karaktärerna sorglöst käkar paj och dansar log-dance (?) dagarna i ända. Som tur är så verkar Gunn avsky mys-pys och slänger in ngt slags rymdkräk som anlitar en ofrivillig Michael Rooker som värd, varpå Rooker genomgår en metamorfos av det mer … ehh … uppseendeväckande slaget. Jag ska inte avslöja vad som händer sedan, men det blir väldigt underhållande. Så gå och hyr. Nu!

Har även, äntligen (sista av alla), sett The Descent som jag älskade. Bra bakgrundsstory, sjyssta skådisar, grymt våld och ett elakt slut. Jag tror mycket på denna nya brittiska skräckvåg. De tar sig an skräcken på ett nytt, orginellt, sätt. De räds inte allvar, älskar effekter (sparsmakade sådana) och använder sig av humor på ett främmande sätt (Monty Python minus alla lustigheter). The Descent alltså. Hyr!!!