Houellebecq provocerar vidare

Michel Houellebecq regisserar sin bok Refug (La possibilité d’une íle) och lyckas med att överraska i alla fall mig. Svårt att säga varför men jag har nog alltid sett mannen som en strikt litterär person utan några som helst filmiska anlag. Kan det ha att göra med den vetenskapliga, hårt hållna, teoretiska stilen som genomsyrar hans böcker. Att kylan som frostar hans texter känns svår att överföra till film. Lite som när Cronenberg fick för sig att visualisera Den Nakna Lunchen, vilket ärligt talat inte blev speciellt bra (även om jag som 15-årigt art-house-skräck fan ägnade månader åt att försöka inbilla mig motsatsen) Vissa idéer bör inte förverkligas.

Nu ser visserligen Refug ut att kunna bli bra, trailern bådar gott och vittnar om någonting i stil med Michael Bays underskattade The Island. Det vill säga en The Island utan massförstörelse och Scarlett Johansson.

Vi får helt enkelt se. 10e september går den upp i Frankrike och reaktionerna lär bli många, som de brukar bli då Houllebecq kommer med något nytt. Vågar man hoppas på Stockholms Filmfestival kanske?

Den avgörande rösten

I min senaste hyllning av allting svenskt (som jag påbörjade i mitt förra inlägg) vill jag även utbrista min respekt och sorg över två av Sveriges bästa underhållare, Tage Danielsson och Mona Seilitz.

Det som jag är mest fascinerad av hos dessa två artister var deras underbara och unika sätt att uttrycka sig på, både i ordval och röst.

Tage Danielssons och Mona Seilitz gemensamma nämnare kan man nog säga är Astrid Lindgren, som även hon var ett under när man tänker på allt som hon skapade under sitt liv och som har spridits till omvärlden. 1984 regisserade Tage Danielsson Ronja Rövardotter och Mona Seilitz har spelat rollen som Prussiluskan.

Om jag ska välja en tredje svensk person som har en genast igenkännlig röst och unikt sätt att tala, så är det just Astrid Lindgren.

Så kanske det är så att den som har någonting speciellt att bidra med till kulturhistorien även har en speciell röst att uttrycka sig med i talspråk?

Grymma tvillingar säkrar mitt stöd

Om Atlantic Film hade distribuerat Martin McDonaghs film In Bruges så skulle det säkert ske med de väl valda (lögnaktiga) orden: Uppföljaren till Sexy Beast. Inte för att de storymässigt liknar varandra utan för att Ralph Fiennes gudfaderliknande skummis Harry Waters är Ben Kingsleys Don Logan så in i backen lik. Kanske inte lika skräckinjagande men nära på, så nära på att man börjar spekulera i om McDonagh gjort ett medvetet val eller om han bara låtit sig bli påverkad. Inte för att det spelar någon roll, intresset för detta ”tvillingpar” står intakt och det kommer bli kul att inom en snar framtid avnjuta dem båda på raken med en skål Dofilus och 70 mandlar i knät (i en skål alltså). Om ni inte har sett dem så kan ni börja med Sexy Beast, den kvarstår fortfarande som en av 2000-talets bästa filmer.

Vad gäller Atlantic Film och kontakten med José Padilha (Tropa de Elite) så har jag ännu inte erhållit ngt tillfredsställande svar, roligt är dock att Atlantic Film inte längre reklamiserar på samma sätt längre och att ett flertal recensenter i samband med filmens premiär reagerat som mig. I vissa fall ter sig reaktionerna och sätten de formulerats på som väääldigt lika mina … men det är väl bara bra om man kan sporra överheten till hets mot bolag som ljuger och står i. En liten länk hade ju dock varit kul … en liten jävla länk va?!

Ute Blåser Sommarvind

Vilken sommar! Bröllop på bröllop, inte en filmproduktion i sikte och vänner som startar kulturföreningar och sätter upp föreställningar i Stockholm! Jag känner mig fortfarande en aning solbrun och är otroligt peppad inför sensommarens första deadlines och hårda tag.

Inte för att jag har varit totalt oproduktiv förstås. Förutom att fixa min egna första hemsida och målat ett porträtt så har jag gjort bröllopsfilmer, vilket är mitt nya sätt att fördriva tid och göra folk glada!

Emie's Spectacular Wedding Production Logo

Så har jag såklart sett en massa filmer också… En favorit i repris (Julet et Jim) som jag är väldigt glad över att jag tog mig tid att se i en biograf igen, eftersom det visade sig att jag bara kom ihåg ca 10% av handlingen. Det är inte många nutida filmer som kan få en så engagerad som denna och så betagen i karaktärerna. Jag tänkte aldrig under filmens lopp att personerna på duken bara agerar och läser repliker. Någonstans inuti mig har jag faktiskt fortfarande en känsla av att dessa personer verkligen existerade. Dessa är känslor som nutida filmer sällan får mig att känna. Men det är just dessa starka känslor som jag brinner för att erfara och förmedla.

En annan film jag såg häromdagen som överraskade mig var den begiska filmen Ben X från 2007. Inte lika klassisk i sitt berättande som Jules et Jim, men det är just det som gör den så aktuell och den säger mycket om den tid vi lever i. Tyvärr.

Jag har även pendlat fram och tillbaka mellan Sverige och London mer än vanligt den här sommaren. Det kanske är därför jag är lite förälskad i Sverige just nu. Jag har nämligen spenderat en massa tid här i London, lyssnande på sommarpratare på p1.se och har suttit på YouTube och letat upp videos på Vi På Saltkråkan och Alla Vi Barn i Bullerbyn…

Men som sagt. Nu är det faktiskt september och dags att återgå till vardagen och släppa alla slags romantiska bilder om Sverige och sommarblommor.

Emie x

Mad Men osar av obehag

Tredje avsnittet in på Mad Men s.1 så förstår jag att det här är en serie som kommer att följa mig ett bra tag, istället för tvärtom. Man känner sig lustigt betraktad under tiden man spenderar tillsammans med 50-talets copykillar och deras utsvultna hemmafruar, det är en känsla som gränsar till fysiskt obehag, en känsla som lovar det värsta. Som Twin Peaks utan det övernaturliga. Fenomenalt! Och sjysst med två säsonger att spana in innan det blir tidig seriejulafton i slutet av september då både Dexter och Californication kör igång igen. Ibland är tv bättre än film.

Fnissade iväg ett kort men roligt mail till Atlantic Film idag:

Hej,

Jag tänker på er.

Ovänligen,
Greger Grus