Månad: januari 2007

Två av två

Filmkrönikan har börjat riktigt bra den här säsongen. I två raka avsnitt har programmet gästats av en intressant filmpersonlighet och konversationerna kring filmerna är inte fullt lika tomma som förra året. Andrea Reuter har jag börjat mjukna för men jag har fortfarande otroligt svårt för Helena von Zweigbergks ointressanta monologer. Förra veckan var Stefan Jarl gäst och nu senast besökte Ewa Fröling programmet. Båda var mycket kunniga inom sina områden och jag får ta tillbaka en del av den kritik som jag kom med förra året. Jag menade att skådespelare och regissörer inte nödvändigtvis kan uttrycka sig kunnigt om film bara för att de har det som yrke, något som förra säsongen gång på gång bevisade. Men hittills i år håller jag tillbaka kritiken.

Martin Scorsese är annars ett bra exempel på att det går att kombinera stor kunnighet och stor filmkonst. Hans A Personal Journey with Martin Scorsese Through American Movies är ett lysande exempel. Se den.

Nästa vecka gästas programmet av regissörerna bakom fantastiska Storm, Måns Mårlind och Björn Stein. Jag längtar redan.

En lågmäld rekommendation

Mitt emellan virrvarret, som hör min fritid till, och virrvarret, som hör mitt jobb till föll tragiskt nog sammanfattningen av klubben som hör män till: Mansklubben. Senast så delade jag frikostigt med mig av våra planer och fantasier ang kvällens frenesi. Nu kanske den vettlösa explosiviteten uteblev, något som inte gjorde ngt då den istället lämnade plats för lågmälda filosofier och mjuka omfamningar. Men allt började såklart tidigare än så. Det började med Stallones senaste Rocky-installation.

Rocky som gör come back trots att han fyllt 60 … Vi kan börja med de positiva sakerna: Med ens känns allt så välbekant och tryggt: miljöerna, skådisarna, regin. Man sjunker ner i stolen med förhoppningar om att detta kommer bli lika bra som 1:an. Och likheterna är stora: boxningen, den bokstavliga alltså, ges inte så stor plats. Istället fokuseras det på karaktärerna, på att berätta en historia om det sista hoppet, och på att få till en helgjuten atmosfär. Det håller rätt bra, filmen lunkar på i ett skönt tempo, man glömmer att kolla på klockan, vältrar sig i industrimossigheten och behöver inte besvära sig med att lära känna några av rollfigurerna, då man redan känner alla rätt bra. Det svänger ok för den som älskar Rocky 1 och så jävla gärna vill uppleva den på nytt, känna det samma som man kände då.

Vad är dåligt då? Filmen är lite för bekväm, för simpel och banal. Den skiter i att utveckla karaktärerna och kämpar istället med att hålla kvar dem på ett lågt, men stabilt, plan. Den obligatoriska slutmatchen får inget utrymme, vilket kan tyckas konstigt då det ju faktiskt är runt denna som klimax cirklar. Vi bjuds på en kvarts boxning där bildspråket inte fungerar överhuvudtaget, det känns mossigt och upphottat MTV 80-tal. Bland annat kan nämnas ett par korta sekvenser där Stallones sönderbultade svartvita ansikte får sällskap av en sträng rött näsblod … ytterst märkligt. En lågmäld rekommendation alltså … men ni måste ju se den! Klart det bästa Stallone presterat sedan Rocky 1.

Vill du också bli medlem?

Å mansklubbens vägnar tackar jag för den respons vårt engagemang väckt, det är härligt att känna läsarnas stöd! Dock måste jag varna alla som själva närt tankar om att starta upp en liknande organisation; det är ingen dans på rosor! Bara detta med känslor och att låta dem storma fritt är riskabelt, det kan leda till personlighetsförändringar … grova sådana. Jag var själv tidigare blott en barsk och hård karl, besatt av återhållsamhet och selektiv mutism. Idag ljuder klockorna annorlunda, jag hälsar till och med på folk jag känner.

Om intresse kvarstår, vad gäller medlemsskap, så skicka ett anonymt mail eller bredbanda över lite kryptisk välvilja. Boende i Stockholm underlättar.

Abigail Breslin

Lägg namnet på minnet. Ni som redan sett Little Miss Sunshine vet vem jag pratar om. Det var länge sedan (om någonsin?) jag blivit så tagen av ett litet barn i en filmroll. Jag har vanligtvis väldigt svårt för barnskådisar och tycker ofta att deras dåliga prestationer verkar förlåtas med ”De är ju bara barn”, av både publik och filmskapare. Abigail Breslin ger hopp åt en sån som jag. En som känner sig bitter och elak när han sitter och klagar på barn på film. Abigail visar att åldern 10 inte är någon ursäkt för att vara en dålig skådespelare. Jag minns att jag var ganska tagen av henne redan i Signs men tillsammans med filmens misslyckande föll hon i glömska. Jag har också varit fascinerad av hennes bror, Spencer Breslin, i både The Kid och The Cat in the Hat, även fast den förstnämnda var ganska dålig och den sistnämnda riktigt usel. Säga vad man vill om barnarbete men föräldrarna Breslin har gjort ett bra jobb. I Little Miss Sunshine, trots fantastiska insatser av precis alla andra medverkande, lyser Abigail klarare än någon annan och filmen är något utav det bästa jag sett i år. Den bevisar att det faktiskt går att sätta seriösa ämnen som sex, framgång, skönhet, acceptans och död på dagordningen, presentera allt på ett skruvat och tokroligt sätt och ändå göra stor film av det. Filmen är otroligt dum och fånig på sina ställen men dessa scener vägs upp av närvaron av ett extremt stort hjärta. Håll utkik efter makarna Dayton/Faris nästa långfilm.

För att kommentera på tidigare filmer som jag sett den senaste tiden så var A Scanner Darkly helt okej. Filmen är en visuell upplevelse, med sin animering på redan filmat material, men innehållet, med intressanta frågor kring kopplingen mellan drogtillverkning – drogavvänjning och antidrogaktivisters gränser, slarvades bort någonstans där i den snygga formen. Den hade några exceptionella grepp men jag hade förväntat mig så mycket mer.

Good Night, and Good Luck var riktigt bra men kändes så otroligt kort. Jag hade också väntat mig en större koncentration på maktkampen mellan McCarthy och Murrow, som det var nu kändes det som de bara gick en kort rond mot varandra utan direkt kroppskontakt. Men det ligger något magiskt skimmer över denna svartvita pärla. Den är intressant, snygg och det är svårt att hitta en enda dålig skådespelare i rollistan. Den fungerar också väldigt väl som ett viktigt inlägg i debatten om vinklad mediepolitik och vill man så hittar man svar på den egentliga anledningen till att Public Service behövs i Sverige.

Har också hunnit med att hyra och se Brick som jag tyckte var helt okej. Den gör sköna kopplingar till Film Noir-genren men jag var ganska trött när jag såg den och hängde inte riktigt med. Filmen växer en hel del nu när jag läser om den på nätet och hade jag inte behövt lämna tillbaka den hade jag sett om den.

Vuxna män ser film tillsammans

När man känner sig rastlös och lite uttråkad gör man bäst i att starta upp någonting. Jag har bestämt mig för att påbörja en mansklubb. Den kommer att invigas ikväll med ett möte män emellan. Tanken är att vi först ska gå på bio och senare dricka oss fulla på en krog där de bara serverar husmanskost. Vi kommer attt prata om känslor och våld, på film. Kanske kommer jag att utmana någon. Eftersom idén är min så har jag bestämt vad vi ska se: Rocky. Lite boxning, filosofi och känslor. Lagom av allt såklart. Jag hoppas innerligt att de andra männen kommer att tycka om valet som jag gjort. Annars får de nog se sig om efter en annan klubb.