Berlin är publikens festival

Kön till en av biljettkassorna vid Potzdamer Platz
Kön till en av biljettkassorna vid Potzdamer Platz.

Första helgen av filmfestivalen i Berlin är avklarad. Tyvärr har det inte blivit så mycket skrivet här, på grund av ett hektiskt schema. Berlin är ju trots allt världens största filmfestival, och det märks. Även om filmbranschen är mer än välrepresenterad här är Berlin publikens festival.

Berlinbor och andra tillresta flockas på biograferna. I dag (söndag) hade jag tänkt att se den israeliska filmen Lemon Tree, den visades kl 14 på en relativt stor biograf (mer än 1 000 platser). Men jag var chanslös utan förköpt biljett. Fullt till sista plats! Samma sak på vid nästa visning, den danska filmen Fighter. Där kom jag in med nöd och näppe, och fick en nackspärrsplats på andra raden.

Här krävs det inte stora namn i rollistan för att människor ska gå man ur huse för att se film. Det är skönt när det inte har någon betydelse om regissören heter Martin Scorsese eller Eran Riklis.

Undersökande Journalistik 08-02-10

Efter att i vilande tillstånd tagit del av världen och bla bla bla, har jag bestämt mig för att återkomma till min blogg Undersökande Journalistik.

Internet: ämnat för kunskap och kritik, oftast missbrukat. Internet.

Jag har ett förbannat jävla ansvar gentemot folket där ute som faktisk tycker om film och som inte bara roas av att tycka om film, och övrigt larv. Mitt ansvar sträcker sig längre än den bredaste bredbandsbredd och går i stort sett ut på att informera om essentiell kultur och djur. Ni minns väl dagens djur? Kanske kan min blogg väga upp för all denna passivitet och mjäkighet som råder där ute i den stora världen, för att inte tala om bloggvärlden. Jag är så trött på all skit!

Nog för denna gång, nu skall jag berusa mig på folköl och trailers, tårar och Raro Video. Märk mina ord: ni kommer ej att slippa undan utan bestående ärrvävnad; skärpan mina ord bär rispar djupt.

God Jul!

Tom Brady is God?

INT. LÄGENHET – DAG

En svart figur drar sig slött längs en vägg med fönster. Dammet yr. Solljuset strålar genom gliporna på de gamla persiennerna. Vålnaden duckar undan ljuset som att det skulle skada honom. Han går ihopsjunket. Sätter sig ned & börjar skriva på en bärbar dator.

Fingrarna träffar tangenterna:

”Hej du pigga och alldeles for ljusa morgonljus. Vinklade precis upp persiennerna och hoppades på riktigt, riktigt taskigt väder. Regndroppar stora som konservburkar. Blåst som skapad ut ur en vindkanon. Och så kom jag att skruva på pinnen som öppnar persiennerna.. Men det va självklart soligt och världsrekord i vindstilla!

Tror det ligger i många nordbors natur att vara mera fungerande och entusiastisk i jobb och privat när vädret e lite så där ”dystert” och mörkt!? I alla fall I jämförelse med sydeuropéer? För mig stämmer det i alla fall. Och idag ville jag skriva hela dagen. Men nu kommer det bli svårt. Och så är jag trött. Kunde inte sova i ”vanlig ordning” och sysselsätter mig därför med att ”surfa” och skriva manus. Suttit i 8 h nu. Internet kan ibland verka otroligt begränsat! Eller e det bara min fantasi…!?

Vill nånstans mörkt. Där jag kan finna inspiration…

INT. GARDEROBEN – DAG

…Super Bowl finalen spelades ju i söndags. Den amerikanska fotbolls finalen som drog nästan 100 miljoner tittare världen över. Det är mer en hela Tysklands invånarantal!

Veckor i förväg började kompisar i skolan planera för det årliga sportsevenemanget.

–Vart ska vi kolla?
–Ska vi kröka?
–Jag har en HD TV. 4 miljoner ton megapixlars-projektor ocksa i garaget som vi kan smälla upp?
–Ska vi ringa brudarna? Osv… osv…

Själv har jag aldrig intresserat mig för evenemanget eller sporten för den delen. Upplever den som alldeles för långsam och slö! I alla fall. Nar evenemanget var till att visas satt jag hemma och gjorde mig som bäst. Kollade film. Pa min DYNEX med inbyggd DVD! Men i min ”rebellism” så skulle ett till synes ödesbestämt val till att göras. Tom Brady (Quarterback for New England Patriots) skulle till vilket pris som helst ha min uppmärksamhet den här kvällen. Komedin jag kom att ”plocka” i videobutiken var nämligen nyutgivna ”Combacks”! Regisserad av den gemene regista på fotbollsplanen, TOM BRADY. Kanske ar han gud? Kanske bara en normal människa som jobbat hårt och blivit framgångsrik och transformerats till en super-människa. Inte vet jag.

I ”Comebacks” spelas huvudrollen av DAVID KOECHNER, sedd i ”The 40 year old virgin”, ”Talladega nights” ”Larry the cable guy” m fl. Den här gången presenterar han en korkad, överkåt och aningen narcissistisk man som aldrig någonsin segrat i den sport eller i det lag han varit coach för. Och det har han varit i Baseball, amerikansk fotboll & vanlig fotboll.
”Comebacks” är byggd kring en självständig story men när tid ges parodieras amerikanska sportfilmer från 90 & 2000-talet flitigt. Och dom är många! ”Remember the titans” ”The gridorion gang” ”Any given Sunday” ”The replacements” “Longest yard” “The benchwarmers” “Bend it like Beckham” etc… etc…

Coach’s (Koechner) livslånga kompis ”WISEMAN” spelad av CARL WEATHERS, också berättarröst i filmens inledning, hälsar en dag på Coach i hans nya.. Tillbakadragna livsstil. Det vill säga i stallet där han som jobb ”mjölkar” tävlings-hingstarna före loppen. Wiseman erbjuder ett jobb i Texas, som headcoach för ett college lag i am. Fotboll. Kanske Coach Field’s sista chans att motbevisa sin omgivning men framförallt för sig själv att han inte är en förlorare?

Dealen går i lås. ”Coach” plus familj. Den generösa och älskande hustrun, ”Barb” spelad av MELORA HARDIN och den sexiga dottern ”Michelle” (BROOKE NEVIN) flyttar till Texas.

”Coach” ska bli vinnare. Barb stötta sin älskade Coach. Och dottern Michelle vill finna sin rätta & på kuppen irritera sin far så mycket som möjligt. Dessutom ska den förälskade quarterbacken ”Lance” spelad av MATTHEW LAWRENCE, bevisa för sin far att han inte är en ”Fumbler”. Och på kuppen vinna över ”Coach’s” dotter från lagkamraten och divan Trotter, spelad av den mycket talangfulla Jackie Long.

Svarade den då mina förväntningar? –”Tror Tyvär inte det”! Inte för att den var dåligt regisserad eller taskigt klippt. Inte heller var skådespelarinsatserna svaga. snarare tvärtom! Det var nog bara den där allt för familjära känslan att ”det här har jag ju sett förut” som präglade stora delar av filmen. Aven fast det parodiseras på något nytt så är det samma typ av skämt. Förstar ni vad jag menar? Och dom lite flummiga ”scen-inläggen” som överdriver och visar om skämtet ur en ny vinkel och som tjänar i syfte att verkligen få ”oss” att förstå hur ”galet roligt” skämtet egentligen var. Ibland ar det dock kul. Sällan sa tårarna sprutar men det drar klart i gipan.

”Comebacks” får slutligen i betyg, metaforen: ”Som att gå på zoo för att se utrotningshotad fiskart. Men man kom fel dag och missade precis. Attans!

Det ska tilläggas att Brady med hjälp av geniet Rob Schneider skrev ”Hot Chick” men inte ”Comebacks”. Där ingen av dom skrev manuset.

Till sist. Är jag puckad? Eller e inte Dennis Quiad & Kiefer Sutherland fruktansvärt lika? Placerar dom i exakt samma fack! Samma med Ryan Gossling och Christian Bale! Och Michael Madsen vs Tom Sizemore…

Nee! Tom Brady kan inte vara Gud för då hade hans film vart bättre och hans lag vunnit. Nu är dags att kliva ur garderoben och låtas bli charmad av den mörka sidan igen. Alltså krökar-time! Beach-party står det i kalendern. Oh, inte fan kan jag komma nykter.

Hej!
FADE OUT:

Att vara en VJ

Endera är underhållare, andra är VJs!

När jag var i Uganda för 6 år sedan fick jag för första gången höra talas om lokala VJs. Det var när jag besökte byn (där det är väldigt fattigt) där ”biografen” var ett tält och högtalarna riktades ut så att hela byn hörde att det var filmvisning på gång. Det var så högt att det inte gick att sova under filmvisningarna. Det var ett sätt att locka biobesökarna att komma och se filmen genom att sukta dom med den högljudda rösten av en VJ. För att det var okej att komma in mitt i filmen, bara man betalade. Dessutom var det så billigt att det kostade typ 2 eller 3 kr att se en film på den tiden. Tältet kunde ta kanske 200 pers eller nåt. Av ren nyfikenhet begav jag mig dit med min kusin för att se filmen som jag hörde spelas ca 10 min från mig. Alla satt de roade och bekymmerslösa och tittade på filmen som humoristiskt översattes av en VJ. Detta var 2001.

Idag har VJserna tagit sig en plats i en etablerad filmkultur som förutom i byarna nästintill har tagit över lokala filmvisningar i Uganda i sk ”video halls” och har hedrats på många filmfestivaler runt om i världen. Denna filmkultur som började i byn för några år sedan har nu kommit till huvudstaden och detta har skett inte på grund av att man själva har infört det, utan för att det har efterfrågats av folket. För att det är inte skådespelarnas röster som är intressanta, Will Smiths sexiga röst eller Eddie Murphys sjukt roliga garv som är intressantast, utan det är en VJs röst och skratt som står i centrum.

En VJ behövs egentligen inte för själva dubbningen av filmen i Kampala då många mer eller mindre förstår engelska, fast kanske mindre i dom fattiga slumområdena. Men mest utav andra skäl har folk tyckt, att se en film med en VJ är det bästa alternativet.

Och vad är en VJ? Jo det är för många lokala filmtittare på filmvisningar i ”video halls” och mobila bussar i Uganda den viktigaste och mest intressantaste delen med att se en utländsk film. En VJ kan beskrivas som en underhållande speaker, kommentator och översättare. Att vara en VJ var tidigare sedd som ett oseriöst och luffaraktigt yrke men har numera blivit lika prestigefullt som att vara en stor musikartist eller känd programledare.

Och vad gör en VJ? Förutom att dubba en film till det lokala modersmålet så ska VJn kunna ge sin egna speciella tolkning av filmen. Den ska vara skön, underhållande och samtidigt onpoint med själva huvudhandlingen. Det är okej att lägga till ord och meningar för att på så sätt kunna förtydliga situationens betydelse i filmen osv. Det enda keffa är väl att det inte går att veta när denne gör en felöversättning eftersom orginalrösterna tas bort helt (numera). En VJ kör oftast live nära filmduken där publiken kan se honom (oftast en man), men nu har man även börjat tjäna stora pengar på att dubba sina röster på filmerna och hyra ut och sälja sina konstnärliga verk till sina fans.

Många VJs förstår dock inte engelska så bra, vilket gör att dom måste koncentrera sig extra noga på bilderna och kroppsspråket för att förstå handlingen så pass mycket att dom kan göra en okej översättning till sin publik. Oftast spelar detta dock inte så stor roll då tolkningen, stilen och underhållningen värdesätts mest.

För 6 år sen när jag var i byn i Uganda så såg jag en Bruce Lee film som översattes just av en VJ. Det intressanta då var att man la till ord och gjorde en egen tolkning på sparkar med exempelvis ta den, och den också osv, viket gjorde att publiken skrattade till extra mycket. Man hittade också på tankar som skådisarna tänkte (såsom i en bok) och det märktes att publiken verkligen uppskattade de lekfulla översättningarna under de ibland känsliga scenerna.

Numera har yrket VJ vuxit så pass mycket att det finns över 300 VJs i Uganda (som jobbar i 600 video halls i Kampala och 2500 över hela landet) där vissa VJs har mer kända namn än andra. Dessa har blivit lokala kändisar och blir flitigt efterfrågade av publiken som kan vägra att se en film om den inte översätts av dess favorit VJ. Precis som själva filmen utgör VJn en viktig del av filmupplevelsen. Därför är det viktigt att använda sig utav en VJ som publiken gillar för att locka folk till filmvisningarna. Det kan vara en VJ som har vissa egenskaper, viss ton, röstläge och översättningar som är överdrivna, beskrivande, dramatiska, roliga, sköna, kaxiga, underhållande osv. Vissa VJs har specialiserat sig på olika filmgenre såsom drama, kungfu, thriller, komedi eller skräckfilmer. Att vara VJ har blivit ett så pass stort och intressant yrke att VJserna idag får resa världen runt för att visa upp sina skills. Numera anordnas också VJ tävling där dom kan tävla och göra upp om bästa tolkningar av en viss film. Det anordnas i år också VJ workshops där man kan slipa på sina skills för att kunna bli en grym framtida VJ.

Även om detta yrke inte har legaliserats än av staten har VJbranschen blomstrat ordentligt de senaste åren och uppmärksamheten kring kända VJs har varit enorm och omsättningen i branschen stor. VJserna tar numera också en stor del procent som en del i filmens ”kreativa tillskott”. Detta har gjort att man nu tar detta nyskapande yrke mer seriöst och folk upptäcker vilka enorma chanser och möjligheter det finns inom yrket där man förutom kändisskapet också får resa världen runt för att berätta om hur det är att vara en VJ.

Konsten av att vara en bra VJ lönar sig numera med andra ord för dessa tidigare underground översättare, vissa med lite eller ingen utbildning.

Och vad kan ligga bakom detta fenomenet? Kanske är det ett sätt för lokalbefolkningen att ta till sig och relatera till filmen i sin egna vardag? Kanske är det ett sätt för dom att komma bort från den västerländska kulturen och sätta den i kontext till sin egna lokala förståelse? Ett sätt att få en lokalkulturell spinn på filmen? Eller så är det helt enkelt ett nytt sätt att uppleva film och göra den tillgänglig för en annan målgrupp som annars inte skulle ta del av den. Intressant är det i alla fall. När jag blir stor vill jag också bli en VJ!

Ps. Glöm inte cinemafrica festivalen som börjar nu på torsdag 7-17 februari!

Money Train på ryska

Jag läste det väldigt intressanta blogginlägget om film i Uganda, och började fundera på mina egna filmupplevelser i andra länder. Ett av de mer annorlunda biobesöken tog plats under en resa till St.Petersburg när jag gick gymnasiet. En kväll bestämde vi oss för att gå på bio, och vi letade länge och väl efter en biograf som visade anständiga filmer. Kanske befann vi oss i fel kvarter, vet inte, men vi passerade mer än en biograf som bara annonserade porrfimer… Vi ratade De tre musketörernas erotiska äventyr, och hittade tillslut ett ställe som visade Money Train, med bla Woody Harrelson. (Ja, det var ett bra tag sen jag gick gymnasiet…)
Biljetten kostade bara kring 10 kronor, och salongen var överraskande stor. Efter en snabb räkning av rader och stolar kom vi fram till att den mäktiga salongen rymde nära 1000 personer. Den här kvällen bestod dock publiken av endast ett 20-tal, och vi kände oss rätt uttittade som storögda utlänningar.
Att filmen skulle vara dubbad till ryska hade vi inte ens tänkt på. Men den riktiga överraskningen kom när det visade sig att samma person gjorde alla filmens röster. Både manliga och kvinnliga… Det var faktiskt rätt komiskt. Lyckligtvis kunde man med nöd och näppe urskilja orginalrösterna i bakgrunden, så vi kunde hjälpligt hänga med i handligen. Men det var helt klart en annorlunda filmupplevelse.