Joint Custody Blows

Jag har sett: The Squid and the Whale (2006)

Förhållande mellan Bernard (Daniels) och Joan (Linney) har varit dött sedan en tid tillbaka. När vi, tillsammans med deras söner, bjuds in till familjestunden i början av filmen, där det för första gången sätts ord på separationen, är det bara barnen som blir förvånade. Redan under den inledande tennisscenen trampar vi runt ibland ruinerna av en gång fungerande familj. Egentligen utspelar sig hela filmen i de där första minuterna på tennisplanen, resten är en uppvisning i småaktigheter, sexuell frustration, missriktad ilska och vilsna själar.

Berättande är långsamt men väldigt intensivt. Den rörliga och objektivt analyserande kameran skapar en klaustrofobisk miljö och vi tvingas observera hur de två sönerna desperat söker sina föräldrars uppmärksamhet samtidigt som de inte lämnas något annat val än att ta efter de två trasiga föräldragestalterna. Många av filmens händelser tar plats i periferin och historien, tillsammans med karaktärerna, vecklar ut sig bit för bit genom antydningar och ledtrådar som presenteras på ett väldigt uppfriskande och annorlunda sätt.

Alla roller är extremt välspelade och konstellationen Daniels-Linney är precis lika lysande som man kan ana. Resultatet blir en vacker dramakomedi, i sin sanna bemärkelse, med en övervikt åt den varma humorn istället för det sorgliga dramat. Just humorn är filmens största behållning. Vad som slutligen lämnar oss är en uppvisning i egenutveckling genom trauma och vetskapen om att summan av karaktärerna som kommer ut på andra sidan är betydligt mycket större än de fyra som mötte oss på tennisplanen i början av filmen är betryggande och direkt rörande.

Stryk den från listan

Såg att nomineringarna till årets Guldbaggegala var ute. Det var inte alls många filmer som jag hade sett på den listan.

Inbakat i mitt nyårslöfte om att se mer film ingår självklart att jag ska se fler nya svenska filmer också. Och här kommer ett bekännande – Jag har inte sett ”Farväl Falkenberg”. Så i dagsläget är 2006 års bästa svenska film, enligt mig, ”Storm”. Till det måste jag också tillägga att Farväl Falkenberg måste vara riktigt, riktigt bra för att slå Storm, vilken jag har varit totalt såld på efter den fantastiska smällkaramell som Mårlind/Stein bjöd på förra året. Samtidigt har jag har inte missat den allmänna uppskattningen som Farväl Falkenberg erhållit så det är mycket möjligt att den ger Storm en god match.

Även om filmåret 2007 har börjat väldigt segt för mig, trots löftet om att se mer film, så kan jag nu stryka The Squid and the Whale (2006) från listan. Hyrde den i förrgår tillsammans med Superman Returns (2006), som jag alldeles snart ska se klart. The Squid and the Whale var väldigt bra och jag har skrivit lite reflektioner som får hamna i ett eget inlägg.

I måndags visades den fantastiska Rom – Öppen stad (Roma, città aperta) från 1945 av Roberto Rossellini på SVT. Den är mycket sevärd och jag har sedan en tid tillbaka en DVD-utgåva med en nygjord, mycket rörande, dokumentär om barnen som var med i filmen. Igår visade SVT ytterligare en Rossellini-film, Stromboli (1949), och den hade jag inte sett. Jag var inte riktigt redo för omställningen från halva Superman Returns till Rossellinis gråskaliga misär. Ingrid Bergman var fantastiskt vacker och balanserade fint i rollen som hemmafru utan utsikter. Men den sena kvällen kombinerat med den hemska dubbningen gjorde att jag inte kunde uppskatta denna film. Men jag är villig att ge den en andra chans.

Internets baksida

Den i särklass sämsta nätpokerspelaren som någonsin bloggat för enbart dig och ingen annan, sitter just nu framför datorn och ”bloggar”. För att: 1, pokersessionen gick inte så bra. 2, se 1. 3, se 2. Det slutade som vanligt med att jag helt och hållet tappade kontrollen över spelets gång och istället koncentrerade mig på ”chatten”. Jag tror nämligen på psykisk krigsföring, (gäller inte enbart nätspel) och gör mitt bästa för att få de andra spelarna ur balans genom att … förolämpa dem, ja. Problemet är bara det att jag går igång på det så jävla hårt och kan inte sluta. Jag missar att satsa, glömmer bort stegen jag faktiskt har … tänker inte klart. Förblindad av ordens charm. Och jag går för långt, jag går alltid för långt, slutar alltid på samma sätt; med att jag kräver folk på deras mail-adresser, hotar med att de står i min bok (när de sedan frågar vilken bok svarar jag den svarta), rabblar långa dikter med en bokstav i taget (vilket brukar ta cirkus 10 min för en dikt). Det är inte lätt att vara en tvättäkta auteur fast i internets baksida.  

Film … Såg Saw 3 på bio, det var en helvetisk upplevelse.

Ännu ett försök

Det är tydligen väldigt svårt att få komma till med en författare av en sådan storslagen karaktär som Lotta Lotass. Jag försöker och försöker. Ska jag lägga mig ner och dö nu eller? Hur mycket ska jag försöka, hur länge ska mina lungor orka rymma viljans luft? Jag gör ett sista ansträngning, mailar farbror bonnier ännu en gång:

Hej,

Ni fick ett mail av mig för en vecka sedan (ungefär), mailet handlade inte om ngt speciellt, det var mer en förfrågan, eller en begäran. Ni svarade inte …

I korthet gällde det Lotta Lotass och hennes alster: Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet. En text jag gärna velat utveckla till ett manus för film.

Återigen alltså, jag vill gärna komma i kontakt med henne. Inga konstigheter försäkras.

Hårda hälsn,
Magnus Blomdahl

Nyårslöften

Min sambo sade till mig att ett av hennes nyårslöften skulle bli att se Gudfadern-trilogin. Det är ett utmärkt nyårslöfte och jag kontrade med ett eget löfte som kort och gott löd: Jag ska se mer film.

Jag såg inte så mycket film som jag hade velat 2006. Biosyndromet spelade mig elaka händer under hela året. Syndromet består av att det antingen visas 3-4 filmer som verkar bra samtidigt och att jag därför inte kommer iväg på någon eftersom jag inte kan välja, eller att det visas massor av filmer som jag inte alls vill se men, eftersom biosuget blir för starkt, ser ändå. Detta gjorde att jag har massor av godbitar från 2006 att ta igen nu. Samtidigt märker jag hela tiden jag ser och läser om film att det finns så otroligt många mästerverk som jag inte har sett men som jag verkligen borde se. Så att se mer klassiker får bli ett löfte det också.

När jag väl ser film så är det formen som ligger mig närmast om hjärtat. Klippning, ljussättning, färgsättning, tempo, ljud, musik, inramning, kameraposition o.s.v. är termer jag brinner för. Samtidigt är en del av mig väldigt passionerad av narration (berättande) och en annan del av mig älskar att applicera ideologikritik på filmer. Titeln på bloggen [24 lögner per sekund] avslöjar just den ambivalens jag känner inför filmfenomenet. Jag tycker att all film bör ses med kritiska ögon och att man ska försöka urskilja spår av ideologier bakom filmerna när det finns möjlighet för det. Samtidigt tycker jag att film är fantasi, det är dröm och man ska bara få lov att kasta sig ut och inte behöva tänka alls i 2 timmar. Så film kan vara 24 riktigt lömska lögner per sekund och det kan vara 24 fantastiska vita lögner per sekund. För mig skiftar det lite från dag till dag, från film till film. Jag heter Oskar och jag tänker blogga om film. Vi kan kalla det ett löfte.