Våldet sviker inte

Kom just tillbaka från visningen av Nick Loves Outlaw. Love som tidigare gjort den alldeles utmärkta Football Factory hamnar tyvärr här lite snett, därmed inte sagt att det är en helt igenom dålig film.

Outlaw handlar på det stora hela om England 2007, våldet tar över staden och de svaga, utnyttjade, lämnas i sticket av rättvisan. Sean Bean, just hemkommen från Irak, bestämmer sig för att ge igen. Han förenar sig med ett gäng oförrättade och bildar något slags medborgargarde.

Jag brukar tycka rätt bra om dessa så kallade vigilantefilmer, oftast är de så harmlösa. Ta tex. Death Wish, Kill Bill eller Darkman. Bra underhållning helt enkelt. Outlaw är däremot svart ända in i märgen, obehaglig och utan anlag till humor. Den är för allvarlig för sitt eget bästa, tonen går helt enkelt inte ihop med karaktärsstudierna. Dessutom så känns inte hämnargruppens dynamik särdeles realistisk. Man förstår inte deras skäl. Eller rättare sagt: man förstår skälen men inte dem. Det känns som att Love missar en massa steg i sin berättelse. Allvar är ok men inte när det tappar i trovärdighet och det är nog framför allt där som Outlaw sviker. Det finns inte en chans att dessa män, med undantag av Sean Bean, verkligen skulle kunna utföra det våld som gestaltas i Outlaw.

Ironiskt sett så är det just våldet som fungerar bäst, våldet och den kalla stämningen filmen igenom och det räcker rätt långt.

John Duncan

I serien tokiga konstnärer har vi nu kommit till John Duncan som inledde sin karriär med att registrera hur hans vänner reagerade när han knackade på hos dem mitt i natten och, maskerad, skjöt på dem med en signalpistol. Han fortsatte sedan med att ha sex med en död kvinna, en ljudutställning jag faktist belyssnade uppe i Umeå av alla ställen. Nu är han i alla fall i Stockholm för att ställa ut lite ny shit. Jag ska inte säga mer än att det har med blod att göra. Här kan ni läsa en sjysst intervju med gubben ifråga.

Dagen djur: sabeltandad tiger

Stark festivalöppning

Stockholms Filmfestival har startat och jag har än så länge sett i alla fall 2 filmer som jag tyckt väldigt mycket om. Once, som jag även recenserat här på film.nu, var verkligen en överraskning för mig. En kärleksfilm om två fattiga musiker som träffas och börjar spela tillsammans kan väl bara inte vara bra, tänkte jag (det tänkte nog alla). Vilken chock vi fick. Once kvalificerar sig lätt till det finaste jag någonsin sett och dessutom med ett soundtrack som jag nästan skulle kunna tänka mig att köpa.

Jack Brooks: Monster Slayer är, som ni kanske kan gissa er till, av ett helt annat slag. Den handlar om Jack som efter en traumatisk barndom, Jacks föräldrar blev uppätna av ett monster, får påtagliga problem med sin ilska. Han går till en psykolog som rekommenderar honom yoga men Jacks kropp trängtar efter något annat, något helt annat. Efter att hans skollärare gått och blivit besatt (Robert Englund i rollen som denne är otroligt kul) och senare förvandlats till ett monster bestämmer han sig för att bli en monsterslaktare.

Jack Brooks: Monster Slayer spelar i samma liga som Hatchet och jag kan lukta mig till en ny trend vad gäller skräckfilmen dock vet jag inte hur man ska beskriva den men den är sketchartad, torr och jävligt rolig. Väldigt mycket Saturday Night Live över det hela. Skit samma, alla i publiken tyckte om monsterslaktaren och den fick applåder.

Nu ser jag fram emot Mark Chapman rullen Chapter 27, Lynch och Halloween.

Nördarnas revansch

Eagle vs Shark (som visas på Stockholms filmfestival) är en Nya Zeeländsk film som ska handla om underlig kärlek mellan två nördar Lily och Jarrod. Lily jobbar på en snabbmatsrestaurang. Varje dag klockan 12 kommer Jarrod dit och Lily gör allt för att han ska se henne. Efter en fest dit alla kommit klädda som sitt favoritdjur och där huvudevenemanget är en tv-spelsturnering inleder de klumpigt en relation. Det hela blir mer och mer idiotiskt då Jarrod också har en vendetta mot en översittare från tidigare som han tränar för att kunna ”boxa upp”. Och som i nördarnas värld har han med sig hela området och diverse nördkompisar. En bra insyn i nördarnas flippade hjärnor skulle nog sportfånarna säga. 

 

Denna film känns riktigt påtvingad då humorn varken går hem eller känns nära för mig. Det är en nördarnas revansch film om kärlek mellan två uddisar som är totalt boring. Jag får verkligen flashbacks från gymnasietiden då nördarna var nördiga men inte var det något att fira som dom gör i den här filmen. Mer än så kände jag inte för filmen. Alla som tycker att den här filmen är bra är väl nördarna själva. Jag kan nog se den här filmen gå hem hos folk som kanske känner igen sig i dom här två karaktärerna. Och sen vill jag bara tillägga att kärlek kan vara en komplicerad affär, inte bara för nördarna.

Vi ser allt!

Ni vet själva hur det är när man sitter där, klistrad framför en film man har väntat på i evigheter. Och det börjar bra. Skådespelarna är helt rätt, musiken märks knappt då den flyter in i handlingen och ljudeffekterna är perfekt timade. Men så smyger den sig in. En sekund så är den borta. Man har knappt haft tid att märka det. Misstaget. Och så ligger det där och gnager under resten av filmen. Ibland måste man till och med gå tillbaka och kolla om man hade rätt. Och så är hela upplevelsen förstörd. Ibland kan man komma förbi det och gå vidare. Men man glömmer aldrig.Det finns så ofattbart många sidor om alla filmmissar som gjorts genom tiderna. Men det var egentligen inte det jag hade tänkt ta upp. Det som fick mig att ta upp det till och börja med var Terminator. De flesta filmfantaster vet att James Cameron (dir) kom på idén till triologin när han hade en dröm där en robot från framtiden jagade honom. Så jag började fundera på hur många filmer som faktiskt kom till genom en dröm som någon haft!?(om någon har några exempel så vore det kul att veta)Söta drömmar