På inspelning med Ulf Malmros

Hallå!
Detta blir mitt första inlägg här på Film.nu. Jag hade tänkt att blogga om mitt långfilmsmanus som jag håller på att försöka få ihop. I bloggen ska man kunna läsa om mina tankar kring manusskrivandet, nya idéer, lite kring branschen och hur svårt det verkar vara att sälja sitt manus. Namnet på bloggen kommer ifrån min insikt som säger att det är näst intill omöjligt att man utan utbildning och större erfarenheter lyckas skriva och sälja ett långfilmsmanus som inte bygger på en berättelse från en bok.

I mitt första blogg-inlägg tänkte jag dock skriva om något annat, om en 2 dagars vistelse på inspelning med Ulf Malmros. Det var förra hösten som jag fick nys om en sajt där man kunde söka statistjobb. Efter två dagar ringde de från Trollhättan och ville att jag skulle vara med i Ella Lemhagens nya film Patrik 1,5. Jag blev otroligt glad, trots att det bara var ett sketet statistjobb. För att det var inte för att jag ville synas framför kameran som jag ville vara med. Inte heller var det för att kändisar som Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson skulle finnas på plats. Det var hela grejen med att spela in film. Att få följa ett filmteam och se hur de arbetar.

Efter min statistdebut fick jag nu efter två andra produktioner chansen att få vara med i Ulf Malmros nya film Bröllopsfotografen. Eftersom jag tycker om hans filmer väldigt mycket så kunde jag så klart inte tacka nej. Jag tvekande inte att offra två dagar på semestern för att mot en ynklig summa pengar åka 20 mil tur och retur för att delta. Om jag ska beskriva de här två dagarna med ett ord får det nog bli ordet pondus. Det var väldigt imponerande och inspirerande att se Malmros in-action. Man kan tydligt se vilken respekt han har hos det övriga i teamet och hur proffsigt allt sköts. När kameramannen skämtade till det lite precis innan tagning fick han direkt en tillsägning. Han har väll förmodligen lärt sig mycket efter sina tidigare produktioner, bl.a. uttrycket ”Tid är pengar”, för det är precis vad det är under en filminspelning. Sista saken vi statister fick göra innan vi ficka åka hem var att spela in ett bakgrundsljud till en bröllopsmiddag. Malmros påminde lite om Michael Nyqvist i Så som i himmelen när han dirigerade oss statister genom tagningen. Det var kul att se hur noggrann han verkligen är. Han verkar inte lämna något åt slumpen.

Slutligen får jag säga att trots deras stjärnglans så var inte Tuva Novotny, Kjell Bergqvist och Johannes Brost några divor. De hade inget emot att gå runt och prata med oss statister och de ställde gärna upp på fotografering. Det var kul att se att även de som man ser på bio är som oss svensssons.

Karatefilmen återuppstår

Två nya fightingfilmer på tapeten: Never back down (Jeff Wadlow) och Redbelt (David Mamet). Mamet är väl den med karriären egentligen, med listettor som Glengarry Glen Ross, Wag the Dog och Ronin i bagaget har han gått hem hos både kulturtanter och recensionstöntar (jag är en av dem). Nu försöker han nå kampsportsfanatikerna, om den gruppen är stor eller liten återstår att se. Redbelt är tyvärr lite för filosofisk och gubbig för att nå någon större publik dessutom lider den av taskig könssättning där männen ska vara sjyssta, men hårda och kvinnorna sura, tråkiga eller bara imponerade av alla löjliga orientaliska resonemang (sparkar). Mametfreaksen backar troligtvis för temat och kidsen kommer att gå se Never back down istället.

Never back down är en variant på Karate Kid. Storyn är nästan exakt densamma: tvålfager grabb flyttar till ny stad där han blir kär, börjar fightas och mognar. Om man, som jag, är lite torsk på tidigare filmer inom genren (Karate Kid, No Retreat, No Surrender, Kickboxer) så blir man antagligen charmad av denna ”ungdomsfilm” som tyvärr lider aningens av att huvudkaraktären är så jävla aggresiv, på ett ointelligent djuraktigt sätt. Dessutom känns premissen långsökt och snodd från vuxenvarianten Fight Club. Vi serveras alltså en historia om arrangerade undergroundslagsmål i skolmiljö. Skit samma Never back down är en märklig återgång till en filmtyp iaf jag trodde var utrotad, sedan mååånga år tillbaka och det känns oförsvarligt skönt att ännu en gång få se roundkick efter roundkick krossa söta, skönhetsopererade, käkben i slow motion. En njutning för både själ och hjärta!

May you be in heaven half an hour…

Before the Devil Knows You’re Dead.

Jag fortsätter att beta av de nya filmerna som jag har missat med Philip Seymour Hoffman, och igår kom jag ikapp igen. Sist ut var alltså ovannämnda film. Ett väldigt genomarbetat thrillerdrama som är invecklat utan att bli komplicerat. Det kan på många sätt liknas vid att nedräkningen till en explosion börjar samtidigt som filmen. Sen så ser vi inte själva bomben under resten av filmen utan hör bara ett tickande. Det bryter igenom olika starkt under olika scener och den gnagande vetskapen om att det faktiskt kommer att smälla tillslut skapar en väldigt obekväm stämning. Annars är det skådespeleriet som är filmens stora behållning. Storyn har vi sett 100 gånger förut och vi vet att skiten kommer att träffa fläkten, det är bara en fråga om när. Det som skapar mest njutning är Hoffmans fantastiskt osympatiska roll som Andy. Han har spelat många olika skruvade karaktärer under sin karriär, men jag tror nog att detta är den mest kompromisslösa hittills. Det är svårt att toppa ondskan som hans karaktär Owen Davian bär på i M:I III, men här får vi en dos av den sedvanliga sleezen också (som numer är PSHs trademark) vilket skänker Andy ännu en dimension. Det här är helt Hoffmans film och den stillsamma uppgörelsen mellan honom och fadern (spelad av den fantastiska Albert Finney) efter begravningen är en modern klassiker och dessutom en fröjd för det estetiska ögat.

Överlag fungerar filmen på väldigt många plan men den tappar en hel del poäng p g a ett förutsägbart narrativ, en överspelad Ethan Hawke och ett filmberättande som grundar sig på tama temporala hopp. Den numer 84-åriga Sidney Lumet visar oss ganska mycket udd, men den hade kunnat vara väldigt mycket vassare.

Problemet med Shyamalan

Såg den utskällda The Happening igår och förstår mig inte riktigt på kritiken. Jag tyckte att det var en rätt originell, lagom spännande, film utan några jobbiga pretentioner. Att sedan Shyamalan skippat sitt signum: tvisten på slutet, tycker jag vittnar om en självinsikt jag inte sett hos honom tidigare. Nej, The Happening är inte så dålig som de flesta påstår, ej heller det motsatta. Jag bara menar att det känns så konstigt att hata en rätt medioker film så passionerat som de flesta recensenter gör. Ljuger de? Förmodligen förväxlar de filmkritik med personkritik. De hyser ett agg mot Shyamalan som påbörjades redan efter Sjätte sinnet och sedan bara eskalerat. Således är det omöjligt för honom att göra ännu en bra film. Sjätte sinnet blev helt enkelt för bra, förhoppningarna om ngn slags Jesusräddare inom sci-fi-skräck genren var skyhöga. Unbreakable förstörde allt (själv tycker jag att det är hans bästa film). Vi snackar om en kollektiv utfrysning som kommer att sluta med att Shyamalan går i exil för att göra film i ett land där man inte ser honom som en svikare, där han får göra sina filmer i fred utan tumskruvar och spott i ögonen. För min del får han gärna flytta till Sverige.

Jean-Claude för hela slanten

Jean-Claude Van Damme har en ny film på sin meritlista att skryta med, det sägs att den här är bra, väldigt bra till och med. Lite av en Tarantinoaktig come-back för Jean-Claude, som egentligen aldrig varit borta, där han snackar franska och spelar sig själv. Art-House-Action-Meta, kan det verkligen vara något? Jo, det verkar faktiskt så!

[youtube 4z_6UfkQ-c0]

Och sedan ett klassiskt klipp från Kickboxer. Tänka sig att man i unga år skrattade åt detta på riktigt …

[youtube aOIJtS4gbaY]