FILM.NU Bloggarkivet

Man säger att komik ska vara ett ypperligt sätt att lyfta fram och diskutera problem. Må så vara, men det är på tok för sällan komik som gör just det fastnar på celluloid. Och när det väl händer är det sällan den filmremsan visas upp. Men en dag som denna kan ingen gnälla över bristen på intelligent komik. Ty idag har både Whatever works och Brüno premiär.

Whatever works är en av Allens rakaste och ärligaste filmer. Här talar Allen lika öppenhjärtligt om misantropi, som han talar uppriktigt om kändisskap i Startdust memories eller om destruktiva familjerelationer i September.
Allen har denna gång tagit Larry David till sin hjälp. Förmodligen för att Allen kände att han själv inte skulle kunna axla manteln till en karaktär som Boris Yellnikoff. I grund och botten är Boris dock samma karaktär som Allen själv brukar spela, en gnällig, spydig New York-intellektuell.

Men Boris är något mer extrem än andra Allen-karaktärer. Han är en pessimistisk, bigott, självupptagen misantrop som, istället för att konversera med sina kamrater, håller föreläsningar för dem. Dessutom är han själv medveten om hur avskyvärd han är. Detta klargör han med att, i filmens början, säga: ”I’m not a very likable guy.” Denna karaktär är som en uppskruvad och överutbildad variant av Larry David i Curb your enthusiasm.

Som Boris motpol hittar vi en naiv, generös, godhjärtad och korkad Melodie som spelas av Evan Rachel Wood. Dessa två karaktärer är ungeför lika trovärdiga som Grodan i sagan om prinsessan och paddan. Detta är något jag välkomnar. Alltför ofta finner man ett försök till att göra karaktärer så trovärdiga, eller så naturliga, som möjligt. Vilket ofta resulterar i karaktärer som Martin Beck-mummlar fram irrelvanta repliker om att de är sena till frisören.

Publiken vet redan att personen de ser på är en karaktär, med en karaktärs själ och en karaktärs funktion. Att ens försöka förbise detta är något jag har svårt att förstå. Woody Allen har dock förstått att man inte behöver göra det, vilket också är något som Larry Charles har gjort.

Larry Charles har arbetat med den ovannämnda tv-serien, men är kanske mest känd för att ha skrivit och producerat många Seinfeld-avsnitt. Brüno är hans andra samarbete med Sacha Baron Cohen. Denna gång är Cohen utklädd till Brüno istället för Borat, men utöver det ser det ungefär likadant ut. Cohen intervjuar personer som säger så dumt de bara kan, och sedan lite snuskerier.

Precis som Borat är Brüno vansinnigt rolig. Scenen där Paula Abdul bekänner färg är genialisk, men ibland går komiken över till tragedi som i scenen där en framgångstörstande barnmodellsmor säger att hon utan tvekan skulle kunna fettsuga sitt lilla barn.

De som hoppas på en djupanalys av fördommar mot ”gaykulturen” kommer bli något besvikna. Istället har Charles och Cohen valt att lägga fokus på den kändishysteri som just nu håller på att ta över världen. Dessvärre är detta ämne inte riktigt lika hett som ämnet rasism, och Brüno känns därför inte riktigt lika vass som Borat. Dessutom kan jag tycka att det var synd att man valde att klippa bort en sekvens med Michael Jacksons syster LaToya Jackson, eftersom hela Michael Jackson-incidenten är kanske det bästa beviset på hur ding vår värld är för tillfället.

Men misströsta inte. Ni kommer förmodligen inte bli besvikan på Brüno. Och om ni har semester och inte har glassat upp era pengar, kan jag rekommendera er en heldag på biografen. Börja med Whatever works, gå vidare med Brüno och om ni inte redan sett Sam Raimis Drag me to hell så kan ni avsluta med den. Ni får en både underhållande och lärande dag. Och vad mer kan man begära av 300 kronor och några ynka timmar?