Ibland måste man kritisera kritiken

Är lite förvånad över den hårda kritik som mött actionfilmen Wanted. Så dålig är den inte, dessutom helt harmlös. Timur Bekmambetov (som tidigare gjort Night Watch och Day Watch) verkar ha haft kul på jobbet och skådisarna är ok. Visst är den bitvis dum och ofrivilligt komisk men den lyckas i alla fall med att underhålla mig i 110 min. Varför sågas den då nästan unisont? Kanske skäms man som recensent för att man lurades till att hajpa upp regissörens tidigare filmer, som är snygga men rätt tråkiga, och ser det här som en chans till payback. Eller så har man bestämt sig för att man som vuxen inte får ha kul, inte ens under futtiga 110 min … Jag spekulerar bara, det kan ju faktiskt också vara så att Wanted suger och att det är därför den får dålig kritik …

Att debatten om Fabrice du Welzs Vinyan ens tillåts existera (på den nivå den förs) är bortom mitt förstånd. Snacket rör alltså dess premiss: ett västerländskt par förlorar sin son i tsunamin (Thailand) men vägrar acceptera hans öde. Med en erfaren guides hjälp fortsätter de in i djungeln för att söka efter honom. Djupare och djupare in i djungelhelvetet drabbas de av vanvett, märkliga möten och säkert också farliga djur …

Kritiken gäller huruvida man exploaterar katastrofen eller ej. Jag har inte sett filmen ännu så det känns dumt att gå på för hårt men av förhandssnacket, trailern och storyn att döma så är Vinyan en film om sorg och sorgearbete, inte en film om tsunamikatastrofen. När sedan Henrik Arvidsson ställer dumma frågor konstruerade efter hans sätt att tolka debatten och vissa personers reaktioner så tappar man bort sig. Det blir liksom Studio S och Motorsågsmassakern för hela slanten ännu en gång: alltså en massa människor som uttalar sig negativt om en film som ingen har sett. Snälla, vänta tills att den haft premiär, ge den en ärlig chans!

OmEnPojke svammel

Jag ser på Om en pojke och kan bara inte sluta tänka på vad alla måste, eller borde, tänka på när de ser Om en pojke: fan vad Nicholas Hoult är lik Ellen Page. En Ellen Page i en liten pojkes hud, med fruktansvärd frisyr och mulligt bullhull. Ändå så är Ellen Page Ellen Page och Nicholas Hoult Nicholas Hoult. De är inte samma person. Den tidigare är snygg och den senare är ful. Men de så lika. Vågar man hoppas på ett framtida samarbete kanske, en agentfilm. Eller en erotisk fantasi med incestuösa undertoner; bror och syster samt en tredje part, kanske något slags djur. Ett kreatur. Hmm … någonting för SFI? Nja, troligtvis för arty. Men om man slänger in två kossor och gör det till en absurd komedi istället, då kanske … Jag kommer jobba hela natten, det känner jag på mig. Sitte i min snickeboe och jöbbe, jöbbe, jöbbe.

Black Metal före indietjafs

Skrev just ett långt inlägg om indiefilmen (jo, faktiskt) Smart People med Ellen Page och Dennis Quaid i huvudrollerna, men raderade hela alltet då jag insåg hur förbannat tråkigt det var. Ingen skulle ha blivit glad, eller ledsen för den delen. Berörd kanske är ordet jag söker. Inlägget var lika jävla intetsägande som Smart People. Så istället länkar jag till den fantastiska dokumentären True Norwegian Black Metal. Dagens kulturgärning! Tack för tipset miss badass.

Och när vi väl är inne på den rätta vägen så måste jag ju också slå ett slag för boken Lords of Chaos. Har man inte läst denna så är man tamigfan illitterat i min värld. En sanslöst underhållande bok som fokuserar på just norsk black metal och vad som egentligen gick fel, eller rätt beroende på religiös ståndpunkt.

Tillbaka till Ellen Page. Kommer det en Hard Candy 2? Jag trängtar efter ännu en kylig kastrering; de gör sig så bra på film. Hade en kastrering gjort Smart People bättre? Svårt att säga, men kanske om den drabbat Dennis Quaid.

Den stora illusionen

Många personer älskar ”independentfilmer”. Inte minst Sandra Berg som ägnar en hel blogg åt ämnet här på film.nu.

En film med en (med Hollywoodska mått mätt) liten budget som Juno till exempel, kallas indie eller independent.

Men, betyder verkligen independent independent? Man vill gärna tro att en independentfilm är producerad utanför Hollywoods feta studiosystem. Men faktum är att de bolag som producerar independentfilm är dotterbolag till jättarna. Skolexemplet är bolaget, med det minst sagt motsägelsefulla namnet, Warner Independent.

Jag menar att folk använder termen independent utan att referera till filmens finansiering. Independent har istället blivit en stil.
Och jag misstänker skarpt att de stora bolagen struntar i vad deras dotterbolag sysslar med, 20th Century Fox är förmodligen förbannat nöjda med Juno.

Juno är inte mindre Hollywood än t.ex. Titanic, problemet är att den låtsas vara det, eller snarare att den lyckas med förklädningen.

Men i mitt nästa blogginlägg så kommer jag att komma tillbaka till Juno så jag släpper den för stunden.

Avslutningsvis, låt oss säga att jag accepterar det dåliga användandet av ordet independent, vad ska jag då kalla en ”riktig independentfilm”, alltså en film som på riktigt är producerad utan stöd från jättarna?

Jag bara undrar.

Mitt nya jag

Panikringer min vän och fiende Egge, då jag just sett färdigt på senaste Arkiv X filmen och inte riktigt klarar av att leva längre (jo, så dålig är den). Vi pratar kort och han bestämmer sig för att komma upp. Fem minuter senare står han utanför min dörr med Guitar Hero 4 i ena handen och en påse jordnötter i andra. Vi spelar och spelar, tiden flyger fram, begreppet tid känns meningslöst. Men om man får gissa så onanerar (alltså med gitarren) vi väl bort cirkus elva timmar. Sedan bryter Egge och förslår en make-over. Svettig och seg, med klyvna fingertoppar och nötfettigt hårsvall kan jag inte göra annat än att tacka ja. Resultatet: